Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Behandling av industriella avloppsvatten. Pappers- och cellulosaindustrin, av Stig O Pehrson - Behandling av industriella avloppsvatten. Järn- och metallindustrin, av Teofil Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 augusti 1954-
707
tillverkningens art måste en större eller mindre
mängd vatten avledas till recipienten.
Återvinning av fiber ur detta vatten är en förutsättning
för processens ekonomi och innebär inget
problem så länge den gäller önskvärt material. Lika
nödvändigt som det är att återvinna detta, lika
nödvändigt för processens ekonomi är det
emellertid ofta att avleda icke önskvärt material.
Köparen av cellulosa och papper intresserar sig
knappast för vattenförorening i egenskap av
cellulosa- eller pappersköpare. Det är givet, att icke
önskvärt material kan återvinnas för
tillverkning av en lägre kvalitet, men detta förutsätter,
att sådan tillverkning kan tas upp på platsen.
Återvunnet material tål icke någon transport
under normala konjunkturer. Ett
fiberåtervin-ningsproblem existerar alltså, men det är icke
av teknisk art.
All fiberåtervinning är grundad på
sedimenta-tion, filtration eller flotation. Den tekniska
utformningen av apparater enligt dessa
förfaranden har nått sin fulländning i Skandinavien.
Dylika apparaters verkningsgrad beror på en rad
faktorer. Allmänt kan man säga, att alla tre
förfarandena ger goda resultat under normala
driftförhållanden. Problemet är lokalt, och en
generell lösning existerar icke.
Man kan konstatera, att den svenska
pappers-och cellulosaindustrin starkt känner det ansvar
som den har för vattendragens renhållande.
Därför har den bildat en teknisk expertkommitté
som alltsedan 1945 följt utvecklingen på
området och samtidigt utövat teknisk service och
upplysning.
Denna kommittés arbete har lett till skapandet
av en permanent organisation,
Skogsindustriernas Vattenskyddskommitté och
Skogsindustriernas Vattenlaboratorium. Organisationen erhåller
bidrag för sin verksamhet genom utdebitering
från de till Svenska Cellulosaföreningen, Svenska
Pappersbruksföreningen, Svenska
Trämasseföreningen samt Svenska Wallboardföreningen
anslutna företagen, vilka utgör praktiskt taget
samtliga skogsindustriella företag.
Vattenskyddskommittén förenar i sig teknik
och forskning inom de skilda branscher den
representerar, i det att ledamöterna är ledande
tekniker inom skogsindustrin samt cheferna för
forskningsavdelningarna vid Svenska
Träforskningsinstitutet.
Kommittén driver och utgör styrelse för
Vattenlaboratoriet, som arbetar på tre sektioner och
är Sveriges första laboratorium för industriell
avloppsvattenrening.
Litteratur
1. Brunes, B: Nytt om sulfitlut. Svensk Papp. Tidn. 57 (1954) s. 317.
2. Bergström, H: Sulfatfabrikernas förorenande av vatten och luft.
Svensk Papp. Tidn. 56 (1953) s. 75. Ref. Tekn. T. 83 (1953) s. 764.
Järn- och metallindustrin
Bergsingenjör Teofil Lindblom, Stockholm
På grund av att arbetsprocedurerna vid
järn-och metallindustrierna är ytterst mångskiftande,
är vattenföroreningarna från dem av en mängd
olika slag. De fasta ämnena är ofta ganska
besvärande men kan i allmänhet utan större
svårighet avskiljas med relativt enkla anordningar
för avsättning eller skumning. Den senare
metoden används för kroppar, som flyter på vatten,
t.ex. granulerad slagg och sot. I vissa fall måste
också silning användas. Vid mycket liten
kornstorlek, då slammet endast ytterst långsamt
avsätter sig, blir anordningarna dock vidlyftiga och
dyrbara. Sådant siam erhålles exempelvis vid
anrikningsverk, där man på senare tid gjort
framgångsrika försök att använda lim som
flock-ningsmedel för att påskynda avsättningen (Tekn.
T. 1954 s. 490).
De vanligaste flytande föroreningarna är flera
slag av oljor och fett. I princip kan man relativt
enkelt avskilja dessa genom skumning sedan de
vid låg vattenhastighet fått flyta upp, men den
praktiska tillämpningen av förfarandet är inte
alltid lätt. De utan jämförelse mest svårartade
föroreningarna kommer emellertid från
betnings-och gasreningsanläggningar, i synnerhet från
bränslegasgeneratorer. Jag skall därför här
endast behandla problemen vid dessas avlägsnande.
Betning
Vid betning använder man flera olika slag av
syror beroende på vilken stålprodukt som betas.
Vanligen används svavelsyra, saltsyra,
salpetersyra eller fluorvätesyra och i vissa fall
blandningar av syror.
Den totala syraförbrukningen för betning vid
de svenska järnverken uppgår för närvarande till
ca 10 000 t/år 100-procentig syra. Därav utgör
svavelsyran icke mindre än bortåt 90 % eller ca
9 000 t/år; resten är huvudsakligen saltsyra,
salpetersyra och en mindre kvantitet fluorvätesyra.
Förbrukningens fördelning på de olika syrorna
är emellertid mycket olika vid olika verk, så att
det exempelvis finns sådana som använder
betydligt mera saltsyra än svavelsyra eller kanske
bara en syra.
Problemen vid svavelsyrabetning har på grund
av de stora använda syrakvantiteterna och de
ytterst besvärande avfallsprodukterna länge
varit särskilt uppmärksammade såväl i vårt land
som ännu mera i andra industriländer. Det vid
betning av stål bildade ferrosulfatet skulle, om
det kunde avskiljas fullständigt i form av vitriol,
utgöra bortåt 20 000 t/år om man räknar med
75 .% utnyttjning av svavelsyran för betning.
För närvarande går praktiskt taget allt avfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
