Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Den moderna teknikens debetposter, av Georg Borgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 augusti 1954-
715
Kostnaderna för de permanenta underjordiska
blyvalven eller specialbehållare att sänkas i
havsdjupen är dock mindre poster i jämförelse med
de framtida till synes helt olösliga
hanterings-och organisationsproblem som här möter.
Betecknande är att man på fullaste allvar framkastar
att enda utvägen ur detta dilemma vore
fjärr-raketer, med vilka man kunde skjuta ut avfallet
i universum eller till andra planeter.
Även om vi således tillsvidare har det farliga
avfallet under kontroll och får betala stora
summor för att ge trygghet från farlig och
förödande strålning, så kan man starkt betvivla att vi i
framtiden mäktar behålla denna kontroll, om
energiförsörjningen mera allmänt skulle baseras
på atomkraft. Vi har redan delvis förlorat
kontrollen över de radioaktiva stoftmoln, som
åtföljer atomexplosioner. Den industriella teknikens
anfall från luftfronten har därmed fått en kuslig
ny aspekt.
Vi har för övrigt sett hur de betydligt enklare
svårigheter, som mött vid de världsvida
leveranserna av mineralolja ej kunnat bemästras och
ständigt krävt nya åtgärder. Man beräknar att
ca 0,25 Mt/år spillolja pumpas ut i havet.
Oljedöden härjar särskilt bland den nersmorda
sjöfågeln, inen vi avhänder oss samtidigt badplatser
och strandvegetation.
Balans oundgänglig
Vi inregistrerar med stolthet, att vi producerar
så mycket mer per manstimme, men glömmer
alla de fabriksarbetare, gruvarbetare,
oljearbetare, sjömän och ingenjörer, som bonden i dag
måste ha till hjälp. När vi ej längre måste
producera vad vi förbrukar, utan bara kan lyfta i
banken, dvs. hämta från olje- och kolfälten,
slösar vi än mer.
För att producera en viss mängd livsmedel för
brukar vi mer energi än vad vi behövde tidigare i
mindre mekaniserade skeden. Detta är ett annat
dilemma — den bristande ekonomiska
hushållningen — som vi tanklöst ger etiketten
rationalisering. Det är den västerländska teknikens
ovanskliga ära att ha lindrat mänskligt slaveri,
men vi måste bara se till att vi redovisar vad
det har kostat och verkligen är beredda att
betala priset.
I denna uppsats måste andra viktiga sidor av
vår tekniks dilemma förbigås. Annars kunde
klargöras bevattningsteknikens
långtidsförstörelse av den jord, som den en gång fått att
blomstra och producera. Större arealer har blivit öknar
eller sumpmarker genom människans
åtgöranden än som någonsin bringats i blomstring
genom bevattning.
Andra exempel är distributionsteknikens allt
större krav på energi, vatten och arbetskraft;
läkemedelsteknikens maktlöshet inför den
förhärjande svältdöd, som den förvärrat; den nya
jordförstöring, som de tunga
jordbruksmaskinerna sätter i scen; den uppiskade
jordbruksproduktionens överansträngning av växter och djur
med oroande många förslitningssymptom eller
den nya kemoterapin använd på mänskor, djur
och växter som hotar att ge oss en uppmarsch
av ännu farligare skadegörare än de som
tillintetgjorts. Massproduktionens teknik, som får
allt svårare att ge rum för den vilda naturen,
vilken är en förutsättning för det mänskligas
existens, är också ett hot.
Större realism krävs
Man talar i detta läge om att ta steget fullt ut
— att ge mänskligheten den femte friheten, som
kemin skänker. Man vill överta skogarnas och
åkrarnas jättesyntes och göra allt i fabriker.
Inget är mer verklighetsfrämmande — varje slag
av beräkning visar ogenomförbarheten.
Förbrukningen av vatten och energi blir
ofantligt mycket större än naturens. Vi lyckas heller
aldrig frigöra oss från vårt beroende av kolet —
grundstommen i all vår föda. Intet atomernas
energiflöde kan omvandla oss från att vara
kolvarelser. Varje efterapning av fotosyntesens
mirakel gör oss bara ännu mer beroende av den
gröna cellen, som fångar in all den kolsyra, som
vi dagligen och stundligen avger. Dessa gröna
celler har också den lika viktiga uppgiften àtt ur
vattnet frigöra de miljoner ton syrgas som vi
behöver för att andas.
Atomåldern har ej på minsta sätt ändrat våra
möjligheter i detta stycke och kommer ej heller
att kunna göra det i annan mån än genom att
människor ersätts av robotar — en egenartad
företeelse i en värld där överskottet på
människor är det allt överskuggande problemet.
Detta är när allt kommer omkring teknikens största
dilemma.
De stora vanskligheterna i vår teknik borde få
oss att stämma ner röstläget något nu, när vi
går ut för att lära andra folk. Vi västerlänningar
har förvisso åtskillig nyttig kunskap att lära ut,
men kanske minst lika mycket lärdom att
inhämta från andra kulturkretsars
mångtusen-åriga erfarenhet. Inte alla folk har råd att
till-läinpa våra slösaktiga metoder. Framför allt
borde vi nog lära oss att nalkas de komplicerade
försörjningsproblem som världen i dag står
inför, med litet större förståelse för
orsakssammanhangen. Här krävs en fullständigt ny
belysning av problemen. Ett nytt tänkande måste
presteras av både tekniker, ekonomer,
jordbruksexperter, socialvårdare m.fl.
En av människans verkligt stora villfarelser
genom tiderna har varit föreställningen att jordens
resurser är outtömliga. De stora rikedomar, som
i synnerhet flödat över västerlandet, framför
allt efter den nya världens exploatering under
europeisk ledning, tycktes bekräfta riktigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
