- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
16

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16

TEKNISK TIDSKRIFT

I ett vertikalt uppåtriktat skyddsrör kan man dock inte få
tillräcklig cirkulation utan att blåsa in en svag luftström.

Platina-platinarodium-element arbetar bäst i luft, under
det att väte förändrar termokraften; andra skyddsgaser
synes dock ej inverka. Får man felvisning genom inverkan
av väte kan man t.ex. var tredje månad ta ut
termoelementet och värma det i luft ca 5 min vid 1 300°C, varvid
termokraften brukar återgå till den ursprungliga.

Nickel-nickelmolybden-elemeniel, som består av en tråd
av ren nickel och en av nickel med 18 °/o molybden, har
begränsad livslängd i luft men påverkas inte av
reducerande atmosfär, fig. 1. För att kunna använda elementet
även i oxiderande atmosfär innesluter man det i ett
skyddsrör med botten och tätar den öppna änden lufttätt
med glas.

Praktiskt taget alla förändringar av termoelementmaterial
medför en lägre termokraft. Element av fina trådar
påverkas snabbare än element av grövre. Hög temperatur och
hög vätehalt ökar den hastighet med vilken termokraften
ändras (Machinist 11 juni 1953 s. 1124). Wll

Flygburen teleutrustnings tillförlitlighet. Fel i
teleteknisk utrustning kan bero på ursprungliga felaktigheter
vid leveransen. Genom noggrann leveranskontroll kan dessa
fel elimineras. Fel kan även uppstå genom utbränning av
elektronrör, utmattning av komponenter osv. För
flygburen teleutrustning har dock dessa fel visat sig vara
försumbara bredvid sådana, som uppstår på grund av hårda
belastningar, vibrationer, stötar, höga tryck och
temperaturer. Dessa typiska belastningsfel uppträder mycket tidigt
med en statistiskt väldefinierad fördelning. Man har
funnit, att sannolikheten P för att utrustningen skall fungera
efter tiden T följer sambandet

P=e~’inT (1)

där n är antalet komponenter i utrustningen och fx är en
konstant beroende på typ av komponenter. För
elektronrör är fx = 0,0007 h"1 och för övriga normala
telekomponen-ter /x = 0,0002 h~\ Detta innebär, att medellivslängden för
ett flygburet elektronrör är ca 1 400 h och för andra
komponenter ca 5 000 h, vilket är litet jämfört med
normala utbränningstider.

Då elektronrören ofta är färre än övriga komponenter
blir dessa senare, trots sin lägre enskilda livslängd, oftast
dock avgörande för enhetens sannolika funktionstid.
Till-lämpar man ekv. (1) t.ex. på en radarstation med 100
elektronrör och 1 000 andra komponenter finner man att
stationen har 77 °/o sannolikhet att fungera i 2 h, vilket
är en normal flygtid när det ej är fråga om bombplan
eller lågdistanstrafikplan. En station med 250 elektronrör
och 2 500 andra komponenter har för samma tid ca 50 °/o
sannolikhet att fungera. En så låg driftsäkerhet kan ej
accepteras.

C

Fig. i. Inverkan av komplexitetsgrad (antal komponenter)
på prestationen hos en flygburen teleutrustning; A
teoretisk maximal pre station, B utan fel, C med sannolika fel,
D med sannolika fel och negativ inverkan på flygplanets
prestanda.

Siffrorna baserar sig på en några år gammal statistik och
dagens kvalitet på komponenter är givetvis avsevärt bättre.
Medellivslängden för flygburna elektronrör uppges för
närvarande vara 5 000—10 000 h. Den kan inom en snar
framtid väntas öka 50—100 gånger, i varje fall när det
gäller trafikflygplan, där belastningarna genomsnittligt är
mycket lägre än för militära flygplan. Omfattande
flygprov pågår i USA i samarbete mellan
komponenttillverkare och trafikflygbolag.

En flygburen radarstation måste innehålla ett visst minsta
antal komponenter. Genom att göra stationen mer
invecklad med fler komponenter kan man få stationens
prestationer att öka (fig. 1), dock endast asymptotiskt mot
ett visst maximivärde. Ju fler komponenter man
använder, desto mindre blir sannolikheten för att stationen som
helhet skall fungera. Den sannolika prestationen hos
stationen kommer därför att få ett maximum (fig. 1) vid en
viss grad av komplexitet. Man måste emellertid även
beakta, att stationen i de fall då den icke fungerar, genom
sin dödvikt m.m. nedsätter själva flygplanets prestanda
och därvid inverkar negativt på den totala prestationen.
Samtidigt med att man ökar komplexiteten, måste man
tydligen öka sannolika livslängden eller genom
dubbleringar få större säkerhet (Journal of the Operations Research
Society of America 1 (1953) h. 2 s. 39; Aviation Week
13 sept. 1954 s. 50; Institute of Aeronautical Sciences 1954
Preprint No. 480). hop

Användning av elektropolering. Man kan säga att
elek-tropolering (Tekn. T. 1953 s. 185) i princip är en
om-vändning av elektrolytisk metallbeläggning. Det
arbetsstycke, som skall poleras, görs till anod i en elektrolyt
varvid material bortförs från det. Härvid tas mest från
upphöjningar på metallytan varför denna blir jämnare.
När man skall avgöra, om elektropolering är lämplig för
ett visst ändamål, måste man beakta vilken typ av yta
som önskas, den ursprungliga ytans finhet, metallens
natur, arbetsstyckets storlek och form samt det antal
föremål som skall behandlas.

Elektropolering kommer bl.a. väl till pass i vissa fall
när mekanisk polering inte alls eller bara med stor
svårighet kan utföras. Detta gäller t.ex. delar med större
fördjupningar eller mycket utsirningar och delar av
hopsvetsade trådar, t.ex. kylskåpshyllor. Det är vidare svårt
att hålla små föremål mot en polertrissa och för sådana
kan därför elektropolering vara lämplig.

Vid elektropolering når verkan runt upphöjningar och in
i fördjupningar, och en jämn, glänsande yta erhålles. På
svetsade föremål avlägsnas missfärgning och tunt
glödskal, och hela ytans korrosionsmotstånd ökas. I allmänhet
kan man med lämpliga anordningar elektropolera föremål
med nästan vilken form som helst.

På senare tid har man ägnat särskild uppmärksamhet åt
elektropolering av rostfritt stål av alla slag. Bästa resultat
har härvid uppnåtts med krom-nickelstål, t.ex. 18-8-stålet
AISI302, och 17 °/o kromstål AISI 430. Kolstål och
legerade stål kan emellertid också elektropoleras, och
detsamma gäller för aluminium- och kopparlegeringar, Monel,
In-conel, nickel, silver, nysilver, Chromel, guld och några
slag av brons och mässing. Även hårda metaller, såsom
volfram, elektropoleras.

Ytfinheten hos den metall, som skall poleras, har stor
betydelse för slutresultatet då vanligen mindre än 25
av metallen tas bort. Är ytan relativt grov, måste man
därför först polera mekaniskt. En jämn yta, som fås t.ex.
vid kallvalsning, kan göras spegelblänk genom
elektropolering, men totalresultatet beror på hur mycket repor
metallytan fått vid hantering eller formning.

Då fina repor och andra små ytdefekter avlägsnas vid
elektropolering, ökar denna alltid reflexionsförmågan hos
ytan som får klarare och djupare färg än genom polering
med trissa. Mekanisk polering har vidare en
riktningsverkan som elektropolering helt saknar. Detta behöver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free