Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 19 oktober 1954 - Turbiner i svenska vattenkraftverk, av Magnus Oledal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 oktober 1954-
885
Turbiner i svenska vattenkraftverk
Professor Magnus Oledal, Stockholm
Den energi, som produceras i Sveriges
vattenkraftverk, täcker för närvarande under år med
normal vattentillgång ca 96 % av landets behov.
År 1900 torde den installerade hydroelektriska
turbineffekten ha uppgått till ca 25 MW, 1916
var den ca 500 MW och vid 1953 års slut 4 187
MW. Då pågående utbyggnader uppgick till ca
1 950 MW och under sexårsperioden 1954—1959
beräknas den installerade turbineffekten komma
att ökas med ca 2 660 MW till 6 850 MW.
Turbintypernas utveckling
Under 1800-talets sista årtionde trängde
francisturbinen, sedan de vridbara ledskovlarna
tillkommit, efter hand ut dittills använda
turbintyper. Den utvecklades snabbt under det nya
århundradets första decennier och man lyckades
konstruera löphjul med allt bättre verkningsgrad
och högre varvtal. Omkring 1920 hade man på
så sätt kommit i närheten av de gränser, som i
dessa avseenden än i dag gäller för denna turbin-
typ.
Åren 1920—1925 var kaplanturbinens
genombrottsår. Man kan gott säga, att dess tillkomst
var revolutionerande. Utan kaplanturbinen
skulle det ha blivit svårt att hålla den
produktionskurva, som våra vattenkraftverk kunnat
redovisa under årens lopp.
Victor Kaplan, som blev professor i Brünn, fick
sina turbinpatent beviljade omkring 1913—1915.
Hans turbinhjul hade propellerform och
patenten gick i princip ut på att vattenströmmen i
turbinen från den radiella inströmningsriktningen
omböjdes 90°, innan den i axiell riktning
träffade löphjulsskovlarna, att skovellängden i
strömriktningen var kortare än delningen och
att skovlarna var vridbara. Ledkransen hade i
stort sett samma utformning som vid
francisturbiner, men både ledskovlarna i denna och
löpskovlarna i hjulet gjordes vridbara (ställbara).
Kaplan fick vidare patent på kaplansugröret med
dess karakteristiska, rätvinkliga hälform, se
fig. 2.
Dessa principer gjorde det möjligt, att man
under i övrigt lika förutsättningar kunde nå
varvtal, som var mer än dubbelt så höga som
francisturbinens, och verkningsgraden vid lägre
621.224 : 621.311.21(485)
belastningar förbättrades på ett tidigare
otänkbart sätt, fig. 1. I Sverige förvärvade Karlstads
Mekaniska Werkstad (KMW) licensrätten och
utförde ett pionjärarbete av utomordentlig
betydelse även internationellt sett. Utvecklingen
bromsades dock av det första världskriget och
först 1921 togs den första svenska anläggningen,
Forsvik, i drift. Den var konstruerad för 3,15 m
fallhöjd och 100 hk vid 300 r/m. Samtidigt
utfördes även Gävle stads anläggning, Strömsborg,
med 3,7—4,5 m fallhöjd, 371—535 hk och
250 r/m.
Hur Lilla Edets kraftverk i Göta älvs sista
fallsträcka mot havet utformades är
vattenturbin-historia av största intresse. Med kaplanturbinen
i detta kraftverk, som kördes i gång 1925 och
vars löphjulsdiameter uppgår till 5,7 m, togs
också steget direkt upp i jätteturbinernas klass.
Parallellt med kaplanturbinen utvecklades vid
AB Finshyttans Bruk den s. k.
Lawaczeck-tur-binen, en propellerturbin med fasta skövlar, som
fick formen av en francisturbin
(diagonalturbin), vars löphjul hade få skövlar och saknade
yttre band. Den hade till upphovsman dr-ing.
Franz Lawaczeck. I Lilla Edet installerades
samtidigt med nämnda kaplanturbin två sådana
turbiner, med 6 m hjuldiameter, vilka därmed vad
Föredrag i avd. Mekanik den 12 oktober 1954.
Fig. 1. Verkningsgradskurvor för olika turbintyper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
