Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 11 januari 1955 - Andras erfarenheter - Blandare för smältning och homogenisering, av SHl - Titan-kisellegeringar, av SHl - Elektrolytisk manganering av metaller, av U T—h - Metalliserad glasfiber, av SHl - Partikelstrålars verkan på polymerer, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
TEKNISK TIDSKRIFT
proportionell mot den hastighet man ger ett flytande eller
fast material (enl. Centralbolaget för Kemiska Industrier
AB, Stockholm). SHl
Titan-kisellegeringar. Vid en brittisk undersökning har
man bestämt övre gränsen för kisels löslighet i /5-titan
till 3,0—3,25 %>. Den faller till 0,65 %> vid den eutektoida
linjen (848—862°C). Kisels löslighet i »-titan är vid denna
0,45 °/o och sjunker till 0,25 °/o vid 650°C. Av
fasdiagrammet framgår att tillsats av kisel till titan sänker
omvandlingspunkten för oc- till ß-titan med endast 20—30°C.
Smidning och valsning av titan-kisellegeringar har
utförts vid 1 000—750°C med mellanglödgningar vid 950—
1 000°C. Legeringar med upp till 6 %> Si kan smidas
tillfredsställande fastän de med 5—6 °/o Si lätt spricker vid
för hårda slag och lägre arbetstemperatur. Viss
sprickbildning i arbetsstyckets hörn uppstår vid valsning, men 1U"
provstavar kan framställas. Legeringar med upp till 1,5 °/o
Si kan kallbearbetas.
Svarvning med hårdmetallskär kan utföras utan särskilda
åtgärder när kiselhalten inte överstiger 5,5 °/o, men
gäng-skärning av legeringar med 4—5 °/o Si fordrar stor
omsorg. Material med upp till 5,5 %> Si kan skäras med
bågfil med blad av volframstål; vid 4,5—5,5 °/o Si dock med
stor svårighet.
Legeringarnas hårdhet stiger med kiselhalten; vid
rumstemperatur bestämdes den vid t.ex. 0,92 %> Si till 221
Vic-kers och vid 4,6 % Si till 304 Vickers. Den faller snabbt
med stigande provtemperatur och var för samma legeringar
98 resp. 143 Vickers vid 500°C. Vid ökning av kiselhalten
faller legeringarnas slaghållfasthet snabbt. Den faller t.ex.
från 1,1 kpm hos rent titan till 0,14 kpm hos legering med
1 °/o Si och 0,035 kpm vid 3,7 °/o Si. För några legeringar
erhölls i övrigt följande mekaniska egenskaper:
0,4 °/o Si 1,75 % Si 4,0 °/o Si
20°C 400°C 20°C 400°C 20° G 400°C
Brottgräns ......... kp/mm2 50 23 76 39 70 45
Elasticitets-
modul X 10"3 .....kp/mm2 11 0,9 11,5 9,5 12,1 10,6
Förlängning vid 4 VÄ .. °/o 38 36 15 21 6 8
Prov har visat att en viss härdning av legering med
0,92 % Si kan uppnås genom snabbkylning från 1 000°C.
Legeringarnas resistens mot oxidation är större än rent
titans, men det bildade oxidskiktet spricker och ger
därför relativt dåligt skydd (D A Sutcliffe i Metal Treatment
& Drop Forging apr. 1954 s. 191). SHl
Elektrolytisk manganering av metaller. Mangan har
hittills icke använts som ytbeläggning för metaller,
beroende dels på utfällningssvårigheter, dels på
ogynnsamma korrosionsegenskaper. Mangans standardpotential
är —1,13 V, och metallen är alltså mer oädel än de flesta
bruksmetaller. Som katodiskt skydd för stål bör mangan
emellertid vara effektivare än zink och ha större
fjärr-verkan.
Ur en elektrolyt av 112 g/1 MnSO, • 4 H20, 139 g/1
(NH4)2S04, 1 g/1 citronsyra och små tillsatser av
hydroxyl-aminsulfat kan blanka utfällningar av ct-mangan erhållas
vid 20—30°C och en strömtäthet av 23 A/dm2.
Katodrum-met i elektrolysören var vid försöken avskilt från
anod-rummet med en keramisk filterdiafragma eller med
Tery-lene. Anodmaterialet var grafit. Kraftig mekanisk
omröring användes. Elektrolytens pH var från början 5 men
steg så småningom i katolyten.
Genom inledning av svaveldioxid kunde pH minskas.
Elektrolyten förstärktes genom att lösa metallisk mangan
i anolyten. Den utfällda metallen var hård men rätt spröd
och hade en vacker blank yta, som emellertid i fuktig
luft snabbt betäcktes med mörkbruna
korrosionsprodukter. Stål, aluminium och zink kunde manganbeläggas efter
vanlig förbehandling med 35 |x tjocka skikt.
Korrosionsprovningen visade att mangan skyddar även
aluminium katodiskt. Det är möjligt att den hårda
man-ganutfällningen kan få användning som nötningsskydd på
mjuka metaller. På stål är mangan olämpligt emedan
korrosionsprodukterna har samma färg som rost och därför
kan förväxlas med dylik (W A Bell i Transactions of the
Institute of Metal Finishing 1954 s. 328). U T—h
Metalliserad glasfiber. Man har utarbetat processer för
bindning av glasfiber, vilka uppges ge material som kan
användas vid högre temperatur än de nuvarande
glasfiberprodukterna. Vidare sägs de nya materialen ha större
hållfasthet och gynnsammare hållfasthet-viktförhållande än
de nuvarande samt mycket gott korrosionsmotstånd. De
råmaterial som behövs är lättillgängliga.
Som bindemedel för glasfibern använder man metaller
eller andra oorganiska ämnen eller kombinationer av dem.
Glasfibern framställs på gängse sätt genom dragning i
ugn. När den lämnar denna med stor hastighet överdras
varje fiber med ett bindemedelsskikt. Man använder t.ex.
järn, nickel, molybden, aluminium, zink, bly, tenn eller
koppar. De preparerade fibrerna pressas sedan samman
under upphettning och binds till t.ex. rör eller
laminat-plattor. Man kan härvid använda något av de gängse
fluss-medlen.
De nya materialen tillverkas ännu inte kommersiellt, men
man väntar att de, när de blir tillgängliga, skall få
betydande industriell användning, t.ex. till rörledningar i
oljeraffinaderier och andra kemiska fabriker (Engineers’
Digest nov. 1954 s. 457)". SHl
Partikelstrålars verkan på polymerer. När partiklar,
såsom elektroner, protoner, neutroner, fotoner eller
kärn-fragment, passerar genom materia förbrukas deras
kinetiska energi huvudsakligen till jonisering och excitering av
elektroner. En liten del åtgår till förflyttning av atomer
och störningar av kristallgitter samt en ännu mindre del
till kärnreaktioner. Vid jonisation slås elektroner loss ur
atomers elektronhöljen, vid excitation ökas deras energi
också men inte så mycket att de skiljs från sin atomkärna.
Vid bestrålning av plaster åtföljs dessa reaktioner av
ändringar av materialets fysikaliska och kemiska
egenskaper. Man vet att de energimängder som går åt till
jonisation och excitering är ungefär lika stora. Antalet
excite-rade atomer blir ca 1,3 gånger antalet joniserade.
Jonisa-tionen kan leda till brytning av kemiska bindningar,
dissociation eller nedbrytning av molekyler, omlagring av
dessa och ger materialet tillfällig elektrisk
ledningsförmåga.
I t.ex. polyeten, som har långa grenade kedjemolekyler
med formeln (— CH2 —) n bildas vid bestrålning väte
och mättade kolväten med liten molvikt eller fria
radikaler; dessa kan också uppstå genom brytning av
bindningar i exciterade molekyler. De uppkomna fria
valenser-na kan förflyttas inom samma molekyl eller övergå till en
annan.
De fria radikalerna kan reagera med varandra varvid
polymerisation eller tvärbindning sker i materialet. Vidare
kan dubbelbindningar uppstå under bildning av
molekylärt väte eller halogenidväte om plasten innehåller en
halogen. Då atomärt väte bildas samtidigt med de fria
radikalerna kan dubbelbindningar mättas.
Som slutresultat kan alltså bestrålning av polymerer
medföra utveckling av väte, kolväten med låg molvikt och
andra gaser; minskning eller ökning av molvikten,
tvärbindning (bryggbildning) och bildning eller mättning av
dubbelbindningar. Alla dessa resultat har iakttagits.
Man har undersökt verkan av olika slags strålning på
ett stort antal olika plaster, men trots detta kan en klar
och sammanhängande beskrivning av de
egenskapsändringar, som uppstår i plaster av olika slag, ännu inte ges.
Bäst kända är de för polyeten (Tekn. T. 1953 s. 567, 1954
s. 243, 851). Viktigast ur praktisk synpunkt torde vara att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
