Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Behandling av städers och samhällens avloppsvatten, av Victor Jansa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
expansion, bör man beakta möjligheten att låta
den befintliga kombinerade ledningen ligga kvar
som separat spillvattenledning och bygga en ny
ledning för enbart regnvatten. Vid
nyanläggningar bör man alltid undersöka möjligheten att
använda separatsystemet eller duplikatsystemet.
Kostnadsökningen bör vägas inot vad man
vinner genom minskad förorening i vattendraget
och minskad kostnad för reningen.
En annan möjlighet att minska
regnvädersföroreningen vid kombinerade avloppssystem är att
anlägga regnvädersbassänger, i vilka
överskottsvattnet uppsamlas vid regn och efter dettas slut
leds med självfall eller pumpas till
reningsverket. Sådana bassänger har endast sällan anlagts
i Sverige. I Tyskland och England är de vanliga.
I Tyskland brukar de dimensioneras för fyra
gånger spillvattenavrinningen under 20 min. I
England görs de mycket större, ända till 12
gånger spillvattenavrinningen under 1 h.
Att regnvädersbassängerna har en mycket
välgörande effekt framgår av tyska uppgifter, enligt
vilka de ökar slammängden vid reningsverket
med ca 20 %. Egentligen borde man medräkna
kostnaden för anläggning av
regnvädersbassänger, när man projekterar kombinerade avlopp. Då
skulle duplikatsystemet komma i ett
gynnsammare och rättvisare läge. I varje fall bör
förutsättningarna för anläggning av
regnvädersbassänger utredas.
Avloppsvattnets rening
Den höggradiga biologiska reningen är det
effektivaste medlet i arbetet att återställa de
förorenade vattendragen till naturlig renhet.
Glädjande nog börjar verk för höggradig rening nu
byggas på fler och fler platser i vårt land. Bl.a.
har för Stockholms stad nyligen framlagts
förslag om att allt avloppsvatten skall renas
höggradigt med aktiverat siam (Tekn. T. 1954
s. 89).
För den höggradiga reningen används numera
huvudsakligen två olika biologiska
reningsmetoder, nämligen behandling i biologiska bäddar
eller, som de också kallas, droppfilter och
behandling med aktiverat siam i
luftningsbassäng-er. I mindre omfattning har man även använt
kemiska reningsmetoder samt, särskilt i
Tyskland, naturlig rening dels genom
avloppsvattnets spridning över odlad mark (bevattning,
markinfiltrering), dels genom
långtidsbehandling i biologiska dammar eller
oxidationsdammar.
Förutsättningarna för användning av de
sistnämnda metoderna är ej särskilt gynnsamma i
vårt land. Vi måste därför räkna med att för den
höggradiga reningen i största utsträckning
använda biologiska bäddar och aktiverat siam.
Endast den högbelastade biologiska bädden
kommer numera i fråga. Den ursprungliga, låg-
TEKNISK TIDSKRIFT
belastade bädden, som den numera kallas,
utexperimenterades i England år 1896. Den kunde
belastas med avloppsvattnet från ca 3 personer
per m3 bassängvolym och blev därför mycket
skrymmande och dyrbar.
Ett stort framsteg gjordes, då man i USA 1936
fann att belastningen kunde sjufaldigas genom
lämplig cirkulation av det renade
avloppsvattnet. En annan vinst är att nitrathalten i det
renade vattnet blir avsevärt mindre än vid den
låg-belastade bädden. Flugbesvären blir också
betydligt mindre.
Den biologiska bädden är på grund av sin
enkelhet och okänslighet särskilt väl lämpad för
mindre reningsverk. Aktuella problem är
undersökning av bäddens användbarhet i norra
Sverige med dess hårda vintrar samt undersökning
av möjligheten att cirkulera vattnet före
efter-sedimenteringen.
För höggradig rening i större verk är sedan
länge behandling med aktiverat siam den
lämpligaste metoden. Den uppfanns i England år 1914
och användes utan större förändringar fram till
omkring år 1940. Då hade New York börjat att
med full fart bygga ut sina reningsverk, som för
närvarande omfattar bl.a. åtta större
anläggningar med aktiverat siam. I dessa renas per
dygn 2,8 milj. m3 avloppsvatten, dvs. ungefär
nio gånger så mycket som den nuvarande
spillvattenmängden från Stockholm; de byggs för
närvarande ut till en kapacitet av 5,0 milj.
m3/dygn.
Reningsanläggningarna i New York blev ett
jättelikt experimentfält, där man med iver grep
sig an med att söka förbättra och förbilliga
reningen med aktiverat siam. Tidigare hade man
måst räkna med 6—10 h uppehållstid i
luftnings-bassängerna, motsvarande 10—-20 personer per
m3 bassängvolym. Genom att leda in
avloppsvattnet stegvis längs luftningsbassängerna
kunde man emellertid skära ned luftningstiden med
ca 50 % utan att reningseffekten nämnvärt
försämrades.
Detta var ett stort framsteg, men flera skulle
komma. År 1952 var man färdig med en ny
reningsmetod, som kallas modifierad rening med
aktiverat siam. Vid den har man helt kommit
ifrån användning av försedimentering, och
luftningstiden har kunnat skäras ned till endast 2 h.
Visserligen nedgår då också reningseffekten,
angiven i minskning av biologisk
syreföreförbruk-ning (BS), men man vinner fördelen att de
organiska kvävehaltiga ämnena i avloppsvattnet ej
hinner oxideras, varigenom det renade vattnet ej
kommer att innehålla så mycket nitrat. Kvävet
stannar i stället till stor del kvar i slammet, där
det kan nyttiggöras.
Den nya reningsmetoden lämpar sig för sådana
fall, där recipienten ej fordrar att minskningen
av BS drivs till det yttersta. Som exempel kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
