Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 30 november 1954 - Korrosion och rostskyddsmålning, av Uno Trägårdh - Korrosionsprovning genom fältförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1042
TEKNISK TIDSKRIFT
nom såväl luft som fukt, och de kan sålunda icke
hindra katodprocessen. Trots detta kan en
lackfilm utan pigment ge ett visst korrosionsskydd
genom att öka elektrolytiska motståndet i
"korrosionscellerna", varigenom jonvandringen och
därmed strömstyrkan minskas. Orsaken härtill
är tvåfaldig. Dels är lösligheten av oorganiska
salter i organiska ämnen mycket obetydlig, dels
innehåller en lackfilm jonogena grupper som i
beröring med vatten joniseras och ger filmen en
negativ laddning varigenom an joner hindras att
passera in till stålytan1.
Bestämning av elektrolytiska motståndet hos
färgfilmer2 i kontakt med saltlösningar är
därför ett viktigt medel för bedömning av
korrosionsskyddet genom korttidsförsök. Om
motståndet är högre än 108 ohm/cm2 hos en 100 m^
tjock film efter två månaders vila i saltlösning
kommer den också i fortsättningen att ge gott
skydd. Ligger motståndet lägre än 106 ohm/cm2
vid samma filmtjocklek, blir skyddet dåligt3.
Pigmenten
De i en färg ingående pigmenten spelar stor roll
som korrosionsskydd. De vanliga
rostskyddspigmenten kan indelas i metalliska, basiska och
lösliga.
De metalliska pigmenten är oädlare än stål och
lämnar katodiskt skydd i likhet med
sprutmetal-lisering med zink och aluminium. En
förutsättning är att metallpartiklarna i den torkade
filmen har metallisk kontakt med varandra och
med stålytan. Detta inträffar om metallmängden
i den torkade filmen uppgår till ca 95 vikt-%.
De typiska basiska pigmenten är blyvitt, basiskt
blysulfat, mönja och zinkoxid. Om något av
blypigmenten extraheras med vatten, blir vattnet
korrosionshämmande (Tekn. T. 1954 s. 644). I
ännu högre grad blir detta fallet, om pigmenten
uppslammas i linolja och utsätts för
luftoxidation. Vattenextraktet härav är starkt
passiveran-de på blanka stålytor. Vid luftoxidation bildas
nämligen av den primära produkten blylinoleat
en rad blysalter av lägre fettsyror bl.a.
azelain-syra, pelargonsyra och korksyra, vilka var och en
är starkt korrosionshämmande.
Detta torde vara förklaringen till att
blymönja-linolja är en av de bästa rostskyddsfärgerna i
luft. Om korrosionsmediet däremot är
havsvatten, förtvålas linoleatet genom det vid katoderna
bildade alkalit, och skyddet blir sämre. Reaktiva
bindemedel är därför ej lämpliga som
undervat-tensmålning utan mer alkaliresistenta bör väljas1.
Till de lösliga pigmenten räknas
metallkroma-ter, t.ex. bly- och zinkkromat. I blandning med
icke-reaktiva bindemedel, såsom alkyder,
poly-styren eller polyvinylbutyral, har de i vatten
tillräcklig löslighet för att passivera metaller och
därmed verka som inhibitorer på den anodiska
reaktionen.
Färgfilmens genomtränglighet
En undersökning av stor betydelse för
bedömning av korrosionsskydd genom målning är hur
pigmenten inverkar på målningsfilmens
genomtränglighet för saltlösningar4. Genom en
opig-menterad färgfilm diffunderar en saltlösning
mycket litet i jämförelse med rent vatten. I alla
plastfilmer ökar pigmenttillsats
diffusionshas-tigheten hos saltlösningar.
I kokt linolja blandad med mönja, zinkoxid
eller zinkpulver är genomträngligheten däremot
mindre än i den rena oljefilmen. Med järnoxid
i kokt linolja blir diffusionshastigheten däremot
tjugo gånger större än i opigmenterat tillstånd.
Detta visar, att man bör vara försiktig med
tillsats av inerta pigment i reaktiva bindemedel
och hålla halten därav låg samt alltid låta en
viss mängd basiskt pigment ingå.
På en målad stålyta bildas ibland blåsor i
beröring med saltvatten. Blåsorna är fyllda av
al-kalilösning bildad vid katoderna under
korrosionsprocessen. Då färgfilmen har negativ
laddning och är semipermeabel, överföres vatten
elektroosmotiskt till katodpartierna, varvid
färgfilmen lyfts.
Ett kuriöst korrosionsfall inträffar på stålplåt
skyddsmålad med polystyrenlack i beröring med
en 5 % natriumhydroxidlösning. Man finner
nämligen efter en tid svag men tydlig
rostbildning under polystyrenfilmen, medan en blank
stålplåt under samma förhållanden ej rostar.
Förklaringen är att polystyrenfilmen genom sin
negativa laddning avstänger stålytan från de
rostinhiberande hydroxyljonerna men släpper
igenom vatten och syre, som sätter i gång
korrosionen.
Rostskyddsmålningen kostar i USA enligt
beräkning av H H Uhlig ca 2 000 M$/år.
Beräkningen är gjord år 1949. Summan har säkert stigit
sedan dess. Korrosionens förlustkonto inklusive
målning anges av densamme i USA till ca 5 500
M$/år. Dessa siffror bör stimulera forskningen
till nya krafttag.
Litteratur
1. Mayne, J E O: Corrosion prevention by paints. Bull. Inst. met.
Finish. 3 (1953) s. 19. How paints prevent corrosion. Corr. Techn. t
(1954) s. 286.
2. Bacon, R C, Smith, J J & Rugg, F M: Electrolytic resistance in
evaluating protective merit of coatings ön metals. Ind. & Engng
Chem. 40 (1948) s. 161.
3. Wormwell, F & Brasher, D M: Electrochemical studies of
protective coatings ön metals. J. Iron & Steel Inst. 164 (1950) s. 141.
4. Kittelberger, W W & Elm, A C: Diffusion of sodium chloride
through various paint systems. Ind. & Engng Chem. 44 (1952) s. 326.
5. Hudson, J C: The painting of steel. Träns. Inst. met. Finish. 29
(1953) s. 1.
Korrosionsprovning genom fältförsök utförs i USA i
största skala vid stationer på Habor-Island (provning i
saltvatten) och i Kure Beach, över 25 000 provplåtar har
satts ut på den senare platsen 25 och 250 m från stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
