- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
56

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

56

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 1. Motorfartyget "Siena" (10 560 tdw, 12 passagerare,
17 knop), byggt i Nakskov.

i Köpenhamn. Skeppet är av liknande typ som M/S
"Si-bonga" (Tekn. T. 1953 s. 821) ehuru något bredare, och
med en därigenom vunnen ökad lastförmåga med 300 tdw.

Ett annat nybygge för samma rederi gick provtur den
3 december 1954. Det var M/S "Siena" (fig. 1) om 10 560
tdw och med inredning för 12 passagerare. "Siena" är en
sluten shelterdäckare, klassad i Lloyd’s Register med
huvuddimensionerna :

längd överallt ....................... 491’—0" = 149,65 m

längd mellan perpendiklar .......... 456’—-0" = 138,99 m

mallad bredd ........................ 63’—6" = 19,36 m

mallat djup till shelterdäck ........ 38’—3" = 11,66 m

Anmärkningsvärt är att 0. K. på detta fartyg för första
gången gått in för självstagande master (jfr M/S "Arabert"
Tekn. T. 1954 s. 907), varav två finns, förutom fyra
bompålar. Lastning och lossning sker med hjälp av en 60 t
tunglastbom, en 12 t, tolv 5 t och två 3 t bommar med
tillhörande elektriska vinschar. Vidare finns två 3 t
däckskranar för betjänande av lastlucka -4, även det en nyhet
för detta rederis fartyg.

Huvudmaskineriet utgöres av en sjucylindrig
enkelverkande tvåtakt B & W dieselmotor med tryckstegring och
ett normalt varvtal av 115 r/m. Motsvarande fart på full
last är omkring 17 knop (enl. A/S Nakskov Skibsværft).

N Lll

Andras erfarenheter

Anlöpningssprödliet hos krom- ocli krom-nickelstål.

På senare tid har man i Storbritannien gjort flera
undersökningar av legeringsämnens inflytande på krom- och
krom-nickelståls tendens till anlöpningssprödliet (Tekn. T.
1952 s. 853). Man har härvid bl.a. funnit att 0,08 %>
antimon avsevärt ökar krom-nickelståls anlöpningssprödhet;
0,2 o/o arsenik har liknande verkan men i mycket mindre
grad. Det har vidare visats att stål framställt av mycket
rena material får anlöpningssprödhet bara när krom eller
mangan är närvarande tillsammans med kol. Samtidig
närvaro av fosfor tycks öka sprödheten ytterligare. Fosfors
verkan är dock ännu inte utredd.

Mangan ger betydligt större sprödhet än krom, och nickel
ökar inte sprödheten hos stål innehållande krom eller
mangan. Mer än 0,003 °/o kol måste ingå i stålet för att
det över huvud taget skall få anlöpningssprödhet. Denna
kan vidare undvikas genom tillsats av 0,5 %> molybden,
vilket var känt redan 1925. Senare har visats att 2 °/o
molybden har motsatt verkan i frånvaro av krom eller
mangan.

Tidigare har man vanligen antagit att anlöpningssprödhet
beror på bildning av nya faser, särskilt karbider men
kanske också nitrider och fosfider i korngränserna. Sådana
fällningar har emellertid aldrig iakttagits eller identifierats
ens med elektronmikroskop, och särskilt de här beskrivna

försöksresultaten har lett till en annan uppfattning. Även
andra iakttagelser, t.ex. att sprödbrott sker i gränserna
mellan de ursprungliga austenitkornen, bidrar härtill.

Man vet nu bl.a. att de element, som orsakar
anlöpningssprödhet, bildar fasta lösningar med cu- och y-järn och
har stor affinitet till kol. De element, som ökar
sprödheten men inte ensamma framkallar den, är lösliga i järn
men bildar inte karbider.

Det är tänkbart att anlöpningssprödheten uppstår genom
att främmande metallatomer i y-järnet genom segring
anrikas i austenitens korngränser vid austenitiseringen,
varefter kolatomer segrar till ferritens korngränser under
anlöpning vid 300—600°C. Där ferritens och austenitens
korngränser sammanfaller binds då atomer av karbidbildande
element varigenom ett några få atomer tjockt nätverk av
sprött material uppstår.
Atomer av i y-järn lösliga ämnen, som inte har stor
affinitet till kol, vandrar också till korngränserna och vållar
störningar i kristallgittret varigenom kolatomernas segring
underlättas och materialets sprödhet ökas.
Antar man att molybden segrar snabbare till austenitens
korngränser än andra element, kan det hindra krom- eller
manganatomer att nå fram till dem. När kolatomer sedan
vid anlöpningen vandrar mot korngränserna binds de vid
krom eller mangan innan de nått fram. Inget sprött
material kan då bildas i korngränserna. Kolet binds däremot
vid molybden i dessa, om stålet inte innehåller krom eller
mangan, och sprödhet uppstår (A M Såge i Metal
Treat-ment & Drop Forging okt. 1954 s. 463). SHl

Tryckning på polyeten. Det största hindret för
åstadkommande av goda tryck på rätt förbehandlad polyeten
är att man saknar en god metod för torkning av
tryckfärgen. Kunde denna torkas snabbare och fullständigare
skulle inte smetning uppkomma vid upprullningen, och
tryckningen kunde ske fortare.

Den största svårigheten vid torkning av tryckfärg på
polyeten är att plasten inte alls absorberar färgen eller släpper
igenom något av lösningsmedlet i den. Detta kan därför
avdunsta bara åt ett håll, nämligen genom färgskiktet.
Blockeras denna väg helt eller delvis, förblir färgen mjuk
och våt under alltför lång tid.

Vid användning av gängse torkningsmetoder synes
färgens yta bli hård och tät innan mycket av lösningsmedlet
hunnit avdunsta. Detta stängs därför in mellan färgens
ythud och grundmaterialet, och man får ett mjukt
färgskikt mellan dem. Man har därför försökt utföra
torkningen så att färgytan hålls öppen tills största delen av
lösningsmedlet avdunstat.

Vanligen torkas färgen genom anbringande av värme
direkt på den tryckta ytan eller genom blåsning av varmluft
över såväl denna som polyetenfoliens undersida. För att
hindra att färgytan hårdnar för tidigt har man värmt
endast foliens undersida. Färgen värms alltså underifrån,
och de heta lösningsmedelsångor, som då passerar genom
färgskiktet, bidrar till att hålla dettas yta öppen. När
största delen av lösningsmedlet avdunstat värms folien
även från den tryckta sidan eller bara från denna (G
Liberty i Modern Plastics okt. 1954 s. 137). SHl

Polering och anodoxidering av aluminium och
aluminiumlegeringar. Anodoxidering kan användas som
korrosionsskydd på de flesta aluminiumlegeringar, men ej på
gjutlegeringar med mer än 3 %> Cu eller 8 %> Si. På
pressgjutgods blir anodoxidering dålig om man ej först
sandbläster. Sandgjutgods är oftast poröst på ytan och ger
fläckar genom kvarhållen elektrolyt. Gjutlegeringar med
upp till 8 % Mg eller med 4—6 °/o Zn och 1—3 % Mg
kan lätt anodoxideras och överdras härvid med hårda,
genomskinliga skikt. Valsade tvåfaslegeringar med 4 % Cu
eller sådana med mer än 5 °/o Mg eller Si-Al-Mg-legeringar
blir lätt fläckiga. Detsamma gäller kisellegeringar. Valsad
aluminiumplåt med minst 99,5 °/o Al kan med fördel kor-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free