Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 16 november 1954 - Automatisk styrning av flygplan och robotar, av Sven Forsgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1954
1007
Automatisk styrning av flygplan och robotar
Tekn. lic. Sven Forsgrén, Linköping
Den automatiska styrningen är nästan
jämnårig med flygplanet. Redan 1914 demonstrerade
Sperry i Paris en gyrostabiliserad flygbåt. Något
egentligt behov av automatiska styrhjälpmedel
fanns dock inte vid denna tid, varför
utvecklingen under och efter första världskriget gick
mycket långsamt. På 1920-talet gjordes på många
håll försök med radiostyrda flygplan som
luftvärnsmål. En föregångare till den tyska
Vl-bom-ben var den i England utvecklade "Larynx", som
så när som på framdrivningssättet var identisk
med Vl-bomben.
Först när under 1930-talet trafikflygets
utveckling tog fart i och med tillkomsten av de moderna
helmetallflygplanen, började behov av
automatisk styrning att uppkomma. Flygsträckorna blev
allt längre och instrumentutrustningen allt
rikhaltigare, varvid kraven på föraren ökades. Olika
typer av autopiloter fick alltmer överta förarens
uppgift att under en lång flygning hålla planet
på rätt köl och i en bestämd kompasskurs.
Andra världskrigets accelererade utveckling på
alla områden ökade även fordringarna på
auto-piloten. Den skulle inte längre bara avlasta
föraren vid rutinflygning utan även kunna utföra
alla av föraren önskade manövrer på ett korrekt
sätt. Vidare ledde införandet av de teletekniska
navigeringshjälpmedlen till en allt mer ökande
automatisering av navigeringen både vid
sträckflygning och landning. Av en modern autopilot
kräver man nu stor manövrerbarhet, förmåga
att följa av radiofyrar givna kurser, samt
möjlighet till automatisk inflygning för landning.
De för militära ändamål utvecklade
autopilo-terna skall framför allt underlätta flygning vid
höga hastigheter, där spakkrafterna blir stora
och egenstabiliteten dålig. Vidare fordrar de
moderna teletekniska siktmedlen en sådan precision
i flygningen under en anfallsmanöver, att
förarens reaktionsförmåga inte räcker till. Hans
uppgift blir övervakande, medan autopiloten utför
de snabba korrektionerna. Steget därifrån till en
direkt sammankoppling av radarsikte och
autopilot under anfallet är ej långt. Från att
tidigare ha varit ett hjälpmedel för att avlasta
föraren från rutinarbete har alltså den moderna
autopiloten tillsammans med
elektronikutrustningen övertagit ansvaret för stridsuppdraget,
medan föraren anförtrotts den rutinmässiga
621-526 : 623.746.48
621-526 : 629.135
start- och landningsproceduren. En viktig roll
har föraren dock kvar, nämligen målvalet när
fienden uppträder i förband. Exempel på
auto-matstyrda jaktflygplan är Lockheed F-94 C
"Starfire" (Tekn. T. 1952 s. 772), North
American F 86 D "Sabre" samt det deltavingade
över-ljudflygplanet Convair F 102 (Tekn. T. 1952
s. 1065).
Som nämnts gjordes redan tidigt experiment
med fjärrstyrning av flygplan, framför allt som
luftvärnsmål, men även som anfallsvapen. Det
var dock först under andra världskriget som
robotvapnen i modern bemärkelse kom till
(Tekn. T. 1947 s. 529). I dessa har autopiloten
(eller hellre styrautomaten) till uppgift att helt
på egen hand styra roboten i enlighet med de
signaler som matas in i den. Signalerna kan
antingen komma utifrån, fjärrstyrning, eller också från
robotens egen radar, automatisk målsökning. Ett
alternativ till fjärrstyrningen är autostyrningen,
där styrautomaten söker hålla roboten på viss
kurs och höjd efter ett på förhand inställt
program.
De tyska robottyperna, VI och V2, var försedda
med autostyrning, som har fördelen att vara
okänslig för störningar. Utvecklingen efter
kriget har dock alltmera gått mot kombinationer av
fjärrstyrning och målsökning, varvid
fjärrstyrningens uppgift är att föra roboten så nära
målet, att det kommer inom målsökarens räckvidd
(Tekn. T. 1951 s. 710).
Styrautomaten för en robot skall inte bara
stabilisera den inom ett stort hastighetsintervall
och på olika höjd, den skall också snabbt och
utan stora översvängningar verkställa de order
om kursändringar som matas in i den. Det är
därför rätt naturligt att utvecklingen efter
krigett gått mot effektivare beräkningsmetoder och
allt större användning av matematikmaskiner,
vanligen av analogityp, där en elektrisk kopia
av hela styrsystemet kan kopplas upp. Ett
sådant provningsförfarande är särskilt värdefullt
vid robotutveckling, där ju varje flygprov slutar
med ett totalhaveri.
Den automatiska styrningens principer
Det idealiserade flygplanets rörelser i luften
kan beskrivas som translationer utefter tre
axlar och rotationer omkring dessa. Antalet frihets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
