Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 30 november 1954 - Ståls korrosion i luft. Rostningens förlopp, av Axel Härlin - Andras erfarenheter - Amerikanska korrosionsprovplåtar, av U T—h - Målning av metaller i USA, av U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1058
TEKNISK TIDSKRIFT
är dock inte större än att man kan ta ett
medeltal även för gruppen förbehandlade plåtar.
Skillnaden mellan de båda gruppernas medeltal
330 g/m2 kan anses motsvara valshuden A.
Den konstanta årliga avrostningen B/5 blir 180
g/m2år. Differensen C mellan viktförlusten efter
stålborstning och efter kemisk avrostning är den
fastsittande rost som avlägsnats genom kemisk
behandling.
Räknar man ut motsvarande medelvärden och
medelavvikelser för under 5 år exponerade
plåtar vid alla Corrosion Committees stationer utom
Khartoum, där just ingenting hänt med plåtarna,
och Abisko, varifrån inga resultat av detta slag
publicerats, finner man att viktförlusten vid
kemisk avrostning, dvs. den fastsittande rosten C,
blivit 400—500 g/m2 utom för de minst
korro-siva klimaten (Basrah och Singapore). Den
brittiske försöksledaren Dr. Hudson har på
förfrågan meddelat att man lagt märke till detta, men
att det ännu inte blivit publicerat.
I Llanwrtyd Wells (Wales’ högslätt,
havsvin-dar) har man exponerat plåtar i 1, 2 och 5 år.
Där har värdena på C för ettårsplåtarna blivit
nära lika dem för femårsplåtarna vid Basrah och
Singapore, för tvåårsplåtarna nära det
"normala" värdet och för femårsplåtarna lika med
detta. I Sheffield, som har mycket korrosivt
klimat, har däremot både ett- och tvåårsplåtar
givit låga C-värden; resultat av prov med
femårs-plåtar har inte publicerats.
De svenska resultaten vid 15 års exponering
överensstämmer i stort sett med de brittiska
trots den stora skillnaden i exponeringstid. En
egenartad avvikelse företer emellertid
Smögen-plåtarna, som i regel givit värden på mängden
fastsittande rost mycket överstigande det
"normala". Orsaken är måhända att stationen
placerats så nära den öppna stranden att saltskum
vid pålandsstorm stänkt upp på plåtarna.
Bortser man från resultaten i Smögen — och
Sheffield, som kanske också kan sägas stå i
särklass — synes det samlade materialet visa att
den fastsittande rost, som kan avlägsnas endast
på kemisk väg, till en början växer men endast
till en viss gräns (ca 450 g/m2) varefter ett
jämviktstillstånd tycks inträda. Detta gäller vid en
viktförlust före kemisk avrostning på 300—1 900
g/m2 vid de brittiska försöken och på 400—1 400
g/m2 vid de svenska.
Av försöksmaterialet framgår i alla händelser
att den gängse metoden att dividera den totala
viktförlusten med antalet exponeringsår ger en
kvot som gäller bara för den aktuella
provperioden. Både den fastsittande rosten C och för
obehandlade plåtar även valshuden A, vars vikt är
av samma storleksordning, måste betraktas som
engångsförluster, och endast den årliga
avrostningen b kan användas vid omräkning till annan
exponeringstid än för det aktuella försöket.
Skillnaden mellan de bägge metoderna blir
avsevärd.
Stor försiktighet måste tydligen iakttas vid
jämförelse mellan resultat av prov under olika
perioder och särskilt stor om resultaten
härstammar från olika källor. Det är då nödvändigt
att veta om valshud och fastsittande rost är
inräknade i uppgivna viktförluster. Endast om så
ej är fallet, kan en årlig avrostning utan vidare
jämföras med en annan motsvarande siffra.
Andras erfarenheter
Amerikanska korrosionsprovplåtar. Man har i USA
börjat använda en ny plåttyp vid prov av målning i fria
luften. Den kallas KTA-typen ("Kenneth Tator Associates")
och är utbildad så att alla svagheter, som finns på en
konstruktion, återfinns i liten skala på plåten, t.ex. skarpa
och rundade hörn, vattenficka, svetssöm, horisontell och
vertikal repa, por i beläggningen och fel i denna genom
slagpåverkan. Fördelen härmed är att resultat kan erhållas
redan efter två månader (Corrosion, problems and
preven-tion. OEEC Rep. Paris 1954). U T—h
Målning av metaller i USA. Ett gammalt spörsmål är
om fastsittande valshud skall avlägsnas eller lämnas kvar
före målning. På vissa håll i USA anser man stålborstning
bättre än sandblästring för rengöring av stålet. För
fartygsskrov föredras sålunda den senare metoden.
Grundmålning bör ske inom 24 h efter blästring. Vid denna
används ibland krossad slagg ("Baldwin-Hill slag shot"). I
vissa fall föreskriver man betning och även utrostning.
Till ytpreparering föreskrivs även grundning med etsande
grundfärg (Tekn. T. 1951 s. 1015; 1953 s. 143).
I USA utnyttjas i stort sett samma organiska
beläggningar som i Europa. Som pigment i grundfärg vid
rostskyddsmålning av stål används såväl blymönja som
zink-kromat; den förra lär i allmänhet föredras, men det
senare anses bäst för aluminium. Bindemedlen är torkande
oljor eller lufttorkande alkyder. Även zinkpulver med eller
utan zinkoxid används ofta med klorkautschuk som
bindemedel. Vinylplastbeläggningar blir allt vanligare (Tekn. T.
1951 s. 1035), ofta i form av ett sampolymerisat av
vinylklorid, vinylacetat och maleinsyra. Silikonfärger med
aluminium- eller zinkpulver som pigment används som
hög-temperaturfärg. Polystyren är ej vanlig.
Epoxiplast (Tekn. T. 1951 s. 9; 1952 s. 308, 931; 1953
s. 867) har på grund av sin utomordentligt goda
vidhäftning fått vidsträckt användning. Blandad med aminer tål
den upp till 200°C utan att smälta och ger en seg och
böjlig hinna som inte förändras i solljus. Även furanplast
(Tekn. T. 1952 s. 1094), som har större resistens mot
alkali, används ofta.
Vid skeppsbottenmålning används vanligen tre
grundstrykningar och en beväxningsskyddsfärg. Etsande
grundfärg rekommenderas och anses öka färgskiktets livslängd
2—3 gånger. I rostskyddsgrundfärgerna utgör
bindemedlet kombinationer av alkyder, fenolhartser och kinesisk
träolja som ger bättre resultat än polyvinylklorid eller
klorkautschuk. Som pigment föredras i detta fall
zink-kromat som är billigare än blymönja.
Beväxningsskyddet anbringas ibland genom
varmsprutning ("hot plastic"), en metod som tillämpats av USA:s
marin under andra världskriget. Som pigment utnyttjas
vanligen de kända koppar- och kvicksilverföreningarna.
Många nya organiska ämnen har försökts men med sämre
resultat.
Neoprene-beläggning används för roder, propellrar m.m.;
den har god nötningshållfasthet, och skaldjur sätter sig
inte fast på den. Skikt med 1 mm tjocklek uppges hålla i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
