- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 84. 1954 /
1101

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 14 december 1954 - Andras erfarenheter - Framställning av azelainsyra, av SHl - Centrifuger för gasabsorption, av SHl - Fibrer av polyaminotriazoler, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16 november 1954

1101

hållna dihydroxistearinsyran spjälkas sedan med
natrium-hydroxid.

Oxidation med salpetersyra torde hittills inte ha kommit
till användning för framställning av azelainsyra i stor
skala, men processen har ägnats stort intresse i
patentlitteraturen. Man har bl.a. föreslagit användning av salter av
metaller, tillhörande periodiska systemets 5:e och 8:e
grupper, som katalysatorer.

Krom-svavelsyra har använts som oxidationsmedel i
fabriksskala i USA. Den förbrukade syrablandningen har
härvid regenererats elektrolytiskt. Processen består därför
i princip av tre steg. Först elektrolyseras en vattenlösning
hållande minst 7 °/o svavelsyra och 15—35 °/o
krom-III-sulfat. Härvid utvecklas vätgas och 40—75 %> av
kromsulfatet överförs till krom- och svavelsyra. Vid nästa steg i
processen behandlas oleinsyra med syrablandning, och
därefter separeras syrorna i den erhållna
reaktionsblandningen.

Elektrolysen sker kontinuerligt. Oleinsyran oxideras
satsvis med krom-svavelsyran vid 80—90°C under omröring.
Då reaktionen är exoterm måste reaktionsblandningen
kylas. När lösningen blivit grön är kromsyran förbrukad.
Den dras då av och återstoden behandlas ytterligare två
gånger med färsk syrablandning och slutligen med
svavelsyra (60°Bé) under upphettning 30 min till 95°C. Den
fasta återstoden tvättas sedan två gånger med vatten och
därefter med litet natronlut. Pelargon- och azelainsyra
skiljs från varandra genom vakuumdestillation.

Ozonisering av oljesyra tillämpas i en relativt ny
amerikansk fabrik. Dennas anläggningskostnad är hög, men
processen har fördelen att inte ge biprodukter varigenom
en mycket ren slutprodukt bör erhållas.

Natriumhydroxidprocessen har hittills endast utnyttjats
i halvstor skala, men en fullstor fabrik väntas starta i
USA vid slutet av 1954. Som råmaterial används talg som
förtvålas. Den härvid erhållna flytande oljesyran
överförs till 9,70-dihydroxistearinsyra genom behandling med
svag permanganatlösning

ch3(ch2)7ch : ch(ch2)7cooh + h20 + o —>

ch3(ch2) 7ch (oh) ch (oh) ch2) 7cooh

Dihydroxisyran sätts i små portioner till torr, smält
na-riumhydroxid som hålls vid en temperatur under 475°C.
Reaktionen utförs i kolsyra- eller kväveatmosfär då luften
måste utestängas för att oxidation av de organiska
ämnena skall undvikas. Dihydroxisyran överförs med högt
utbyte till pelargon- och azelainsyra.
Reaktionsblandningen får svalna, löses i vatten och surgörs. Härvid bildas ett
oljeskikt bestående av pelargonsyra, medan azelainsyran
förblir löst i vattenskiktet (R W Moncrieff i Industrial
Chemist febr. 1954 s. 51). SHl

Centrifuger för gasabsorptiop. När en gas skall
absorberas i en vätska gäller det framför allt att åstadkomma
stor beröringsyta mellan de båda faserna. Detta uppnås på
ett mer eller mindre tillfredsställande sätt i
klockbotten-och fyllkroppskolonner eller i spraytorn. Vid en på senare
tid utvecklad apparattyp utnyttjar man centrifugalkraften
för att fördela vätskan på bästa sätt. Hittills har dessa
apparater bara byggts i halvstor skala och prövats på
absorption av koldioxid ur luft med koncentrerad
mono-etanolamin.

Man har härvid uppnått förvånansvärt stor
absorptions-koefficient men till priset av betydande driftkostnad. Det
synes dock motiverat att använda denna apparattyp i
specialfall när låg anläggningskostnad och litet
utrymmesbehov är av dominerande betydelse. Apparaterna har
vidare fördelen att man i dem kan använda vätskor med
betydligt större viskositet än tidigare varit möjligt. Vid
absorption av koldioxid i fyllkroppstorn kan man t.ex. inte
använda mer än 15 °/o monoetanolaminlösning därför att
mer koncentrerade lösningar är för viskösa.

Piazza-apparaten (fig. 1 t.v.) består av ett hus i vilket

Fig. 1. Gasabsorptionscentrifuger; t.v. Piazza-, t.h.
Ricardo-typ; 1 vätska, 2 gas, 3 rotor, 4 fast skärm, 5 tätning, 6
övre och undre skärmar, 7 stöd för övre rotorskiva.

en horisontell skiva roterar. På denna sitter koncentriska,
vertikala plåtcylindrar som löper mellan liknande
cylindrar, fastsatta på husets tak. Vätskan förs in nära
apparatens centrum. Av centrifugalkraften slängs den över den
innersta roterande cylindriska skärmens kant och mot
den första fasta skärmen. Från denna rinner den ned
innanför nästa roterande skärm och fortsätter på samma
sätt mot apparatens periferi. Den tas slutligen ut vid
dennas botten.

Gasen kan föras i med- eller motström och tvingas
härvid att passera genom de zoner av stänk som uppstår
mellan de rörliga och fasta skärmarna när vätskan träffar de
senare. Den tid vätske- och gasfas är i kontakt med
varandra blir mycket kort, och detta är av betydelse vid
bedömning av apparatens användbarhet.

Med en apparat 525 mm i diameter och 250 mm hög
erhölls vid koldioxidabsorption största avverkning med 560
m3/h luft och 1 000 1/h absorbent. Apparatens
energiförbrukning tycks bero endast av vätskeflödet när faserna
leds i medström. Tryckfallet varierar däremot med både
vätske- och gasflödet; det blir ca 25 cm H20 vid 370 ms/h
gas och 550 kg/h vätska. Effektförbrukningen blir då
ca 3,75 hk.

Försök med en apparat 250 mm i diameter och åtta
skärmpar har visat att rotorn måste ha stor hastighet
därför att denna bestämmer droppstorleken i stänkzonerna.
Vid upp till 3 000 r/m förbättrades absorptionen alltjämt
genom ökning av rotorns varvtal, övre gränsen för detta
torde bestämmas endast av apparatens konstruktion och
den energiförbrukning man vill tillåta.

Ricardo-apparaten (fig. 1 t.h.) liknar Piazza-apparaten
i princip, men i den roterar alla skärmarna. De sitter på
en övre och en undre skiva vilka är fast förbundna med
varandra. Det har härigenom blivit nödvändigt att
konstruera en tätning mellan den övre skivan och husets tak.
Detta har varit ett besvärligt problem, men man har nått
en enligt uppgift tillfredsställande lösning genom att
använda ett vätskelås av den typ som finns på ångturbiners
lågtryckssida.

Den största fördelen hos Ricardo-apparaten är att den
förbrukar mindre energi än Piazza-apparaten; den förras
hydrauliska förluster blir mellan hälften och tredjedelen
av den senares. En annan fördel hos Ricardo-apparaten är
att den har liten tendens till flödning varigenom den
tilllåter stort vätskeflöde eller tätare placering av skärmarna
varigenom ett större antal absorptionssteg ryms i ett givet
apparathus. Apparatens olägenheter torde främst vara av
mekanisk art; rotorn blir relativt tung, och tätningen
mellan rotor och hus kan vålla bekymmer (Chemical &
En-gineering News 26 apr. 1954 s. 1688; D C Freshwater i
Industrial Chemist maj 1954 s. 223). SHl

Fibrer av polyaminotriazoler. En fibertyp, som i
framtiden kan komma att spela en betydande roll, erhålls enligt
brittiska undersökningar av polytriaminazoler. Fibrerna
har stor hållfasthet och god elasticitet och är anmärk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:38:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1954/1119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free