Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 12 oktober 1954 - Syntetfibrers textila egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 oktober 1954
859
Fig. 1.
Spännings-töj-ningskurvor för 1
Tery-lene- och 2 nylon 66-fiber.
liska och kemiska egenskaper och kan därför
anges tämligen exakt.
Mekaniska egenskaper
Brottgräns och brottöjning (avslitningskraft
resp. töjbarhet) hos fibern ger ensamma liten
upplysning om det färdiga tygets egenskaper,
men de är av en viss betydelse vid vävning och
stickning, särskilt om garnet är av silketyp. Har
nämligen en fiber i garnet brustit och den har
stor hållfasthet och seghet, brister inte
fiberändarna, om de hakar upp sig i stickmaskin eller
vävstol, varför fibern knycklar ihop sig och
låser garnet som därför brister. I ett material av
ulltyp slits inte utstickande ändar bort, om
fibern har stor hållfasthet. Vid tygets
användning uppstår därför lätt noppor på det
varigenom dess utseende försämras. För de viktigaste
textilfibrerna kan följande data8 anges:
Specifik
vikt
Brottgräns
torr1 våt
p/den p/den
Brottöjning
torr1 våt
°/o °/o
Bomull . ... 1,55 3,4—4,9 3,3—6,4 3— 7
Ull 1,30 1,0—1,7 0,8—1,6 30—50 30- -60
Rayon .. 1,52 1,5—2,4 0,7—1,2 15—30 20- -35
Nylon . . 1,14 4,7—5,6 4,2—5,0 12—20 13- -26
Orion . . 1,19 4,4—5,2 3,8—4,8 15—17 15- -17
Saran . . ... 1,72 1,4—2,3 1,4—2,3 20—30 20- -30
Terylene ... 1,38 4,0—5,0 4,0—5,0 20—30 20- -30
1 Fibern i jämvikt med luft med 60 °/o relativ fuktighet.
Ett garns grovlek är 1 denier (den) om 9 000
m av garnet väger 1 g. I USA använder man
också en annan enhet för garngrovlek,
nämligen 1 grex (gx), som ett garn har om 10 000 m
av det väger 1 g. ISO har antagit enheten tex
som är vikten i gram för 1 000 m fiber. När man
räknar fibrers brottgräns per denier, grex eller
tex får givetvis lätta material relativt högre
värden än när den räknas per enhet tvärsnittsarea.
Även i senare fallet visar dock de relativt lätta
syntetfibrerna, särskilt nylon och Orion
avsevärt större hållfasthet än ull och rayon och
(utom saran) något större än bomull.
Utmärkande för denna är dess låga brottöjning, dvs.
relativt ringa seghet.
Töjningsegenskaperna hos fibrer är av helt
annan typ än hos andra material, t.ex. metaller.
Dessas deformation är elastisk vid påkänningar
under en viss ganska skarpt definierad gräns,
sträckgränsen, och är över denna plastisk. I
förra fallet är förhållandet mellan materialets
töjning och spänningen konstant, i senare fallet
växer det med spänningen eller är avsevärt
större än i det förra. Fibrer däremot deformeras
över en viss spänning samtidigt elastiskt och
plastiskt. Detta beteende är utmärkande för alla
textilfibrer, naturliga och konstgjorda; det beror
på egenheter i deras struktur, vilka är en
nödvändig förutsättning för deras användbarhet till
tyger.
Spännings-töjningskurvor för fibrer (Tekn. T.
1951 s. 1052) är därför inte som för metaller
räta linjer inom hela töjningsområdet (fig.l). En
vanligen kort bit av kurvan vid låga spänningar
är nära rätlinjig, resten av den är mer eller
mindre böjd. Fibrers elasticitetsmodul eller
styvhet är alltså inte konstant, och det är därför
meningslöst att ånge den utan att samtidigt
uppge för vilken del av spännings-töjningskurvan
den gäller.
Fiberstyvheten kan givetvis ha betydelse för
tygets styvhet, men denna och därmed
åtminstone i viss mån dess skrynkelfrihet, fall och
förmåga att behålla pressveck beror i stor
utsträckning även på garnets och vävens
konstruktion och på andra fiberegenskaper. En fibers
styvhet kan definieras som lutningen av den
första nästan rätlinjiga delen av
spännings-töjningskurvan. Då denna del emellertid vanligen
är en mycket liten del av hela kurvan anger man
ofta ett medelvärde för hela
spännings-töjningskurvan.
Den viktigaste av fiberns elastiska egenskaper
är dock inte dess styvhet utan den energi fibern
förmår absorbera under en påkänning och avge
när denna upphör. Denna reversibla
energiab-sorption, som kan kallas fiberns spänst, är
nämligen av stor betydelse för tygets slitstyrka,
skrynkelfrihet, formstabilitet och grepp.
I ett tyg utsätts fibern i allmänhet endast för
små men ofta upprepade påkänningar. Orsaken
härtill är att garnet i ett textilmaterial består
av många fibrer som har liten diameter, är
mycket böjliga och har en viss rörelsefrihet.
Härigenom kan de vid en påkänning glida i
förhållande till varandra varför de oftast inte töjs mer
än högst 5 %.
Utsätts en fiber för så liten spänning att
relationen mellan denna och fiberns töjning
representeras av en punkt på
spännings-töjningskur-vans rätlinjiga del, sker töjningen praktiskt
taget ögonblickligt, och fibern återtar nästan
genast ursprunglig längd när spänningen upphör.
Fiberns töjning är då i det närmaste rent
elastisk som metallers inom elasticitetsområdet.
Är spänningen tillräckligt stor, töjs fibern först
ögonblickligt men sedan långsamt, och töjningen
når efter en viss tid ett konstant värde. Den
förra delen av den utjämnas ögonblickligt när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
