Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 26 oktober 1954 - Ligga kraftstation. Vattenbyggnadskonstruktioner, av Hugo Flodin och Johan Hagrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
926
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 6. Sambandet mellan vattenhalt och volymvikt
(upptill) samt vattenhalt och permeabilitet (nedtill) vid olika
packningssätt av tätmaterialet i Ligga-dammen.
ränen i kärnans mittre del och bottentån, zon A,
har flack graderingskurva med finmaterialet
huvudsakligen liggande inom mo- och
mjälaområdet. Permeabiliteten är högst k = 0,02 cm/h.
Materialet erhölls från en fyndighet belägen på
2,5 km avstånd från högra älvstranden. De yttre
delarna av kärnan, zon B, består av något
grovkornigare halvgenomsläpplig morän, som erhölls
från ett sidotag på vänstra stranden. De
stödjande massorna på dammens uppströms- och
nedströmssidor utgörs av sprängsten från
ut-sprängningen av tunnlarna och kraftstationen.
Mellan tätkärnan och stenfyllningarna har
inlagts filter bestående av olika lager med
tilltagande kornstorlek för att förhindra att finare
material tränger in i det grövre.
Under det tätande partiet på en bredd av ca 4 m
rensades bergytan ned till fast berg och
injek-terades med cement i minst två rader vertikala
borrhål, nedförda den ena till 8 m och den andra
till 4 m djup under färdigsprängd bergyta.
Injekteringen upprepades i nya borrhål, där det
vid provinjektering visade sig att mera cement
kunde inpressas. Under hela moränpartiet
fogströks därefter alla sprickor i berget med
cementbruk. Svackor och håligheter i berggrunden
— t.ex. jättegrytor — utfylldes med betong.
Den nedre och främre delen av stenfyllningen
på uppströmssidan utbildades som en
fångdamm, så att rensningar och tätningar av
älvbottnen samt utförandet av dammfyllningen
kunde ske i torrhet. Fångdammen åstadkoms på
så sätt, att ett tätande lager morän utlades på
uppströmsslänten av stenfyllningen. För att
moränmassorna inte skulle eroderas bort fick
slänten göras relativt flack.
För packning av material i tätkärnor tillämpas
i regel de amerikanska, av speciellt Proctor
utarbetade metoderna, vilka syfta till att ernå
största möjliga volymvikt. Detta åstadkommes
dels genom att jorden packas med fårfotsvältar i
tunna lager, dels genom att hålla en bestämd
vattenhalt, den "optimala". Vid mycket stora
jorddammar har det till och med befunnits
lämpligt att hålla en något mindre vattenhalt än
den optimala för att undvika uppkomsten av
porvattentryck.
Vid utförandet av flera dammar i Norrland har
det emellertid visat sig mycket svårt att
åstadkomma optimal vattenhalt. Svårigheterna beror
dels på att det tillgängliga materialet i flera fall
redan "in situ" är för vått, dels på den ofta
regniga väderleken under den korta
sommarsäsongen, vilken icke medger någon uttorkning.
Ingående undersökningar av hur tätningsmaterialens
egenskaper förhåller sig vid olika vattenhalter
har därför utförts vid Vattenfallsstyrelsens
byggnadstekniska laboratorium.
Av dessa undersökningar framgår att
tätmaterialet kan placeras i en damm med betydligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
