Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Behandling av industriella avloppsvatten. Pappers- och cellulosaindustrin, av Stig O Pehrson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
704
TEKNISK TIDSKRIFT
sprids sedan inom relativt stora områden kring
varje fabrik. Fraktkostnaderna kan minskas
genom indunstning av luten vid fabriken och sedan
spädning till lämplig koncentration före
användningen.
Man har även gjort försök att använda
sulfitlut som jordförbättringsmedel. Resultatet har
blivit gott på vissa lätta manganfattiga jordar i
Skåne.
Lutens sockerarter kan utnyttjas genom
jäsning. Det är ju allmänt bekant, att etylalkohol,
cellulosasprit, produceras vid många av våra
sul-fitcellulosafabriker. Produktionen därav uppgår
till ca 75 Ml 100 % sprit. Jäsning av sulfitlut
innebär en minskning av lutens totala BS till
ungefär hälften.
Avsevärt större reduktion av BS erhålles vid
framställning av foder jäst med Torula. Denna
jästsvamp förmår utnyttja såväl lutens hexoser
som dess pentoser och ättiksyra, varför
minskningen av BS uppgår till 70—75 %. Under kriget
tillverkades foder jäst vid några fabriker i vårt
land. I Tyskland spelade processen en stor roll
under det senaste världskriget, och tillverkning
sker alltjämt, trots att man kämpar med
avsättningssvårigheter. Många andra
jäsningsförfaranden har prövats, men de saknar intresse för vårt
land.
Utnyttjandet av lutens lignin har av
lättför-stådda skäl varit och är alltjämt föremål för
intensiv forskning. Flera tekniskt sett fullt
acceptabla förfaranden finns, men alla lider av felet
att endast en bråkdel av den tillgängliga
kvantiteten lignin kan tillgodogöras. Vanillin kan
t.ex. framställas ur lutens lignosulfonsyror, men
världsbehovet av vanillin täcks lätt av två
amerikanska fabriker. Även garvämnen har framställts
ur lignosulfonsyror, men ej heller de spelar
någon roll.
Direkta reningsförfaranden har prövats men
knappast visat sig praktiskt genomförbara.
Ändring av kokmetoden kan leda till förenkling
av avloppsvattenproblemet. I USA, där man har
till fullo samma problem med sulfitluten som i
Sverige, har sålunda under de sista åren några
fabriker övergått till kokning med
ammonium-bisulfit i stället för kalciumbisulfit. Härigenom
möjliggörs återvinning av basen, även om detta
ännu icke praktiseras. Indunstning och
förbränning av luten blir emellertid avsevärt enklare
med mindre inkrusteringsbesvär och mindre
aska. Råvarukostnaden blir högre, och för
Sveriges vidkommande torde processen icke vara
aktuell.
I samband härmed kan nämnas, att i vårt land
finns en fabrik, som arbetar med natrium som
bas. En förutsättning för processen är, att
natrium återvinns, i likhet med vad som sker vid
sulfatprocessen, varför föroreningsfrågan icke
blir besvärande.
Indunstning och förbränning av sulfitlut avser
nyttiggörande av lutens torrsubstans som bränsle
för ånggenerering. Man kan i tillgängliga
uppslagsböcker över industriell avloppsvattenrening
läsa att det ännu i dag icke existerar en godtagbar
process för sulfitlutens oskadliggörande. Detta är
dock en sanning med modifikation. För ett
energifattigt land som Sverige är nämligen under
vissa förhållanden indunstning och förbränning
av luten en fullt acceptabel process. Det är
också betecknande, att processen fått sin tekniskt
riktiga utformning i vårt land, och att vi på detta
område intar den ledande platsen. Medan det i
Tyskland finns två dylika anläggningar, i USA
två eller tre, finns i Sverige tjugu.
Sultfitlutens torrsubstans har ett effektivt
värmevärde av 4 000—4 300 kcal/kg. Dess askhalt
varierar mellan 7 och 15 %, varvid lägre värden
gäller surlut och högre dränk (slemp). Ur
bränslesynpunkt skiljer sig sulfitlutens
torrsubstans från torr ved främst därigenom att den har
hög askhalt, vilket förorsakar svårigheter vid
förbränning. Utgår man från att kol har ett
värmevärde av 6 500 kcal/kg, motsvarar sulfitlutens
torrsubstans vid en starkmassefabrik 685 kg kol
per ton massa och vid en silkesmassefabrik
1 045 kg.
Vid spritutvinning avlägsnas det för jäsbara
sockret ur luten, varigenom dess torrsubstanshalt
avtar. Därjämte ökas lutens askhalt genom
neutraliseringen före jäsningen. Vid en
starkmassefabrik med spritanläggning motsvarar drankens
torrsubstans 580 kg kol per ton massa, dvs. ca
100 kg kol mindre än utan spritfabrikation. För
en silkesmassefabrik med spritanläggning
motsvarar drankens torrsubstans 880 kg kol per ton
massa, dvs. 165 kg kol mindre än utan
spritfabrikation.
Eftersom ånga och elenergi åtgår vid
indunstning av luten, måste ungefär en tredjedel av
lutens bränslevärde offras på själva processen.
Återstoden är dock i huvudsak tillräcklig för att
en starkmassefabrik skall bli självförsörjande
med avseende på bränsle. Vid bleksulfit- och
silkesmassefabriker blir läget sämre, eftersom
dessas ångbehov dessutom är större.
I Sverige har lutindunstningsförfaranden
utarbetats bl.a. av Rosenblad, Ramén och
Grewin—-Lindberg, varav de två sistnämndas metod att
upplösa inkruster på värmeytorna med
ångkon-densat numera upptagits och vidareutvecklats av
Rosenblad.
För närvarande finns i Sverige 16 anläggningar
med en indunstningskapacitet av ca 400 t/h
surlut. I sommar kommer 20 anläggningar att vara
i drift med en total kapacitet av 535 t/h surlut.
Om man så vill, kan man räkna om denna
sul-fitlutkvantitet i BS per dygn och får då 642
t/dygn, vilket motsvarar 8,56 milj.
personekvi-valenter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
