Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 16 november 1954 - Nya metoder - Spiralsågblad, av SHl - Fotoelektrisk lamptändare, av F Ö - Navarho-långdistansnavigeringssystem, av DH - Lätta snabbgående generatorer, av FÖ — WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1016
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Spiralsågblad.
Spiralsågblad. Ett sågblad med kontinuerlig,
spiralvri-den skärande kant (fig. 1) görs av ett elastiskt, legerat
stål. Det är 1,25 mm i diameter och finns i längder på
250 och 300 mm. Bladet kan användas i bandsåg eller i
bågfilsram; i senare fallet fästs dess ändar med klämmor
som har hål för ramens stift. Det kan skära i vilken
riktning som helst med samma matningshastighet och är
lämpligt för bearbetning av plast, trä eller metall (British
Plastics juni 1954 s. 232). SHl
Fotoelektrisk lamptändare. En enkel, ljuskänslig
ström-ställare lämplig för individuell tändning och släckning av
utomhuslampor har kommit i marknaden. Den är
närmast avsedd att reglera gatubelysning samt belysning inom
industriområden och flygfält där den med fördel kan
ersätta tidur eller de långa manöverledningarna från
centrala manöverställen.
Strömställardonet består av ett fotoelektriskt rör som
kontrollerar en gallerstyrd likriktare vilken i sin tur
matar en motståndslindning för ca 0,75 W på en
bimetall-tunga. Det fotoelektriska rörets känslighet kan inställas
med en låsbar potentiometer. Då bimetalltungan blir
upphettad, manövrerar den en miniatyrströmbrytare som
bryter lampströmmen. Den värmda bimetalltungan är fäst på
en vridbar sockel som hålls i läge av en liknande
bi-metalltunga utan motståndslindning varigenom
strömbry-tardonet blir kompenserat för yttre temperaturväxlingar.
Då uppvärmningstiden för bimetallen är över två minuter
blir donet okänsligt för tillfällig belysning av
bilstrålkastare och dylikt.
Emedan det fotoelektriska rörets livslängd förkortas
betydligt av direkt eller reflekterat solljus måste donet
förses med en kupa som gör ljuset diffust. Kupor av
värmebeständigt klart plexiglas vilka sandblästrats invändigt har
visat sig ge ett lämpligt diffust ljus som även gör donet
mindre beroende av ljusriktningen.
Strömställardonet har 100 mm diameter, är 125 mm högt
samt väger 0,6 kg. Det har tre uttagsstift och monteras i
en sockel med bajonettfattning ovanpå
belysningsarmaturen eller på annat lämpligt ställe (Electrical Engineering
1954 s. 483). FÖ
Navarho-långdistansnavigeringssystem. I USA
utvecklas ett nytt långdistansnavigeringssystem, Navarho,
vilket om ca 10 år kan tänkas komma att ersätta
nuvarande hjälpmedel Loran (Tekn. T. 1945 s. 1315; 1947 s. 405)
och Consol (Tekn. T. 1947 s. 23). Det nya systemet arbetar
inom frekvensbandet 90—110 kHz och man har beräknat
att man med ca 50 stationer skall kunna täcka jordklotet.
Fig. 1.
Navarho-systemets tre
sändare, 1, 2 och 3,
och deras
strålningsdiagram i [-sändningsögonblicket.-]
{+sändningsögonblic-
ket.+} Siffrorna inom
parentes änger
styrkeförhållandet
mellan signalerna
A, B och C från de
tre sändarparen i
40° bäring.
Med det nya systemet kan piloten i ett flygplan få såväl
avstånd som bäring till den markstation, för vilken han
ställt in sin mottagare. Noggrannheten har beräknats till
1 °/o i distans och 0,5—1° i bäring på alla avstånd upp till
4 000 km. Maximal räckvidd för systemet är beräknad till
ca 4 000 km över land och 4 700 km över vatten.
Navarho-systemet är en kombination av det redan 1946
första gången provade navigeringssystemet Navaglobe,
vilket är ett bäringsgivande system samt ett nytt system,
kallat Rho, vilket är ett avståndsgivande system.
Markstationen i Navarho-systemet består av tre sändare, en i
vartdera hörnet av en likbent triangel med ca 1 500 m
sida (fig. 1). De tre sändarnas sändning är pulsad. Varje
sekund sänds fyra pulser, var och en med en varaktighet
av 167 ms. Tre av de utsända pulserna används för
bäringsbestämningen, den fjärde för avståndsbestämningen.
Sändningscykeln är sådan att den första av de fyra
pulserna utsändes samtidigt från sändare 1 och 2 (fig. 1),
därefter sänds den andra pulsen av de båda sändarna 2 och
3, varpå den tredje pulsen kommer från sändarparet 3—1.
Den fjärde pulsen sändes samtidigt av alla tre sändarna
och tjänar dels som synkroniseringspuls, dels för
avståndsmätningen.
Då ett sändarpar sänder, får sändarnas strålningsdiagram
formen av en åtta (A, B och C i fig. 1), då nästa
sändarpar sänder vrids detta diagram 60° osv. Den flygburna
navigeringsmottagaren är så konstruerad att amplituderna
av de successivt mottagna fältstyrkorna jämförs. För
piloten presenteras resultatet på ett visarinstrument som
flygplanets bäring till markstationen. Givetvis uppstår vid
det valda systemet en tvetydighet på 180° i bäring, men
man förutsätter att flygplanets pilot vet huruvida
flygplanet befinner sig öster eller väster resp. norr eller söder om
markstationen.
Vid avståndsbestämningen mäts radiovågens gångtid från
markstationen till flygplanet. Detta tillgår så, att i
flygplanet finns en kristallstyrd oscillator som arbetar med
mycket hög precision. Denna oscillator har samma
frekvens som markstationens bärfrekvens, och i flygplanet
jämförs fasläget mellan den från markstationen utsända
vågen och den av oscillatorn levererade spänningen. Då
flygplanet befinner sig på marken i känd position i
förhållande till markstationen inställs oscillatorn för ett
fasläge motsvarande avståndet från flygplanet till
markstationen.
Den relativt korta våglängden, ca 3 000 m, medger i
princip noggrann avståndsmätning endast inom denna sträcka,
men den flygburna mottagaren är så inrättad att den kan
räkna antalet jämna multiplar av våglängden mellan
flygplanet och markstationen. Dessutom har man tänkt sig
att amplitudmodulera bärvågspulserna från
markstationerna med en 200 Hz signal och utföra mottagaren så att den
även kan göra fasjämförelse mellan denna signal och en
lokalt alstrad spänning med samma frekveils, varvid en
grovmätning av avståndet kan göras. Enligt detta förfarande får
man samma visarutslag för var 1 500 km, men man räknar
med att piloten känner till läge på 1 500 km när.
En av det nya navigeringssystemets stora fördelar är att
den nödvändiga bandbredden blir mycket liten, ca 200
Hz, genom att sändningen har en så långsam pulscykel
som 1 Hz. Systemet kan därmed arbeta fullt
tillfredsställande vid mycket hög atmosfärisk störnivå, vilket de äldre
systemen Loran och Consol ej kan. Prov har visat att
systemet arbetar fullt tillfredsställande även vid de värsta
åskväder. Inom de regioner där stark interferens mellan
mark- och rymdvåg existerar har ett maximifel i
bäringsangivelsen av ca 5° uppmätts (IRE National Convention
1954; Aviation Week 26 april 1954). DH
Lätta snabbgående generatorer. Den àllt längre drivna
miniatyriseringen av komponenter i
elektronikutrustningen på moderna flygplan (Tekn. T. 1954 s. 9) har även gått
ut öveir de strömmatande generatorerna. För att höja des-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
