- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
17

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

11 januari 1955

17

emellertid inte alltid vara en fördel ty ibland önskar man
just den effekt som uppnås genom polering med trissa.

En av de viktigaste användningarna för elektropolering
är förbehandling av föremål som skall metallbeläggas
elektrolytiskt. Genom processen rengörs nämligen ytan
och förbereds dessutom på sådant sätt att beläggningens
struktur och adhesion förbättras. Om en yta med
ickemetalliska inneslutningar poleras mekaniskt och sedan
beläggs, överbryggar beläggningen inneslutningarna som blir
kvar som svaga punkter varigenom den förra tenderar att
flaga av. Elektropolering avlägsnar inneslutningarna och
lämnar gropar varigenom dessa ytdefekter avslöjas.

Mekaniska processer, såsom kallvalsning, polering,
slipning och svarvning, ger en ythud vars struktur avviker
från grundmetallens. Prov har visat att mekaniskt
polerade ytor innehåller ytterst fina korn av brutna fragment
av fluten metall. På dessa byggs då upp en elektrolytiskt
utfälld, mycket finkornig beläggning vars kristaller inte
har någon förbindelse med grundmetallens. Då ett
ytskikt tas bort vid elektropolering utan att ytan flyter,
kommer den nya ytan att bestå av icke deformerade
kristaller på vilka beläggningen byggs. Härvid kan denna
bindas vid grundmetallen mest effektivt.

Delar av rostfritt stål, som tillverkas genom pressning,
får ofta spänningar i ytan. Dessa orsakar sprickor vid en
efterföljande pressning. Spänningarna kan givetvis minskas
eller utjämnas genom värmebehandling av materialet
mellan pressningarna, men man har föreslagit att i stället
avlägsna ett tunt ytskikt av metallen elektrolytiskt enligt en
metod som i princip är lika med elektropolering. Det
uppges att borttagning av ett 0,006—0,13 mm skikt är lämpligt,
men man kan naturligtvis ta bort mera material, om så
befinns nödvändigt.

En intressant tillämpning av detta förfarande är
behandling av brännkammare för reaktionsmotorer. De tillverkas
av ett höglegerat krom-nickelstål och har ett stort antal
hål vilka ibland görs innan arbetsstycket ges slutgiltig
form genom pressning. Vid denna formas materialet på
vissa ställen tätt intill hål. Det uppges att arbetsstycket
härvid inte spricker, om det före pressningen behandlats
elektrolytiskt (H W Riley i Materials & Methods juni 1954
s. 104; Engineers’ Digest nov. 1954 s. 458). SHl

Värmehärdig skumsilikon. Under senare år har
skumplast fått växande användning i flygplan. Vissa produkter
har nämligen tillräcklig tryckhållfasthet i förhållande till
vikten för att vara användbara. Ingen tål emellertid så
hög temperatur att den kan användas i mycket snabba
flygplan och robotvapen. Den högsta arbetstemperaturen
är nämligen ca 90°C för termoplaster och ca 175°C för
härdplaster.

Man har därför i USA sökt en skumplast som
kontinuerligt tål 260°C och intermittent högre temperatur. Härvid
har man provat ett stort antal silikoner och utvalt två,
betecknade XR-543 och XR-544, som ger skumplast med
särskilt stor värmehärdighet. Efter lämplig härdning kan
produkterna formas med verktyg för träbearbetning.

Skumplast av XR-543 är något termoplastisk och blir
böjlig och mjuk vid förhöjd temperatur. Graden av
plasticitet beror på härdningen. Görs denna först ofullständig,
kan materialet därför värmas och formas. De formade
delarnas hållfasthet kan sedan ökas genom efterhärdning.
Skumplast av XR-544 är däremot mycket stel och behåller
stor del av sin hållfasthet vid upp till 260°G (D E Weyer
& K R Hoffman i Modern Plastics maj 1954 s. 133). SHl

Chelatbildande plaster. Polymerer, innehållande
funktionella grupper med förmåga att bilda chelat eller
komplexföreningar, har mycket större selektivitet än jonbytare
utan att deras kapacitet därför behöver vara mindre. I Norge
har man t.ex. framställt en plast av denna typ med en
affinitet till kalium flera gånger större än konventionella
jon-bytares. Detta harts erhölls genom reaktion mellan pikryl-

klorid och nitrerad, reducerad polystyren och nitrering av
reaktionsprodukten.

Hartser med större fysikalisk och kemisk stabilitet kan
emellertid erhållas av klormetylerad, tvärbunden
polystyren. Efter aminering av denna produkt med ammoniak
eller en amin behandlas den med klorättiksyra i svagt
alkalisk lösning

RCH2C1 + NH3—> RCH2NH3C1

RCH2NH2 + 2 C1CH2C02H—> RCH2N(CH2C02H)2 + 2 HCl

Samma plast kan erhållas genom reaktion mellan
klormetylerad polystyren med tvärförbindningar mellan
molekylerna och iminodiacetonitril samt hydrolys av
reaktionsprodukten. Detta harts har särskilt stor affinitet till
koppar (Chemical & Engineering News 10 maj 1954 s. 1898).

SHl

Böcker

Graphic aids in engineering computation, 2:a uppl., av
R P Hoelscher, J N Arnold & S H Pierce. McGraw-Hill,
New York 1952. 197 s., 115 fig. 4,50

Bland de ämnen som möter teknologen under första
studieåret intar nomografin en undanskymd plats bakom de
"stora" ämnena. Ingenjörsattributet över alla andra —
räknestickan — bereder honom ofta huvudbry när
matematikens symboler längre fram skall ersättas med de
tekniska ämnenas alla siffror. En anledning till de grafiska
metodernas undantagsställning är att det saknats, lämpliga
läroböcker för detta stadium, de flesta är helt elementära.
Denna bok är emellertid väl avpassad just för normal
högskolenivå.

Bokens sju kapitel behandlar standardräknestickor,
anpassning av empiriska ekvationer till mätvärden,
nomogram, grafisk derivering och integrering,
determinantfram-ställning av nomogram, specialräknestickor och nomogram
med rörliga skalor.

De tre avsnitten om nomografi och särskilt
determinant-framställningen är utomordentliga i pedagogiskt avseende
med många väl valda, fullständigt genomräknade
exempel. Endast syftlinjenomogram behandlas, den andra
huvudtypen, nätnomogram, förbigås helt. Även homografisk
transformation av nomogram visas, dock utan att den
matematiska bakgrunden anges.

Kapitlet om räknestickans användning är mindre lyckat
genom att förf. beskrivit elementaroperationerna med ord
och bokstavsbeteckningar i stället för med en enkel skiss.

Av mindre allmänt intresse är avsnittet om anpassning av
analytiska uttryck till uppmätta data, där fem typer av
standardekvationer transformeras till räta linjer, varvid
tre varierande metoder används för konstantbestämning.
Grafisk integrering exemplifieras genom ett genomräknat
exempel på balkböjning behandlad med M/EI-diagrammet
som belastningsyta.

Till boken hör ett blad med en noggrant uppritad
logaritmisk strålskala till stor hjälp för
nomogramkonstruk-tören.

Trots att boken är långt ifrån uttömmande har den
övervägande förtjänster, särskilt som lärobok för den unge
teknologen. JH

Successful commercial chemical development,
redigerad av H M Corley. Wiley & Sons, New York—Chapman
& Hall, London 1954. 374 s., 15 fig., 2 tab., 1 pl. 7,75 $.

Boken är utarbetad av Commercial Chemical
Development Association som räknar 350 medlemmar, samtliga i
tjänst hos 150 olika företag i kemikaliebranschen. För
medlemskap fordras fem års erfarenhet på ledande post.
Redaktionskommittén består av sex personer.

Vart och ett av bokens 21 kapitel har emellertid
sammanställts av en separat redaktionskommitté bestående

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free