Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 9 november 1954 - Nya metoder - Reaktionskärl för starkt exoterma reaktioner, av SHl - Återvinning av saltsyra vid bearbetning av tennmalm, av SHl - Bättre värmeavledning från jordkablar, av FÖ - Böcker - Vårt konkurrenssamhälle och reklamen, av sah - Yrkesundervisning, av ESS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
984
Från blandningskammaren leds vätskorna tangentiellt in
i ett tunt rörformigt reaktionskärl genom vilket de rinner
med minsta möjliga turbulens. Kärlet kyls både in- och
utifrån och har mycket stor kylyta i förhållande till sin
volym. Genom att vätskorna under reaktionen har en
roterande rörelse hålls de blandade utan att de behöver ha så
stor flythastighet att betydande virvelbildning uppstår. En
sådan medför alltför snabb reaktion och åtföljande
överhettning av reaktionsblandningen (Chemical Engineering
juli 1954 s. 276). SHl
Återvinning av saltsyra vid bearbetning av tennmalni.
Vid läkning av tennmalni med saltsyra har man vid ett
amerikanskt verk fått stora mängder avfallsvätska,
huvudsakligen innehållande metallklorider (mest av järn)
och fritt klorväte (20 g/1). Den har inte kunnat släppas ut
i vattendrag, utan man har måst samla den i dammar,
upptagande en markyta på 25—30 ha.
För att bli av med avfallsvätskan och återvinna saltsyran
har man utarbetat en metod som i princip består i
behandling av den delvis koncentrerade lösningen med
järnspån, frånfiltrering av den härvid erhållna fällningen,
utkristallisering av järn-II-klorid genom indunstning av
filtratet och röstning av kloriden i muffelugn varvid
klorvätegas, som absorberas i vatten, och järn-III-oxid fås.
Vid avfallsvätskans behandling med järnspån reduceras
järn-III- till järn-II-klorid medan andra metaller (arsenik,
antimon, koppar, vismut och silver) fälls ut genom
cementering. Metallerna tillvaratas och säljs. Vid röstning av de
förut torkade kristallerna av järn-II-klorid sker reaktionen
2 FeCLj • 2 H20 + i 02 —> Fe203 + 4 HCl + 2 H20
Processen utförs i fyra Herreshoffugnar av muffeltyp
vardera med sex etager. Temperaturen är 370°C vid ugnarnas
topp och 620°C vid deras botten.
Järnoxid tas ut från ugnarnas botten, kyls med vatten och
torkas. En del av den återförs till ugnarna, resten säljs.
Den avgående klorvätegasen, vars temperatur är högst
480°C, går genom en dammavskiljare till
absorptions-anläggningen (Chemical Engineering juni 1954 s. 114).
SHl
Bättre värmeavledning från jordkablar. Jordens
värmeledningsförmåga inverkar direkt på en jordkabels
drifttemperatur. Den kan variera avsevärt från plats till plats
även på en relativt kort kabelsträcka. En kort
kabelsektion med dålig värmeledningsförmåga hos den
omgivande jorden kan därför begränsa kabelns
belastningsförmåga eller förkorta kabelisolationens livslängd. Tyvärr
finns det endast små möjligheter att kontrollera
temperaturen hos en kabel vid normal drift. Försök att förbättra
värmeledningsförmågan hos jord har hittills ej givit
praktiskt användbara resultat. Om man vid grävning av en
kabelgrav påträffar dåligt värmeledande och lätt
uttork-bar jord bör denna därför ersättas med annat material.
Fordringarna på ett sådant återfyllnadsmaterial är lågt
pris, god värmeledningsförmåga, hög procent fast
material per volymsenhet samt god förmåga att kvarhålla fuk-
habelgraiens dimensioner
Fig. 1. Dimensioner
hos kabelgraven,
erforderliga för att man
genom igenfyllning med
sand med
värmeresi-stiviteten 0,7 m °C/W
skall kunna minska
den totala resistiviteten
till 1,2 m °C/W;
kabeln ligger i 15 cm rör
på 92 cm djup.
TEKNISK TIDSKRIFT
tighet. Det material, som bäst fyller dessa fordringar är
kvarts, men då kvartssand sällan är tillgänglig till
acceptabelt pris, kan kiselhaltig sand (vanlig betongsand)
användas. Denna bör vara graderad så att största möjliga
mängd fast material per volymsenhet erhålles.
Värmeledningsförmågan hos den kiselhaltiga sanden är tillräcklig
ned till en fukthalt av 0,7 vol-°/o. Prov vid 90°C under
20—70 h har visat, att förmågan att kvarhålla fukt är
direkt proportionell mot halten fast material per
volymsenhet och oberoende av begynnelsefuktigheten.
Är jordens värmeledningsförmåga mycket dålig, dvs.
värmeresistiviteten hög, måste kabelgraven vidgas före
igenfyllningen, fig. 1 (Electrical Engineering 1954 h. 6
s. 505). FÖ
Böcker
Vårt konkurrenssamhälle och reklamen, av Göran
Tamm. Aktuellt från TU nr 1. Svenska
Tidningsutgivareför-eningen, Stockholm 1954. 25 s. 2 kr.
Denna skrift är den första i en ny serie, som Svenska
Tidningsutgivareföreningen har beslutat utge vid sidan av
sina mera omfattande utredningar, senast kompendiet
"Tidningsteknik".
Skriften omfattar ett föredrag, hållet vid TU:s vårmöte
1954, där förf. först klarlägger reklamens roll som
konkurrensmedel i de tre teoretiska huvudtyperna av
konkurrensformer, nämligen fullständig och ofullständig
konkurrens samt rent monopol. Reklamens effekt skärskådas
därvid ur dels företagets, dels samhällets synpunkt.
Förf. ger sig därpå in på en prognos — av honom själv
riktigt nog betecknad som baserad på utomvetenskapliga
värderingar — om reklamens närmaste sannolika
utveckling. Förf. anser att denna kommer att karakteriseras av
färre annonsörer men större reklam volym även per
omsättningsenhet, och vidare av en mera kritisk och därför
effektivare utnyttjning.
Skriftens förtjänst är att den ger en klar redogörelse av
den teoretisk-ekonomiska grundvalen för en bedömning
av reklamens roll i samhället, något som oftast blir
undanskymt i den aktuella debatten till förmån för mera
känslobetonade detaljsynpunkter. På grund av det begränsade
omfånget har dessa inte alls kunnat beröras, vilket gör
att framställningen har blivit väl onyanserad. sah
Yrkesundervisning, av Erkki Mielonen. Hermods,
Malmö 1954. 92 s. 9 kr.
Denna korrespondenskurs, som omfattar ett
inledningsbrev och fem lärobrev, har tillkommit för att i första hand
ge instruktörer och yrkeslärare en handledning i konsten
att undervisa. Förf. är vicerektor vid Institutet för
Industrins Arbetsledning i Helsingfors; bearbetningen för
svenska förhållanden har utförts av bl.a. G Riidhmer.
Inledningsvis ges ett koncentrat av de skäl som ur
förelagets synpunkt motiverar en planerad yrkesutbildning.
De följande lärobreven ägnas åt de pedagogiska
kunskaper en skicklig yrkesman måste tillägna sig innan han kan
sättas att lära ut sitt yrke. Den psykologiska bakgrunden
till inlärningsprocessen och principerna för
undervisningen med praktiska anvisningar har givits stort utrymme.
Avslutningsvis lämnas några synpunkter på instruktörens
uppfostrargärning.
Att yrkesutbildning är nödvändig och att den är
mångfaldigt lönande ifrågasätts ej numera. Man har på många
håll även fått upp ögonen för yrkesutbildningen som ett
viktigt instrument för en sund rationalisering. För att ge
rätt resultat — både för företaget och eleven — kräver
emellertid denna utbildning instruktörer som inte bara
har en grundlig praktisk yrkeserfarenhet utan även en
inblick i elementär psykologi och pedagogik. Man kan här
utan vidare säga att förf. träffat huvudet på spiken i sin
strävan att ge en klar och koncentrerad framställning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
