Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 11 januari 1955 - Laddning av borrhål, av Carl Hugo Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
TEKNISK TIDSKRIFT
vändning av vanliga blåsrör av stål för att blåsa
ut dynamit ur borrhålen torde bero på att rören
är så pass stadiga och tunga att de stöter hårt
då de bromsas upp av något hinder. Den stora
betydelse som man ofta tillskriver materialets
gnistbildning vid slag torde vara en kvarleva
sedan den tid då man sprängde med svartkrut.
Sannolikt spelar den ingen roll vid användning
av moderna brisanta sprängämnen. (Kanske står
kloratsprängämnena i detta avseende i samma
klass som svartkrut.)
Med hänsyn till risken för elektrostatisk
uppladdning av personer i gummistövlar eller
bottiner är ett laddrör av metall en stor fördel, ty
det utgör en effektiv jordförbindelse och om
tändpatronen förs ner med laddröret finns det
ingen möjlighet till farliga gnisturladdningar
inuti elsprängkapseln.
Vid hantering av laddröret i borrhålet får man
räkna med vissa påkänningar på dynamiten,
nämligen stötverkan då laddrörets munstycke
stöter mot hålets botten eller mot stenflisor o.d.,
som spärrar hålet, eller då dynamitpatroner,
som accelererats till hög hastighet i röret,
bromsas upp vid bottnen, och friktionspåkänning då
laddröret dras fram och tillbaka i borrhålet
under laddning eller då laddrör, som fastnat i
borrhål, rycks loss.
Sprängämnets stötkänslighet är särskilt stor
då det är inneslutet, såsom vid
fallhammarpro-vet. Under normala betingelser kan emellertid
dynamit uthärda mycket kraftiga stöt- och
frik-tionspåkänningar utan att detonera. Ett
exempel har man vid tunnelsprängning, där det i
regel ligger en del odetonerad dynamit och ibland
även sprängkapslar bland sprängstenen efter
varje salva. Likväl förekommer det praktiskt
taget aldrig att dynamiten detonerar vare sig
vid utlastning med grävmaskiner eller vid den
efterföljande krossningen. I jämförelse härmed
är de stötar som laddapparatens lätta
tunnväggiga rör kan åstadkomma synnerligen milda.
Enligt försök vid Nitroglycerin AB11 är den
kritiska anslagshastigheten, dvs. den hastighet
vid vilken patronerna detonerar, större än 50 m/s
för gelatinerad dynamit. Den var något större
vid 30—40°C än vid 15°C och var tillnärmelsevis
lika för fyra dynamitsorter med
nitroglycerin-nitroglykolhalter mellan 35 och 95 %. Vid
kontrollförsök med 10 000 patroner av LFB-dynamit
(35 % NG1) med 40 m/s erhölls ingen
detonation. Berthmann & Käufer3 har funnit liknande
värden för den kritiska anslagshastigheten.
I den pneumatiska laddapparaten matas
patronerna fram utan anslagshastighet genom
munstycket och oavsiktlig acceleration hindras av en
strypfläns i luftanslutningen, som begränsar
hastigheten till 10 m/s vid 7 ata. Annorlunda
ligger saken till vid användning av blåsrör, ty då
måste hastigheten vara stor för att höljet skall
Fig. 7. Apparat för
bestämning av betingelserna
för explosion då ett
fastklämt rör rycks loss.
brista och patronerna packa ihop sig och det
torde vara svårt att få tillfredsställande garantier
för att hastigheten icke oavsiktligt kommer upp
till den kritiska, t.ex. genom att patroner har
felaktig diameter eller pappersomslag som ger
mindre friktion.
Betingelserna för tändning av sprängämnen
genom friktion har undersökts med en släpkropp
som drogs fram och tillbaka över en rå
granityta, belagd med ett tunt skikt av sprängämnet12.
Försök utfördes bl.a. med gelatinerad dynamit
med 35-—95 % NGl-halt och släpkroppar av
kolstål, rostfria stål, aluminiumlegeringar,
mässing, koppar, bly, trä, bakelit, fiber och granit.
Släpkroppens glidyta var 4X8 cm, dess
frekvens 3 p/s och dess maximala hastighet 2,2 m/s.
Tryckkraften mot granitytan kunde ställas in
mellan 6 och 54 kp.
Om granitytan var våt initierades inget av
sprängämnena med någon av släpkropparna.
Om granitytan var noggrant rengjord och
torkad med blåslampa innan sprängämnet
smetades på erhölls explosion för vissa kombinationer
av sprängämne och släpkropp. I LFB, LFA1,
ni-trolit och territ erhölls emellertid ingen
explosion eller knastrande ljud för någon av
släpkropparna och med släpkropp av trä, väv- och
pappersbakelit, unicafibrer eller bly erhölls icke
explosion av något sprängämne.
Den gnidningsbearbetning som sprängämnena
utsattes för vid dessa försök torde vara mycket
hårdhänt i jämförelse med den som förekommer
vid laddning. Torra ytor av det slag som
provats vid försöken torde knappast förekomma i
borrhål här i landet. För att undvika alla risker
har emellertid laddapparatens användning tills
vidare begränsats till LFB-dynamit (35 % NG1),
nitrolit och territ. Vid
undervattenssprängningar och mycket våta borrhål är dock samtliga
dynamitkvaliteter tillåtna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
