Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 14 december 1954 - Syntetiska smörjmedel, av Ragnar Byman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1092
TEKNISK TIDSKRIFT
smörjoljor för förbränningsmotorer såväl i
provbänk som i praktisk drift i stor skala. Härvid
har de visat sig ha bättre smörjande egenskaper
än petroleumoljor av samma viskositet och ge
upphov till betydligt mindre hartsbildning i
motorerna än dessa. Däremot ger de mycket litet
korrosionsskydd. På grund härav rostar t.ex.
detaljer till motorer, som är demonterade för
reparation och översyn, mycket snabbt, då
polyalky-lenglykololjor använts som motor smörj olja.
Estrar
Utvecklingen i Tyskland
I Tyskland började man 1937 omfattande
undersökningar för att klarlägga sambandet mellan
olika estrars strukturella byggnad och deras
egenskaper vid användning som smörjmedel.
De provades ingående som motoroljor genom
långtidsprov under extrema driftförhållanden
och visade sig därvid ha utomordentligt goda
egenskaper. Trots att de har relativt låg
viskositet erhöll man 30 % lägre oljeförbrukning med
dem än med de betydligt tjockare, tidigare
använda mineraloljorna. Dessutom ökade
motorernas effekt med 4—6 %; motorslitaget,
framförallt förslitningen av kolvringarna, var mycket
mindre, och man hade inga problem med
"ring-sticking". På grund av oljornas goda
viskositets-egenskaper kunde motorerna starta vid
temperaturer ned till — 30° C utan att man behövde späda
oljan.
Den lägre oljeförbrukningen vid användning av
denna olja tillskrev man oljans större ytaktivitet.
Den högre motoreffekten antog man bero på
oljans lägre viskositet och bättre smörj förmåga,
och uteblivandet av "ring-sticking" var en följd
av estrarnas förmåga att lösa de
oxidationsprodukter, som förorsakar den.
År 1942 började man använda flygmotor oljor,
i vilka estrar ingick som väsentlig beståndsdel.
Samtidigt med dem hade man i Tyskland även
utarbetat en esterblandad motorolja för fordon.
Denna var avsedd att utgöra en verklig
"året-runt-olja" ("Einheitsoel"). Under vintern 1942—
1943 utfördes omfattande praktiska försök med
denna olja, och den användes härvid bl.a. i
samtliga fordon, tillhörande en tankdivision i Finland.
Oljan visade sig utomordentligt lämplig för
vinterförhållanden, den möjliggjorde lätt start utan
utspädning vid ned till — 40° C och
förbrukningssiffrorna var låga.
Under kriget tillverkade tyskarna även andra
smörjmedel med tillsats av estrar. Bland dessa
kan nämnas vapenolja för automatvapen. Denna
hade mycket goda lågtemperaturegenskaper, och
vid användning i automatvapen erhöll man
samma eldhastighet vid —60° C som vid + 60° C.
Dessutom kunde, i jämförelse med de tidigare
använda smörjmedlen, ett avsevärt ökat antal
skott lossas, innan vapnen skar ihop. Estersmörj-
medel användes även för flera andra militära
ändamål t.ex. för reaktionsmotorer i flygplan
och robotbomber.
Estertillsatt smörjolja användes också i
lagerboxar vid de tyska järnvägarna. Under den
stränga vintern 1940—1941 hade man stort
besvär att hålla järnvägstrafiken i gång, ty
ranger-bangårdarna blev blockerade av vagnar, som var
svåra att växla och inte kunde skjutas bort från
lastkajerna på grund av att smörjmedlet i
lagerboxarna hade för hög viskositet och för dålig
smörj förmåga. Sedan ester smörj medel börjat
användas för detta ändamål kunde rangering ske
vid temperaturer ned till —40° C och på grund
av estersmörj medlens goda smörj egenskaper
kunde godstågens hastighet vid oförändrad last
höjas från 40 till 60 km/h eller, om hastigheten
hölls konstant, kunde lasten ökas med 50 %.
Utvecklingen i USA
På grund av sin rika tillgång på högkvalitativa
petroleumprodukter behövde amerikanarna ej
lika tidigt som tyskarna ta sin tillflykt till
syntetiska smörjmedel. Under andra världskriget
uppstod emellertid smörj problem, som ej kunde
lösas genom användning av de konventionella
petroleumprodukterna. Man krävde nämligen att
sådan utrustning som eldledningsinstrument,
gyroskop, bombsikten, radarutrustning o.d. skulle
vara fullt funktionsduglig under alla
klimatförhållanden såväl i de arktiska som i de tropiska
regionerna.
För att lösa bl.a. dessa smörjmedelsproblem
började man 1942 vid Naval Research
Labora-tory en omfattande grundforskning. Härvid
riktades huvudintresset på estrarnas
användningsmöjligheter som smörjmedel. På samma sätt som
i Tyskland framställdes i laboratorieskala ett
mycket stort antal estrar, vilkas kemiska och
fysikaliska egenskaper undersöktes och
fastställdes så ingående som möjligt.
Dessa undersökningar gav vid handen att estrar
har mycket större smörj förmåga än
petroleumoljor med samma viskositet (gav mindre
förslitning). Även estrarnas bärförmåga visade sig vara
större än petroleumoljornas, och den kunde ökas
genom tillsats av "extreme-pressure additives" på
samma sätt, som man kan förbättra
petroleum-oljor. Estrarnas oxidationsstabilitet visade sig
något större än petroleumoljornas, och genom
tillsats av lämpligt antioxidationsmedel kunde deras
resistens ytterligare förbättras. Även deras
rostskyddande egenskaper var bättre än de rena
petroleumoljornas. Genom tillsats av lämpliga
in-hibitorer kunde även denna förmåga förbättras
i hög grad. Man utarbetade slutligen 1944 en
instrumentolja som användes inom amerikanska
krigsmakten under världskrigets sista år.
De framställda estrarna har genomgående
ganska låg viskositet. För många användningsområ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
