Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 5 oktober 1954 - Andras erfarenheter - Fädning vid mikrovågsutbredning, av H Scheftelowitz - Elvärme i danska hus, av Lr - Ultraljud vid tillverkning av termoplaster, av SHl - Termoelement med halvledare, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
848
TEKNISK TIDSKRIFT
I inversionsskiktet är dMldh < 0, vilket beror på en
kraftig fuktighetsgradient i samband med en
temperaturinversion; ett tillstånd som är normalt förekommande i
underkanten av moln. Svnoptiska väderleksdata bekräftar, att
det under ovannämnda tid förekom moln över Ålands Hav.
Vägdifferensen mellan stråle a och b är av
storleksordningen 1 m. Den snabba fädningen kan då förklaras av
att även relativt små geometriska ändringar i
inversionsskiktet medför stora ändringar i fas mellan stråle a och b.
Transmissionsförsök utförda både här och på andra
ställen visar och ger stöd för antagandet, att förhållandet
mellan amplituderna hos stråle a och b är 0,1—0,2. Stråle
a har därför enbart inverkan på b, när den i havsytan
reflekterade strålen c infaller i sådant fasläge, att den
försvagar b. Då nu antennerna är placerade på så sätt, att
strålarna b och c är i fas vid den ena antennen, samtidigt
som de är i motfas vid den andra, förklarar detta att
mottagaren fädar enbart en i taget.
Då jorden är en sfär erhåller strålen c en viss spridning
vid reflektionen i havsytan. Spridningen är beroende av
dMldh, ju mindre dMldh är dess mindre är spridningen.
Emellertid visar meteorologiska data från 8—9 september
1951 att dMldh ganska sannolikt icke har antagit så små
värden, att strålen c har kunnat försvaga strålen b så
mycket att signalstyrkan, som det framgår av registreringarna,
har kunnat variera mellan uppmätta 9 och 35 dB under
frirymdnivån. Däremot visar meteorologiska data, att den
i fig. 1, nedtill visade brytningsindex-profilen är trolig.
En sådan profil ger en viss konvergens, som i någon mån
motverkar den vid reflektionen uppkomna spridningen.
Vid ett annat tillfälle gav registreringarna antydan om
en helt annan typ av fädning. Man fann då ingen korrelation
mellan de båda mottagarna. Orsaken till denna typ av
fädning kan tänkas vara, att dMldh = 0, eller att man har
utbredning i ledskikt motsvarande en metallisk vågledare
(Medd. vid Radiovetenskapliga Konferensen 1954).
H Scheftelowitz
Elvärme i danska hus. Liksom i Sverige är
bostadsbyggandet föremål för mycket experimenterande i
Danmark. Intressanta är några villor med fullständig
eluppvärmning. Uppfattningarna om det berättigade i att
använda den i Danmark dyrbara elektriciteten till
husuppvärmning är visserligen skiftande, men de utförda
anläggningarna synes visa, att eluppvärmningen även i Danmark
kan komma att få en viss utbredning.
Elektriciteten kostar för den enskilde danske
lågspän-ningsabonnenten 12—13 d. öre/kWh, vilket ger en
värmekostnad på 15 öre/Mcal. Detta är väsentligt högre än
värmekostnaden för de vanligen förekommande
hushållsbränslena olja och koks, där motsvarande kostnad efter
avdrag för eldningsanläggningarnas förluster är ca 4
öre/Mcal. Den stora skillnaden i värmekostnad
kompenseras på två sätt: dels genom de besparingar i husens
anläggningskostnad, som kan erhållas vid eluppvärmning,
dels genom en radikal sänkning av det totala värmebehovet
genom en bättre värmeisolering. Eftersom värmepanna,
bränsleförråd och tvättstuga — som ersättes med
eltvätt-maskin i badrummet — ej längre behövs, har hela
källaren slopats. Värmebehovet har minskats till en tredjedel
av det normala genom inläggning av 10 cm tjocka
isoleringsmadrasser i alla golv, väggar och tak samt
tredubbla glasrutor i fönstren. För uppvärmningen användes
elstrålvärme med de i Norge utexperimenterade Eswa
träfiberplattorna inmonterade i taken. Plattornas
drifttemperatur ligger maximalt vid ca 40°C, vilket anges vara
tillräckligt för att värma upp rummen till 20°C ännu vid en
yttertemperatur på — 15°C. Den totalt installerade
värmeeffekten utgör ca 5,5 kW per hus. Med ledning av
erfarenheterna från vintern 1953/54 beräknas
värmeförbrukningen under ett normalt år till ca 12 000 kWh per hus.
De eluppvärmda husen har erhållit en kombinerad taxa
med ett effektpris på 50 dkr/kW och år och ett energipris
på 9 öre/kWh, vilket ansetts täcka elverkets
självkostnader. Det är dock möjligt att man senare kommer att
övergå till en effektgränstariff eller en överförbrukningstariff.
Strömkostnaderna för endast husuppvärmningen
beräknades med ovanstående taxa till 1 300 dkr (Elektroteknikern
1954 h. 14 s. 301). Lr
Ultraljud vid tillverkning av termoplaster. Blandning
och homogenisering är mycket viktiga processer vid
tillverkning av termoplaster. Man har därför undersökt om
ultraljud kan användas vid dem. Vid experiment med
smältor (200—270°C) av polystyren, polyeten och
poly-vinylklorid innehållande 50 °/o dioktylftalat har man
funnit att ultraljud inte orsakar depolymerisation av
materialet men att det orsakar snabb temperaturförhöjning av
smältan. Det medför molekylorientering i plan vinkelräta
mot ljudvågornas riktning och tycks kunna användas för
homogenisering och dispersion av färgstoft och
mjuk-ningsmedel i plastsmältor (Engineers’ Digest juli 1954
s. 267). SHl
Termoelement med halvledare. Vid temperaturmätning
inom stålindustrin har termoelement av platina-rodium
och platina olägenheten att ge liten emk (1 mV per 100°C)
varigenom mycket känsliga och därmed ömtåliga
mätinstrument måste användas. Man har därför i Tyskland
konstruerat ett termoelement ("Ass-Element"), bestående
av en halvledare och en metall med hög smältpunkt.
Termoelementets ena skänkel (fig. 1) är sålunda ett
tjock-väggigt rör av kiselkarbid i vilket dess andra skänkel, en
metalltråd, är inspänd. Denna skiljs från kiselkarbidröret
av ett isolationsrör. Hela termoelementet är inneslutet i
ett skyddsrör av keramik. Vid en längd på 500—1 000 mm
görs kiselkarbidröret med 12—16 mm yttre diameter.
Elementet ger 30 mV per 100°C. Det kan användas vid
upp till 1 600°C och ger t.o.m. vid 100°C så stor emk att
det, kombinerat med ett känsligt vridspoleinstrument, kan
användas för noggranna temperaturmätningar.
Ass-Ele-mentet uppges märkligt nog reagera snabbare för
temperaturändringar än andra termoelement. Kiselkarbidröret sägs
tåla snabba temperaturväxlingar mycket bra
(Askania-Warte aug. 1953 s. 3).
Fig. 1. Termoelement med
halvledare; 1
anslutningshuvud, 2 pluspol, 3 och 8
ledning till kopplingsplint,
\ motstånd, 5
kopplingsplint, 6 fjäder, 7 isolation.
9 minuspol, 10 fläns, 11
mantelrör, 12
isolationsrör, 13 metalltråd, U
ki-selkarbidrör, 15 metall, 16
kontaktställe, 17
skydds-rör.
SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
