Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 11 januari 1955 - Andras erfarenheter - Riskfri hantering av metallhydrider, av SHl - Blandare för smältning och homogenisering, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 januari 1955
35
koncentration. Natrium-, litiumaluminium- och
natrium-aluminiumhydrid hör till denna grupp.
Andra gruppens hydrider tänds i allmänhet inte vid
reaktion med vatten. Detta är fallet för t.ex. litium-,
kalcium-, strontium-, barium- och alkaliborhydriderna. De
sistnämnda kan lösas i vatten och användas i
vattenlösning.
Hydridernas stora vätehalt vållar problem vid deras
hantering därför att avgiven vätgas måste ledas bort och
hållas väl skild från gnistor, lågor eller andra orsaker till
tändning. Utom kaliumborhydrid är alla hydrider som
reagerar med vatten ytterligt hygroskopiska och måste
därför väl skyddas mot fukt vid lagring, tillverkning av
lösningar och under reaktioner för undvikande av
materialförlust och i vissa fall stark vätgasutveckling och
kanske brand.
Vätgasutvecklingen vid vattenabsorption sker inte
ögonblickligt utan blir avsevärt fördröjd, särskilt om
hydrid-kornen får ett överdrag av hydroxid. Därför måste
förvaringskärl, vilkas innehåll utsatts för fukt, tillslutas på
sådant sätt att tryck inte kan uppstå i dem. I annat fall
kan de sprängas och ge upphov till dammexplosioner. I
allmänhet gäller att salthydrider bör behandlas som flyktiga,
mycket eldfarliga lösningsmedel.
I frånvaro av vatten eller lösningsmedel brinner
salthydrider lugnt med svagt lysande låga och kan lätt släckas.
Om vatten tillförs under branden kan särskilt de mera
aktiva hydriderna reagera våldsamt och explodera.
Brinnande natriumhydrid tar upp vatten t.o.m. ur betong och
exploderar. Dessutom är salthydrider spröda, och även i
stora stycker ger de därför lätt fint pulver vid hantering.
Komplexa salthydrider har mycket olika termisk stabilitet.
Litiumaluminiumhydrid börjar avge väte vid 120—150°C
medan natriumbor- och kaliumborhydrid tål upp till 500°C.
Litiumaluminiumhydrid kan tas som exempel på de mera
reaktiva hydriderna. Det största problemet vid dess
hantering i industriell skala är fullständigt utestängande av
fuktighet. En god lösning av det är av särskilt stor vikt
därför att eldfarliga vätskor, såsom etyleter och
tetra-hydrofuran, vanligen används som lösningsmedel för
hy-driden. Utestängande av vatten försvåras genom att man
allmänt använder en utspädd syra för att sönderdela
li-tiumaluminiumalkoholatkomplex som bildas vid reduktion
med hydriden.
Man bör ta ut hydriden ur förpackningar i ett rum fritt
från vatten, ånga, heta ledningar och med god ventilation.
Krossning av materialet till grovt pulver innan det löses
rekommenderas. Den kan utföras med en gummihammare
varvid hydriden är inslagen i en aluminiumfolie. Är luften
torr kan man krossa i ett dragskåp. Man använder också
förpackningar innehållande en bestämd vikt hydrid med
höljen av en plast som löser sig i lösningsmedlet.
Tömda förpackningar skall stå utomhus minst ett dygn.
De spolas sedan med torr dioxan eller fotogen varefter
man kan sätta till en blandning av metanol och dioxan,
fuktig dioxan eller möjligen vatten för att förstöra rester
av hydrid. Slutligen tvättas behållarna med vatten.
Apparatur, som kommit i kontakt med hydrid, behandlas på
liknande sätt.
Reaktioner med hydrid utförs vanligen vid atmosfärstryck
i kärl av mjukt stål, men om utspädd syra används för
sönderdelning av reaktionsprodukten, måste kärl, som
kommer i kontakt med syran vara av rostfritt stål. Glas
kan användas men rekommenderas inte då det etsas av
den starkt alkaliska lösning som uppstår genom
sönderdelning av hydridöverskottet.
Alla reaktionskärl för hydrid måste ha säkerhetsventil
och stora sprängbleck. Innan hydriden förs in skall de
spolas med kvävgas tills atmosfären i dem håller mindre
än 1 °/o syre.
När reaktionen är slutförd kan överskott på hydrid
förstöras i reaktionskärlet om ett vattenfritt reagens används.
För litiumaluminiumhydrid rekommenderas etylacetat.
Fuktig eter, eter-metanolblandning och t.o.m. is kan
användas, men då bör sönderdelningen ske i ett särskilt
kärl. För natriumhydrid föredras
alkohol-kolväteblandningar. När hydridöverskottet förstörts används utspädd
mineralsyra för sönderdelning av reaktionsprodukten,
varefter blandningen kan behandlas på samma sätt som
andra lösningsmedel-vattensystem.
Alkaliborhydrider är lättare att hantera än de högaktiva
hydriderna. Närvaro av vatten innebär ingen eldfara men
medför förorening av reagenset. Litium- och
natriumbor-hydrid absorberar fuktighet men hydrolyseras endast
långsamt. Lösningen av dessa hydrider sönderfaller emellertid
snabbt vid överhettning eller kontakt med syror varvid
stor mängd väte utvecklas. Detta tänds visserligen inte,
men det kan vara besvärligt att undanskaffa.
Vissa sura föreningar, såsom aluminium- och
borhalo-genider, bör inte bringas i kontakt med alkaliborhydrider
då härvid flyktiga, giftiga och explosiva borhydrider, t.ex.
diboran, bildas. Av alla borhydriderna är troligen
kaliumborhydrid den trevligaste vid användning i kommersiell
skala. Den är inte hygroskopisk, bildar inget hydrat och
löser sig i vatten under värmeabsorption (M D Banus i
Chemical & Engineering News 14 juni 1954 s. 2424).
SHl
Blandare för smältning och homogenisering. Inom
kemisk industri är det ibland ett svårlöst problem att
åstadkomma en tillräckligt intim blandning av komponenterna
i ett oenhetligt fast material. I flera fall har man
emellertid nått goda resultat med en process vid vilken materialet
först smälts och sedan blandas. Båda dessa operationer
utförs i samma kärl med ett "kombinationsrörverk".
Smältningen sker i ett cylindriskt kärl med sfärisk eller
konisk botten (fig. 1) och relativt stor diameter i
förhållande till höjden. Kärlet har en långsamt roterande omrörare
A, som håller materialet i jämn rörelse så att det under
smältningen glider eller rullar över dess botten utan att
klibba vid denna. Härigenom blir smälttiden så kort som
möjligt. Omröraren har två stora vingar i 180° delning.
Spelrummet mellan dem och kärlets botten bör göras så
litet som materialets art och styckestorlek tillåter.
När materialet har smält fyller omröraren inte längre
någon uppgift. Hålls den i gång, kan den tvärtom ha
skadlig verkan. Om materialet t.ex. har låg smältpunkt,
ger en vätska med låg viskositet och innehåller fasta
komponenter med annan specifik vikt än vätskan, kan
separering lätt ske varigenom materialet blir inhomogent och
värmegenomgången försämras.
Smältan måste bearbetas på ett annat sätt för att
blandningen skall bli effektiv. Därför finns i kärlets mitt en
öppen radialturbin B vars axel löper inuti omröraren. När
materialet smält stannas denna, och turbinen, som roterar
med avsevärt större varvtal, sätts i gång. Vätskan
strömmar härvid radiellt över kärlets botten, fortsätter uppåt
utefter dess mantel och återvänder nedåt i dess centrum.
Den stillastående omrörarens vingar tjänstgör som
skärmar. Turbinen skall arbeta även under kärlets tömning.
Genom den åstadkomna rörelsen kommer fasta partiklar
att passera i en lång bana genom praktiskt taget hela
vätskan och blir därför jämnt fördelade i denna. Det bör
kanske framhållas att blandningseffekten inte alltid är
Fig. 1. Blandare med
kombinationsrörverk;
A omrörare, B öppen
radialturbin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
