- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
13

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

11 januari 1955

13

Tabell 1. Olika faser av en lokalisering med flygplan;
bilden på L-indikatorn återges t.h.

Läge

Sökning innan nödställds signal
mottagits.

Sökning sedan signal från
nödställd mottagits.
Fyren ligger om babord.

Lokaliseringen börjar.

Flygplanet nära den nödställde.

Fyren i läge "Tal".

Fyren i läge "Lyssning".

Fyren åter i normalläge.

Flygplanet passerar den tysta
könen.

Tre fyrar; två om babord och en
om styrbord.

Tre fyrar; två om babord, planet
styr mot fyr C.

Typisk höjd

Flygplan
3 000 m,
helikopter
1 000 m

Flygplan
3 000 m,
helikopter
1 000 m

Flygplan
1 500 m,
helikopter
500 m

250 m

Mottagarbild

250 m

250 m

150 m

150 m

sen" från fyren startar svepet och den andra pulsen syns
som en avböjning av svepet. Genom att koppla in signaler
växelvis från styrbords eller babords antenn får man
svepet att avböjas åt höger eller vänster, och när de båda
synliga pulserna har samma amplitud ligger den nödställde
rätt förut. Eftersom avståndet mellan de båda pulserna i
dubbelpulsen är olika för olika fyrar, kan man enkelt
skilja olika fyrar åt, ty de kommer att ligga på olika
ställen längs svepet. Eftersom utrustningen i
räddningsfarkosten ej är aktiv i likhet med en radar ger pulsens läge
på svepet ej avståndet till fyren. Skulle två eller flera
fyrimpulser ligga tätt intill varandra på svepet använder man
en i mottagaren befintlig strobgenerator för att lysa upp
den aktuella pulsen, varvid man kan släcka de övriga.

Mottagaren kan avstämmas manuellt över ± 5 MHz och
automatiskt över ± 2 MHz omkring den inställda
frekvensen. Känsligheten är 3 ^V för ett signal-brusförhållande
om 2 : 1.

Mottagarens dimensioner är 230 X 100 X 160 mm och
vikten är 7,5 kg. Den förbrukar 75 W.

Räckvidden beror på mottagarantennens höjd över
jordytan. Optimala räckvidden är 100 km vid en höjd på
3 000 m.

Sökning med Sarah-systemet

Sökningen utföres så att flygplanet flyges efter ett
mönster, som täcker det område inom vilket den förolyckade
kan väntas befinna sig. Parallella kurser kan härvid ligga

med ca 180 km avstånd. Tidsbesparingen för avspaning
är sålunda avsevärd. När signaler mottas från fyren,
ändras kursen i riktning mot denna (tabell 1) under det att
höjden minskas. Planet bör passera över den nödställde på
100—200 m höjd varvid signalen försvinner momentant då
planet passerar den tysta könen över fyren. Positionen kan
härigenom bestämmas med en noggrannhet på ca 50 m.

Den egentliga bärgningen måste naturligtvis ske med
helikopter eller räddningsbåt, som fått den nödställdes
position per radio. Tillvägagångssättet vid sökning med
räddningsbåt blir i stort detsamma som med flyg, även
om räckvidden minskar på grund av fartygsantennens
ringa höjd. Med en antennhöjd på 10 m blir räckvidden
10—12 km. Den antenn, som normalt används för pejling,
ger så god noggrannhet, att den nödställde löper risk att
bli påseglad. Av denna anledning använder man under
sökningens senare del en vridbar pejlantenn, vilken
möjliggör att farkosten kan gå upp intill den nödställde på
lämpligaste sätt med hänsyn till sjö-, vind- och
grundförhållanden.

En särskild typ av fyr är under utveckling, vilken skall
monteras på ett flygplan så, att den automatiskt startar
om planet kraschlandar.

Utrustningen kan också användas för andra ändamål, t.ex.
för lokalisering av fiskeredskap, kontroll av
havsströmmar, som temporär flygfyr osv.

Andras erfarenheter

Spänningsskrivare med utdragen skala i
arbetsområdet. Visarinstrument med utdragen skala i det
normala spänningsområdet har utförts enligt varierande
metoder för användning i elektriska distributionssystem.
Vanligtvis omfattar mätarskalan ± 10 °/o av normalspänningen.
Skalområdet från noll till —10 °/o av normalspänningen
har för dessa instrument inget värde. Nollpunkten kan
dock ej uteslutas, då instrumentet måste visa
spänningslöshet på systemet, och då vidare mätsystemet måste
kunna nolljusteras.

För spänningsskrivare är, på grund av den större
effektförbrukningen, de för visarinstrument använda metoderna
för att undertrycka det lägre skalområdet icke lämpliga.
Därför har en koppling utvecklats (fig. 1), vars
huvudelement är en drossel med specialkärna, som har mycket högt
växelströmsmotstånd intill en viss spänning.
Instrumentutslaget blir vid denna koppling ungefär proportionellt mot
skillnaden mellan drosselns mättningsspänning och nät-

Fig. 1.
Kopplingsschema för
spännings-skrivare.

Fig. 2.
Spänningsskrivare med ± 10 °/o
mätområde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:31:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free