Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 12 oktober 1954 - Nya metoder - Presskopapr av pulvermetall för dragpressning, av SHl - Ythärdat stål med ferritisk kärna, av SHl - Böcker - Elektricitetslära, av Bertil Mattsson - Hejarsmide, av O A - Mathematik von der Schule zur Hochschule, av B Langefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 oktober 1954
877
ge deras botten önskad tjocklek varigenom det blir onödigt
att sörja för överföring av material till den under
dragpressningen. Över huvud taget kan materialfördelningen i
ämnet varieras och göras så gynnsam som möjligt.
Presskropparna tillverkas enligt gängse
pulvermetall-urgisk metod av järnpulver reducerat i vätgas och försatt
med liten mängd pulver av järnkarbonyl. Efter pressning
sintras de i väte eller krackad ammoniak vid 1 150—1 260°C
och präglas sedan i hydraulisk press. De mjukglödgas vid
1 260°C, förkoppras och går slutligen till dragpressning.
Glödgningen tycks öka materialets duktilitet vilket
kanske beror på att dess porer avrundas. Kopparskiktet
tjänstgör som smörjmedel och dess verkan ökas i några fall
genom smörjning med stark tvållösning (R Steinitz, J P
Scanlan & F I Zaleski i Materials & Methods juli 1954
s. 101; Engineers’ Digest aug. 1954 s. 306). SHl
Ythärdat stål med ferritisk kärna. Ythärdning genom
karbonitrering (Tekn. T. 1953 s. 1) kan utföras så att
stålets kärna blir ferritisk medan dess ytskikt blir
marten-sitiskt. Det uppges att man enligt på senare tid utarbetade
metoder kan uppnå snabbare indiffusion av kol och kväve
och därmed förkortning av behandlingstiden.
Man utför härvid karbonitreringen vid en temperatur
mellan den (Ac^, vid vilken perlit börjar övergå till
austenit, och den (Ac3) vid vilken stålet blir fullständigt
auste-nitiskt. Därefter kyls materialet till en temperatur mellan
Acx för kärnan och Acs för ytskiktet och hålls vid denna
tills kärnans austenit fullständigt övergått till ferrit och
cementit, medan ytskiktet förblir austenitiskt. Slutligen
snabbkyls arbetsstycket varvid dess yta blir martensitisk.
Genom att karboniteringen görs vid relativt låg
temperatur får ytskiktet fint korn, stor hårdhet och god elasticitet.
Vidare blir arbetsstyckets distorsion liten. Ytskiktets
tjocklek blir 0,2—-0,3 mm genom 3 h behandling vid 750°G och
dess hårdhet 800—1 050 Vickers (Engineers’ Digest aug.
1954 s. 306). SHl
Böcker
Elektricitetslära, av Erik Hallen. Eget förlag,
Stockholm 1953. 556 s., 437 fig., 3 pl. 62,50 kr.
Boken utgör den första fullständiga framställningen på
svenska av den teoretiska elektricitetsläran och bygger på
förf:s föreläsningar vid Uppsala Universitet och KTH. Den
användes som kursbok förutom vid dessa båda
läroanstalter också vid Helsingfors Universitet.
Som inledning ges en översikt av dimensioner och
enheter i elektricitetsläran och en sammanställning av
använda vektorformler. Efter att kortfattat ha berört
materiens byggnad ger förf. därefter i bokens fyra första
avdelningar en sammanhängande framställning av den
statiska elektriciteten, den elektriska strömmen och
magnetismen. Dessa avdelningar har tidigare varit publicerade
som kompendier. Den femte avdelningen behandlar
stationär växelström och den sista och mest omfattande
avdelningen elektromagnetisk fältteori. Här ingår också ett
avsnitt om antenner, ett område där förf:s insatser är
välkända. Framställningen ligger i detta avsnitt på ett något
mer avancerat plan än i övrigt och fordrar kännedom om
analytiska funktioner.
Elektricitetsläran byggs upp på ett logiskt
sammanhängande sätt och framställningen är genomgående
utomordentligt klar. Enheterna anges i MKSA-systemet, men
samtliga formler i boken är giltiga i alla enhetliga
måttsystem. Synpunkter på dimensioner och enheter är rikligt
förekommande och genom att införa rymdens vågmotstånd
Z0, "naturkonstanten som fysikerna glömde", förmedlar
förf. en ny syn på de rationaliserade enhetssystemens
logiska uppbyggnad. Fysikerna lär väl knappast låta
anklagelsen för glömska stå oemotsagd, men för en tekniker
förefaller förf:s resonemang övertygande. I konsekvens
med framställningen av induktionen B som den egentliga
fysikaliska magnetiska fältstyrkan kallas B för
"magnetisk fältstyrka", medan fältstorheten H kallas
"magnetiserande fält" eller "amperevarvstäthet". Förf:s hemställan
till K. Skolöverstyrelsen i föx-ordet att beteckningen för
magnetisk fältstyrka på läroverksstadiet, där endast en
magnetisk vektor förekommer, bör ändras från det nu
använda H till B förefaller värd att bli beaktad.
De härledda formlerna belyses ständigt med hänvisningar
mellan olika avsnitt och med praktiska tillämpningar och
åskådliga analogier. Ett stort antal problem med svar och
anvisningar kompletterar framställningen.
Boken har ett utmärkt bildmaterial och en mycket
tilltalande utstyrsel. Den enda allvarliga invändning som kan
riktas mot den gäller frånvaron av register, en brist som
bör rättas till i nästa upplaga. Sålunda kompletterad bör
boken kunna bli ett standardverk i elektricitetslära på
varje elektrikers bokhylla. Bertil Mattsson
Hejarsmide, 2:a uppl. En handledning för konstruktörer
och verkstadsmän. AB Bofors, Bofors 1954. 106 s., 100 fig.,
5 diagr.
Sedan den första upplagan utgavs 1943 har AB Bofors
tagit i bruk en helt ny hejarsmedja. Användningsområdet
för hejarsmidet har avsevärt ökats och i samband härmed
erfarenheterna av metoden. Det är dessa erfarenheter som
i första hand redovisas i handledningen. Den
kompletterar även en tidigare utgiven katalog om smide i allmänhet.
Det är vid hejning och skäggning synnerligen viktigt att
rätt maskin, lämpligt verktygsmaterial samt
konstruktioner och tillverkningsmetod för verktyget väljs. Råd i dessa
frågor liksom även om konstruktionen (godsfördelning,
arbetsmån, delning och släppning) av detaljer, som skall
hejarsmidas, lämnas. I kortare avsnitt kommenteras
ämnesritningar, kontroll, ytbehandling, felorsaker och
toleranser. Speciella synpunkter på hejarsmidning av
lättmetall avslutar skriften.
De utförligt kommenterade exemplen med instruktiva
illustrationer ger många värdefulla upplysningar.
Handledningen är avsedd för verkstadsmän, som sysslar med
hejarsmide och dess bearbetning, samt för konstruktörer och
beställare av hejarsmide. Den vill framför allt informera
om metodens användningsmöjligheter. Förf. har lyckats
väl härmed. O A
Mathematik von der Schule zur Hochscliule, av
Johannes Spoerel. Walter de Gruyter, Berlin 1954. 210 s.,
85 fig. 16 DM.
Boken är, som framgår av titeln, avsedd att ge ett
underlag för matematikstudier på högskolestadiet.
I en första avdelning lämnas en komplettering till
skol-algebran. Här lämnas elementära synpunkter på de
rationella, reella och komplexa talen samt några relationer vid
polynom. En kort översikt över linjär algebra vid system
med tre obekanta ingår också i denna avdelning. Härvid
behandlas determinanter och begreppet linjärt beroende.
Andra avdelningen behandlar elementära funktioner av
en reell variabel. Här behandlas linjära och kvadratiska
uttryck och Newtons och Lagrange’s uttryck för
kvadratisk interpolering visas. Vidare genomföres här
kurvdis-kussion och diskuteras elementära funktioner, såsom
logaritm-, hyperbel- och trigonometriska funktioner och deras
inverser. Sinusfunktionens användning vid harmoniska
svängningar beröres. I tredje och fjärde avdelningarna
behandlas så elementära komplexa funktioner och
vektor-algebra. Slutligen följer en "övningsdel" som innehåller ett
antal genomräknade exempel i anslutning till bokens
innehåll.
Infinitesimalkalkylen har avsiktligt utelämnats.
Boken är lättläst och innehållet är mera elementärt än
man är van att finna i detta slag av böcker. Den torde
särskilt vara av intresse för sådana som önskar förbereda sig
för studier vid en teknisk högskola men även ingenjörer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
