Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 9 november 1954 - Självkostnadsberäkningar i gummiindustrin, av Harald Ager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1954
977
Självkostnadsberäkningar
i gummiindustrin
Överingenjör Harald Äger, Stockholm
657.47 : 678
Under de senaste 20 åren har tillförlitliga
självkostnadsberäkningar alltmera kommit att anses som ett
oundgängligt hjälpmedel inom industrin. De tider är för länge sedan
förbi, då man kunde använda sig av enkla tumregler, som
med sina säkerhetsmarginaler uteslöt förlustbringande
produktpriser. Den senaste tidens åtstramning på
varumarknaden har gjort det än mer nödvändigt att rätt beräkna
produktpriserna.
Många avskräcks av den redovisningsapparat, som man
anser vara nödvändig för att på rätt sätt ta hänsyn till
alla kostnader. Det har funnits en viss tendens att lägga
upp alltför komplicerade kontoplaner med en minutiös
uppdelning av kontona. Många, särskilt tekniker, anser att
bokföringsmännen i alltför hög grad fått bestämma
uppdelningen eller sammanslagningen av kostnaderna för
redovisning och självkostnadsberäkningar. De betonar att
det är av stor vikt, att tekniska synpunkter i större
utsträckning får göra sig gällande. Om större arbete
nedläggs på att konstruera matematisk-tekniskt riktiga
fördelningsnycklar m.m., kommer redovisningen och
självkostnadsberäkningarna att bli väsentligt mycket enklare
och mindre arbetskrävande. Bokföringsmännen och
teknikerna bör i högre grad samarbeta vid uppgörandet av
kontoplaner o.d.
Det är t.ex. icke ovanligt, att en kontoplan för
affärsbokföringen uppläggs först, varpå driftsbokföringen hängs på
vid sidan om. I stället borde man kanske börja med
driftens kostnadsslag, kostnadsställen och produktionsgrupper
samt därefter på ett naturligt sätt leda "kostnadsflödet"
upp mot affärsbokföringen.
Självkostnadsberäkningarnas ändamål
Självkostnadsberäkningarnas viktigaste ändamål är att
skaffa ett riktigt underlag för pris- och offertpolitiken. I
vissa fall t.ex. beträffande standardartiklar, för vilka det
finns marknadspriser, kommer kalkylerna dock endast
att visa, hur självkostnadspriset förhåller sig till
marknadspriset. Därnäst skall de dels periodvis ge en bild av
företagets räntabilitet, dels tjäna som instrument för
kostnadskontrollen.
Kalkyleringen inom gummiindustrin kan sägas vara
betydligt svårare än inom de flesta andra industrigrenar,
bl.a. på grund av de ingående råvarornas särpräglade
egenskaper. Det tar därför i allmänhet rätt lång tid, innan ett
företag har fått fram tillräckligt sifferunderlag, t.ex. för
spill och svinn på de olika produktionsställena. Av de tre
olika metoderna för fördelning av kostnaderna på
kostnadsbärarna, nämligen påläggsmetoden,
ekvivalentmetoden och divisionsmetoden, är divisionsmetoden den
enklaste. Tyvärr kan denna inom gummiindustrin användas
endast i mycket ringa utsträckning, varför de två andra,
mer komplicerade metoderna måste komma till
användning.
För kalkyler
För standardvaror erbjuder kalkylerna i allmänhet inga
större svårigheter emedan man då i regel debiterar ett
konto för de verkliga kostnaderna och krediterar detta
med standardkalkylens värden. Det på detta sätt uppkomna
saldot ger upplysning om, huruvida produktgruppen i fråga
ger vinst eller förlust. Inom gummiindustrin förekommer
dock i allmänhet i mycket stor utsträckning produkter,
som endast tillverkas i mindre serier och vilka i
kalkylhänseende förorsakar mycket bekymmer, särskilt om
kalkylen skall göras efter en modell eller efter en ritning.
Man har då inom gummiindustrin icke samma möjlighet,
som man i allmänhet har inom andra industrier att ens
beräkna mängden och värdet av det ingående direkta
materialet.
För att få fabrikationsvikten av den färdiga produkten
fordras i första hand, att man kan bestämma dess volym.
Volymen multiplicerad med den för ifrågavarande
blandning bekanta specifika vikten ger fabrikatets vikt. För
kal-kylering av det direkta materialet fordras kännedom om
materialets art (gummiblandning, väv m.m.), dess volym
(gummiblandning, väv m.m.), specifik vikt för
gummiblandningen och vikt per ytenhet för vävnaderna samt
slutligen produktvikt.
Man måste ha uppmärksamheten riktad på avfallet,
varför det är nödvändigt att ha en noggrann avfallsstatistik.
Värdeförlusten på det vulkaniserade avfallet är betydande,
då förutom de ingående lönerna och omkostnaderna för
blandningsavdelningen själva gummiblandningen är
förlorad bortsett från det ringa värde den har som regenerat.
Kalkylerna på priserna på det ingående råmaterialet
förorsakar vid fluktuationer på gummimarknaden och
textil-marknaden ofta ett stort och tidskrävande arbete. Man
brukar därför på sina håll med fördel använda sig av
"indexmetoden", vilket innebär, att man indelar
gummiblandningarna i ett antal klasser, av vilka för var och en
ett index uträknas, vilket med tillräcklig noggrannhet kan
användas för samtliga blandningar inom vederbörande
klass.
Lönerna däremot är i regel stabila under tiden för ett
avtal, varför några omräkningar i detta avseende i
allmänhet icke behöver förekomma. Beträffande
tidsåtgången för olika operationer får man i allmänhet lita till
erfarenhetstal genom att jämföra de operationer, som skall
prissättas med liknande, som tidigare förekommit i
produktionen. Detta förfaringssätt är emellertid ingalunda
tillförlitligt, enär det många gånger baserar sig på gissningar.
En betydligt mer exakt metod är att använda sig av en
genom ordentligt utförda arbetsstudier upprättad syntetisk
ackordssättning. Detta innebär, att operationerna
sönderdelas i tempon och deltempon, som finns tillgängliga i
tabeller och diagram. På sina håll, bl.a. i USA och
Tyskland, har man drivit dessa metoder ännu längre,
nämligen till de minsta rörelseelementen. Härigenom blir det
möjligt att bygga upp operationerna ifrån de minsta
enheterna, varigenom man får största tänkbara noggrannhet.
Den i Sverige mest kända av dessa metoder är MTM
(Me-thods-Time-Measurement).
För avdelningsomkostnaderna och de allmänna
fabrikationsomkostnaderna samt försäljnings- och
administrationskostnaderna, om de fördelas i form av pålägg eller på
annat sätt, används normalårsvärden, som framkommit
genom bokföringen. Det bör särskilt påpekas, att man
använder värdena för ett normalår och ej ändrar dessa i
samband med boksluten, om man ej med säkerhet kan
fastställa, att förändringen är av för en längre tid
bestående art.
Självkostnads- och försäljningsprisets huvudbeståndsdelar
Självkostnaden och försäljningspriset kan uppdelas i
kostnadselement på många olika sätt. Omkostnaderna kan
också fördelas efter skilda principer. Jag har här valt
att uppställa de olika kostnadselementen i enlighet med
rekommendationerna i handboken "Enhetliga principer
för självkostnadsberäkningar" (EP) utgiven av Sveriges
Industriförbund.
I materialkostnaden ingår kostnader för direkt material
och materialomkostnader. Läggs till dessa direkt
arbetslön, tillverkningsomkostnader och speciella direkta
kostnader erhålls tillverkningskostnaden, ökas denna med
försäljningskostnader och administrationskostnader får man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
