Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Behandling av industriella avloppsvatten. Livsmedelsindustrierna, av Sten Vallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
700
TEKNISK TIDSKRIFT
tonade. Sockerfabriker, stärkelsefabriker och
po-tatisbrännerier är i gång endast några få
månader under efterhösten och vintern. Detta
försvårar avsevärt avloppsvattnets behandling i
reningsverk och även eventuell anslutning till
kommunala nät och reningsverk.
Åtgärder mot vattenförorening
För att minska föroreningen kan man i första
hand innehålla så mycket som möjligt av mera
koncentrerade avfallsprodukter i form av spill
och mera koncentrerade avfallsvätskor. Om
möjligt kan man framställa biprodukter av dem eller
använda dem som gödsel i samband med
bevattning. En väsentlig åtgärd, även den inom
driften, är återtagning så långt möjligt av
fabriksvatten, eventuellt kombinerad med utfällning av
vissa förorenande ämnen och klorering av
vattnet för undvikande av förskämning.
I livsmedelsindustrierna används ofta mycket
stor volym intagsvatten. Inom ett sockerbruk
för 2 000 t/dygn betor rör sig ungefär lika stor
vattenmängd som tillförs en stad på 200 000
människor. Ett mejeri förbrukar 5—6 gånger så
mycket vatten som invägd mängd mjölk, en
stärkelsefabrik 10—12 gånger vikten bearbetad potatis etc.
I den mån vattnet kan återtas i driften inebär
detta i och för sig en väsentlig minskning av
föroreningen. Det blir också lättare och mindre
kostsamt att ordna med rening av den rest, som man
dock nästan alltid måste släppa ut.
Ganska många livsmedelsindustrier ligger inom
städer eller samhällen och har sitt avlopp
anknutet till det kommunala nätet. Detta gäller ofta
slakterier, mejerier, bryggerier och
konservfabriker. Även för sådana fabriker gäller det att
innehålla mera koncentrerade avfall inom
driften, t.ex. vassla och mjölkspill från mejerier, blod
och limvatten från slakterier samt att ordna med
primär siam- och fettavskiljning innan
avloppsvattnet släpps på det kommunala nätet.
I annat fall fördyras det kommunala
reningsverket avsevärt, och om industrivattnet utgör en
väsentlig del av det kombinerade avloppsvattnet,
försvåras reningen. Slammet i en emscherbrunn
går bl.a. lätt i sur jäsning, och den biologiska
bädden upphör att fungera vid tillfälliga
överbelastningar.
Ett motiv att nedbringa föroreningen redan
inom industrianläggningen är också att kostnaden
för det kommunala reningsverket enligt gällande
lagstiftning kan komma att till viss del falla på
industrin själv. Denna kostnad bör givetvis bli
mindre ju mindre förorenande substans fabriken
tillför det kommunala nätet.
Inom svensk livsmedelsindustri är tendensen
liksom för många andra industrier
rationalisering genom sammanslagning av smärre enheter
till mera effektiva och större. För ca 25 år
sedan var mejerierna 1 300—1 400; för närvarande
är de 600 och när rationaliseringsplanen fullt
genomförts om 10—15 år torde de vara 400
moderna anläggningar. Även de många små
slakterierna läggs ner, och ersätts med större
centralslakterier, ej sällan kombinerade med
fabrikation av färdiga livsmedel och konserver.
Stärkelsefabrikerna, som tidigare var ca 130, är
nu ett 100-tal. Enligt nyligen uppgjorda
centraliseringsplaner tycks slutresultatet bli ett tiotal
fabriker. Av våra en gång 24 sockerfabriker har
numera sju försvunnit. Denna centralisering har
ur vattendragssynpunkt fördelen, att
föroreningspunkterna minskar i antal. Samtidigt blir
dock enheterna större och fordrar därför ofta
långtgående reningsåtgärder.
Avloppsvattnens natur och oskadliggörande
Sockerfabriker
De 17 svenska sockerfabrikerna avverkar
vardera 1 200—2 000 t/dygn betor, en fabrik dock
4 000 t. Föroreningarna i deras avloppsvatten är
främst socker och betäggvita, båda starkt
syre-förbrukande. Av fabrikerna ligger 14 i Skåne, de
flesta vid mycket små åar. Man skiljer på
följande typer avloppsvatten:
Vatten Biologisk Person-
m3/t betor syreförbrukning ekvivalenter
kg/t betor
Sväm- och tvättvatten 10 1,3 22
Diffusörpressvatten .. 2 2,85 48
Kalktransportvatten .. 0,5 0,6 10
Fett- och kondensvatten 5 0,25 4
Övriga vatten........ — 0,5 8
Totalt 17,5 5,5 92
En fabrik på 2 000 t/dygn betor motsvarar
enligt dessa siffror en stad på 182 000 personer.
I den utländska litteraturen anförs ännu större
värden, ända upp till 500 000 personer för samma
enhet. Där tillkommer dock i regel ett
koncentrerat avloppsvatten från utvinning av socker ur
melass, en metod som ej tillämpas i Sverige,
åtminstone inte ännu.
De nämnda siffrorna gäller en sockerfabrik
utan reningsåtgärder. För Sverige gällde detta i
stort sett före 1940, då i regel slamjordsbassänger
var den enda åtgärden. Efter 1940 har
Sockerbolaget, i ständig kontakt och samarbete med
Tillsynsavdelningen, vidtagit åtgärder för att minska
kvantiteten utsläppt organisk substans.
Ären 1940—1945 genomfördes sålunda
återtagning av det egentliga fabriksvattnet, diffusör- och
pressvatten, vid samtliga fabriker enligt
Wint-zell—Lauritssons metod. Vid denna fälls
betägg-vitan ut med svavelsyra under cirkulationen.
Äggvitan tillvaratas och ingår numera som en
väsentlig del i fodermedlet Betfor varav
tillverkas ca 15 000 t/år.
Kalktransportvattnet oskadliggörs vid alla
fabrikerna utom två, antingen genom återtagning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
