Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Behandling av industriella avloppsvatten. Järn- och metallindustrin, av Teofil Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
708
från betning mer eller mindre direkt ut i
vattendragen, som således får ta emot ca 2 250 t/år ren
svavelsyra och ca 10 500 t/år ferrosulfat (räknat
som vattenfritt).
I motsats till den allmänna
lekmannauppfatt-ningen är den rena syran i praktiken icke så
ödesdiger för vattendragen som ferrosulfatet.
Syran neutraliseras delvis av de i vattnet befintliga
karbonaten men åstadkommer oftast en tydlig
sänkning av vattnets pH. I allmänhet underskrids
dock inte den gräns (5—6), som är avgörande
för det organiska livets existens, annat än
närmast utsläppningsstället, i synnerhet om
utrin-ningen fördelas något så när jämnt under dygnet.
Man bör därför inte släppa ut hela
betkarsfyll-ningar på kanske 5—10 m3 på en gång. Vissa
skadliga processer kan givetvis äga rum i
vattendragen även under inverkan av syran, men de
är oftast lokala.
Ferrosulfatet övergår så småningom genom
inverkan av vattnets fria syre till ferrisulfat. Den
härigenom uppkommande minskningen av
vattnets syrehalt är en mycket allvarlig olägenhet,
då syret är nödvändigt för det biologiska livet i
vattendraget. Genom hydrolys omvandlas
ferri-sulfatet till ferrihydrat. Den härvid frigjorda
svavelsyran neutraliseras av i vattnet förefintligt
kalciumbikarbonat under bildning av
kalciumsulfat (gips). Blandningen av ferrihydrat, gips
och organiska ämnen bildar ett voluminöst siam
med en torrvikt av 2,5 t/t använd syra. I början
håller det ca 98 % vatten, men så småningom
sjunker dess vattenhalt till ca 80 %.
I början har slammet en beräknad volym av ca
120 ms/t använd syra; vid sättning sjunker den
långsamt till kanske 10 m3. Då
svavelsyraförbrukningen vid ett järnverk kan gå upp till 4
t/dygn, inses att vattendragen får ta emot
avsevärd mängd siam. Den angivna kvantiteten
minskas dock något genom att en del av syran släpps
ut oanvänd. Slammet avsätter sig på
vattendragets botten till stort förfång för biologiskt liv.
Genom sönderdelning av de organiska
beståndsdelarna i slammet bildas svavelväte som verkar
direkt dödande på levande organismer.
Det är givet att olägenheterna växer med
betningsanläggningarnas storlek och avtar med
växande vattenföring. Att det hittills gjorts $>å
litet i Sverige för att lösa detta
föroreningsproblem beror givetvis på att förhållandena tidigare
icke varit lika svårartade som de länge varit i
andra, tätare befolkade länder med mycket större
industri.
Vid t.ex. den lilla floden Lenne i Westfalen
ligger en rad industrier som sammanlagt
förbrukar ca 25 000 t/år svavelsyra. Detta är mera än
2,5 gånger förbrukningen vid 26 svenska
järnverk som ligger spridda över Sveriges långa och
vattendragsrika land. Man kan kanske tänka
sig vilka förhållanden som kommer att råda i
TEKNISK TIDSKRIFT
Lenne även om vidlyftiga anordningar finns för
rening av avloppsvattnet.
Vad kan då göras för att råda bot mot det onda?
Intresse för frågan hos våra järnverk har
ingalunda saknats. Vid Jernkontoret har man under
många år studerat problemet, men det måste
tyvärr sägas att man ännu inte känner någon
metod som är både tekniskt och ekonomiskt
tillfredsställande, i varje fall icke för de i
allmänhet relativt små svenska betningsanläggningarna.
Med "ekonomisk" menas då inte en vinstgivande
hantering utan endast en som inte är alltför
kostsam.
Det är en ringa tröst att man icke ens i de
största industriländerna kommit längre än i
Sverige vid sökandet efter en rationell lösning av
problemet. I en amerikansk tidskrift stod 1952:
"One cannot accuse the steel companies of lack
of interest in the subject of waste acid recovery.
The matter has been under investigation for
years. Work of this kind has been sponsored by
the American Iron and Steel Institute, but years
of thorough study and investigation have not
disclosed any important and practical
improve-ments in pickling practice or any completely
sa-tisfactory methods of waste acid recovery that
steel mills were willing to adopt".
En i utlandet vanlig metod för behandling av
betvätska är neutralisering och för svavelsyra
även utfällning av järn som ferrohydrat. Den
senare processen utförs i särskilda behållare under
omröring med kalk, helst i form av kalkmjölk,
eller med kalksten; den senare är dock betydligt
sämre för ändamålet. Fällningsslammet måste
ledas ut i avsättningsbassänger där det får sjunka
vilket tar mycket lång tid. Metoden är givetvis
tekniskt användbar överallt där utrymme finns
men är, som lätt inses, föga tilltalande. Den
medför icke heller någon fördel för själva betningen,
och ingen syra sparas.
Man är därför i Sverige mera intresserad av
regenereringsmetoderna vid vilka betbadet efter
utkristallisering av vitriolen återgår till
betningsprocessen. Av den fria syran förlorar man då
bara den som följer med betgodset vid
sköljning-en. Enligt uppgift kan denna syramängd dock
uppgå till 15—40 % av den använda
bruttomängden syra, beroende på betningens art och
skölj-ningsmetodiken.
Genom att först skölja godset i ett särskilt kar
kan man dock ta bort huvuddelen av den
vidhäftande betvätskan före den fria spolningen
över golvet, varigenom man kan nedbringa
förlusten till 5—10 %, förutsatt att man använder
karets skölj vatten för beredande av nya betbad.
Det finns flera olika system för utkristallisering
av vitriolen i drift i utlandet. Man använder sig
härvid av nedkylning enligt olika system, av
indunstning vid atmosfärstryck eller i vakuum
eller av kombinerade metoder. Anläggningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
