- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
34

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34

TEKNISK TIDSKRIFT

R203 var 1 »/o. Smältprocessen erbjöd i stort sett inga
svårigheter, men slaggen var mycket viskös och därför
besvärlig att tappa.

Råfosfat har tillsatts i form av två olika blandningar, den
ena A innehållande 19 %> P20B, 23 °/o Si02 och 19 °/o R203,
den andra B hållande 24 %> P205, 22 %> Si02 och 10 °/o
R203. Försök utfördes med briketter av 60 °/o gips, 27 %>
blandning A och 13 %> kiseldioxid. I dessa blev
molför-hållandet Si02 : S 1,0 och halten P205 i slaggen 8—9 °/o.
Avsvavlin^en blev bara 80 °/o mot 99 °/o utan råfosfat, men
slaggen blev mindre viskös trots att dess temperatur var
lägre (1 305°C). Orsaken härtill är sannolikt reaktions-,
blandningens högre halt av metalloxider (R2Os).

Med fosfatblandning B gjordes briketter innehållande
samma molförhållande Si02 : S men bara 3,3—4,1 °/o R203.
Ur dem kunde mer än 90 % av svavlet utvinnas, och mer
än 90 "/o av fosforsyran i slaggen var löslig i 2 °/o
citronsyra. Slaggens temperatur hölls vid 1 350—1 370°C.
Briketterna hade inte lika god hållfasthet som de innehållande
blandning A och 7—10 °/o av chargen förlorades därför
som damm.

Gasens halt av svaveldioxid blev vid försöken med
blandning A 2,1—3,7 % (medeltal 2,8 %>) och vid dem med
blandning B 3—3,5 %. Man räknar med att i en fullstor
anläggning kunna hålla minst 5 °/o S02 i gasen vilket är
tillräckligt för att den skall vara användbar i en vanlig
svavelsyrafabrik. Växthusförsök har visat att slaggen blir
en effektiv gödsel (J M Stinson & C E Mumma i
In-dustrial & Engineering Chemistry mars 1954 s. 453). SHl

Katalytisk oxidation av organiskt avfall. Vid
tillverkning av etylenglykol erhåller man stora volymer vatten
innehållande relativt liten mängd organiska ämnen som
inte kan återvinnas med tillgänglig apparatutrustning.
Dessutom är de organiska ämnenas koncentration så låg
att förbränning med luft utan offrande av bränsle är
omöjlig. För rening av detta avloppsvatten har man vid en
amerikansk fabrik valt katalytisk oxidation.

De viktigaste delarna av anläggningen (fig. 1) är en
kompressor, en värmeväxlare och katalysatorkärlet. Dessa
enheter används normalt vid oxidation av organiskt avfall;
övriga delar av anläggningen behövs för att bringa vätskan
till antändningstemperatur eller för temperaturreglering
under drift. Avfall A, som kommer från en
destillationsapparat, är i ångform och utgör 6,8 t/h med 5 °/o organiska
ämnen. Avfall B är 1,8 t/h vätska innehållande 15 °/o
organiskt material.

Det senare förångas i en kokare och passerar
tillsammans med avfall A en förvärmare och sedan en
värmeväxlare där båda strömmarna upphettas till
reaktionstemperaturen 300°C med heta gaser från katalysatorkärlet. I
detta förbränns ca 97 %> av de organiska ämnena vid en

Fig. 1. Anläggning för katalytisk oxidation av organiskt
avfall; 1 ånga 10 kp/cm’, 2 kondensat, 3 avfall B, 4 ånga 30
kp/cm’, 5 ånga 2 kp/cm’, 6 avfall A, 7 till atmosfären, 8
elektrisk förvärmare och 9 katalysatorkärl för start, 10
utlopp med sprängbleck;–-rörledningar för
temperaturreglering.

Fig. 2.
Katalysatorkärl; 1 till
atmosfären, 2
sprängbleck, 3
värme-skydd, 4 inlopp, 5
från
katalysator-kärl för start, 6
manhål, 7
termoelement, 8 utlopp,
9 isolation.

kopparkromitkatalysator varvid en ca 600°C het
gasström av C02, H20, 02 och N2 erhålles. Återstående
organiska ämnen passerar tillsammans med gaserna genom
värmeväxlaren och sedan ut i luften där de inte vållat
något som helst obehag.

Katalysatorkärlet (fig. 2) är den enda specialkonstruerade
delen av anläggningen. Katalysatorn placeras på gallret i
kärlets mitt. Kärlet har inte visat några svagheter. Det
har utsatts för starka överhettningar varvid bara gallret,
som lätt kan bytas ut, skadats (J Oliver i Chemical
Engineering Progress aug. 1954 s. 425). SHl

Riskfri hantering av metallhydrider. Man anser ofta att
betydande risker uppstår genom användning av hydrider.
Orsaken torde emellertid bero på att dessa är relativt nya
som industriella kemikalier och att de har fysikaliska och
kemiska egenskaper som man inte är van vid. Hydrider
kan dock hanteras utan risk om man vidtar lämpliga
försiktighetsmått.

Metallhydrider är av salttyp med väte som negativ jon
eller av legeringstyp med en metall-vätefas i fast lösning i
metall. Det finns dessutom hydrider med kovalent
bindning, men de är åtminstone för närvarande utan
industriell betydelse.
Den av hydridernas egenskaper som är av största vikt vid
deras hantering är att de innehåller en mycket stor mängd
väte på en liten volym. Legeringshydrider, som nära
liknar metaller i många avseenden, har hög specifik vikt och
är därför innehållsrika reservoarer för väte. Salthydrider,
såväl primära som komplexa, har i allmänhet betydligt
mindre vätehalt, men deras förmåga att med vatten ge
vätgas gör dem till större vätekällor i praktiken.
Legeringshydrider, som finns i handeln, är alltid
finkorniga pulver och används mest vid tillverkning av
elektronrör, keramik, pulvermetaller och legeringar. Inom dessa
industrier är man van vid hantering av metallpulver och
känner därför väl till svårigheterna och riskerna. Tvärt
emot allmän uppfattning är en legeringshydrid i
allmänhet mindre poryfor än ett lika fint pulver av
grundmetallen. Orsaken härtill är att betydande energi åtgår för
dissociation av hydriden.
De största riskerna vid hantering av legeringshydrider
uppstår genom dämning, statisk elektricitet och direkt
antändning. Fastän hydriderna är relativt svåra att tända
kan en brand när den väl kommit i gång inte släckas med
vanliga medel. Om vatten, koldioxid, klorkolväten eller
andra gängse eldsläckningsmedel sprutas på en brinnande
legeringshydrid, uppstår våldsamma explosioner.
Detsamma skulle emellertid hända med brinnande metallpulver,
t.ex. av magnesium eller aluminium. Bästa släckningsmedel
är torr, mald dolomit.

Salthydrider är antingen primära eller komplexa, men ur
säkerhetssynpunkt brukar man indela dem i två grupper
efter den våldsamhet varmed de reagerar med vatten. Till
första gruppen hör hydrider som tänds och dessutom
ofta exploderar vid kontakt med vatten eller ånga i hög

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free