Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 12 oktober 1954 - Andras erfarenheter - Provning av störthjälmar, av E Br - Tri- och perkloretylens giftighet, av SHl - Petroleumprospektering med bakterier, av SHl - Zinkens föroreningar och varmförzinkad plåts korrosion, av U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 oktober 1954
873
Fig. 1. Provning av störthjälmar för motorcyklister.
Provning av störthjälniar. Provning av störthjälmars
skyddande förmåga har gjorts i Storbritannien. Vid
proven, fig. 1, användes en 2 1 glasflaska (representerande en
oskyddad huvudskål), som fick falla från olika höjder mot
ett betongblock. När flaskan skyddades av en polismans
ordinära klädesmössa gick flaskan sönder vid fall från
mindre än 1 m. Med en störthjälm av visst fabrikat
behövdes en fallhöjd av mer än 3 m för att flaskan skulle
gå sönder. I november 1952 hade omkring 2 °/o av de
brittiska motorcyklisterna (solomaskiner) störthjälm, i augusti
1953 hade 10 °/o och i december 1953 hade 16 °/o
stört-hjälm (Road Research 1953, London 1954). E Br
Tri- och perkloretylens giftighet. Under senare år har
det uppgivits vara fördelaktigt att använda perkloretylen i
stället för trikloretylen vid avfettning därför att den förra
anses mindre giftig än den senare. Båda klorkolvätena har
emellertid narkotisk verkan och enligt en i Sverige gjord
undersökning är perkloretylens effekt t.o.m. något större
än trikloretylens; andra har kommit till samma resultat.
Man anser att njur- eller leverskador inte orsakas av
någotdera av dessa ämnen.
Efter inandning av tri- eller perkloretylen utsöndras
triklorättiksyra i urinen. Genom att bestämma mängden av
denna syra kan man fastställa tolerabel gräns för en
persons exponering för klorkolväteångor. Genom observation
av ett stort antal arbetare inom olika industrier, där
trikloretylen används, har man utrönt den gräns för
exponeringen under vilken inga förgiftningssymtom i allmänhet
uppstår.
Perkloretylen ger emellertid mindre mängd
triklorättiksyra än trikloretylen, och man har ännu för liten
erfarenhet för att kunna ånge tolerabel gräns för den. Därför
synes det klokast att åtminstone tills vidare icke övergå till
användning av perkloretylen (Aktuellt om Yrkeshygien
3/1954, Arbetarskyddet 1954 h. 3). SHl
Petroleumprospektering med bakterier. Då kolvätegas
nästan alltid förekommer tillsammans med petroleum och
något av den sannolikt tränger upp till jordytan, bör
bakteriearter, som lever på kolväten, finnas i jorden ovanför
petroleumförekomster. Man har därför föreslagit att ta
jordprov på ca 0,5 m djup och behandla dessa med en
gasblandning innehållande syre, kolsyra och ett kolväte,
såsom metan, etan, propån eller butan, samt närsalter.
Eventuellt närvarande, kolväteabsorberande bakterier
växer då snabbt och deras förekomst konstateras genom
mätning av kolväteförbrukningen.
Då bakterier är känsliga för mycket små mängder
organiska ämnen, i detta fall kolväten, anses metoden effektiv
och är kanske bättre än kemisk analys. Den är dessutom
enkel och billig och dess användbarhet påverkas inte av
jordens gödsling. Den ger inte upplysning om en
oljeförekomsts exakta läge, men erfarenheten visar att olja
finns i närheten av den plats där närvaro av
kolväteabsorberande bakterier konstaterats (Chemical & Engineering
News 15 mars 1954 s. 1020). SHl
Zinkens föroreningar och varmförzinkad plåts
korrosion. British Non-Ferrous Metals Research Association
(BNFMRA) igångsatte åren 1935—1939 samt 1947 större
försöksserier för att utreda föroreningars inverkan på
korrosionsegenskaperna hos varmförzinkad stålplåt.
Resultatet från dessa atmosfärsförsök dels i industriluft (taket
på BNFMRA:s byggnad i Euston, London), dels i
inlandsluft utan industri (Cambridge), dels i havsluft (Brixham)
visar att föroreningarna spelar mycket mindre roll än man
väntat.
Vid varmförzinkningen förbehandlades 10 X 10 cm
stålplåtar på vanligt sätt och doppades i en zinksmälta
innehållande 1—1,2 %> Pb samt varierande mängd Sn, Cd, Sb
och Al. Tid och temperatur valdes så att zinkskiktet fick
en tjocklek av 45—125 (x (3—9 g/dm2 zink) på varje sida.
Vid exponeringen lutades provplåtarna i 30° vinkel mot
horisontalplanet och mot sydväst. Efter 25 månader togs
plåtarna in och skars mitt itu. Den ena halvan
exponerades ytterligare tills 5 %> av plåtens övre yta täckts av
järnrost. Den andra halvan rengjordes från
korrosionsprodukter genom katodbehandling under ca 1 min i 10 °/o
cyankaliumlösning med strömtätheten 2 A/dm2. Efter
vägning avlägsnades även det kvarvarande zinkskiktet
separat på övre och undre sidan av plåten genom betning i
en lösning innehållande 5 °/o H2S04 och 2 g/1 As„03.
Samtidigt med dessa förzinkade plåtar exponerades lika
stora valsade zinkplåtar dels av renzink, dels av zink
innehållande Pb, Cu, Cd och AI i varierande mängd.
Resultatet av försöken med de varmförzinkade plåtarna
från Euston-distriktet visade inget samband mellan
föroreningshalten i zinksmältan och viktförlusten. Av de 52
plåtarna med en ursprunglig zinkvikt av 6—7 g/dm2
(tjocklek 85—105 jx) var viktminskningen efter 25
månader 1—1,2 g/dm2 (14—17 n) för 46 och 0,6 g/dm2 (8 \i)
för de övriga. Om resultatet av livslängdsförsöken införs
i ett diagram med ursprunglig tjocklek som ordinata och
livslängden som abskissa fördelas de olika beläggningarna
oberoende av föroreningarna statistiskt omkring en rät
linje (fig. 1), vilket visar att korrosionshastigheten är
konstant under hela tiden. Beläggningens livslängd är alltså
Fig. 1. Livslängden hos varmförzinkad stålplåt i London.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
