Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 25 januari 1955 - Tunneldrivning med grovhålskil, av Sven Ekberg, Torsten Grennberg och Jan Hallmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 januari 1955
71
Tunneldrivning
med grovhålskil
Teknologerna Sven Ekberg, Torsten Grennberg
och Jan Hallmén, Stockholm
622.261 : 622.23.085.4
624.192 : 622.23.085.4
Den amerikanska Michigan-kilen har nu blivit aktuell i
Sverige vid utsprängning av bergtunnlar, främst beroende
på förbättrad borrutrustning. Vid denna kiltyp görs alla
hål parallella, och ett grövre, oladdad hål placeras i kilens
centrum. För närvarande används i de små
avloppstunnlar (area 5 m2), som drivs i Stockholms Stads regi, en
kiltyp, brännkilen, bestående av endast smala borrhål
samtliga parallella med tunnelriktningen. Brännkilen borras
vanligen med håldjupen 1,6 eller 2,4 m.
Det ansågs därför vara av intresse att praktiskt prova
Michigan-kilens möjligheter vid drivning av småtunnlar.
Undersökningen gällde dels att erhålla maximal indrift
per salva, dels att göra en jämförelse av tidsåtgång och
kostnad vid drivning med Michigan-kil och med brännkil.
Försökens uppläggning och utförande
Två olika typer av Michigan-kil provades. Vid de flesta
försöken användes tresektionskilen med sex laddade hål
kring det oladdade storhålet (fig. 1 t.v.). Den andra typen,
som döpts till tvåsektionskil, hade bara fyra laddade hål
(fig. 1 t.h.) och är billigare att borra.
Storhålet borrades först utan speciell styrning av
borrkronan ungefär 10 cm djupare än smalhålens avsedda
djup. För borrning av dessa hål användes en borrmaskin
Atlas Diesel BBC 41 RBW, vilken monterats med
kedjematning på en rälsburen tralla. Borrkronorna (Coromant)
hade diametrarna 75, 100 och 120 mm. Borrningen av
smalhålen skedde sedan med en handhållen knämatad
maskin (Atlas Diesel RH 656 W) ett efter ett, varvid den
parallella riktningen insyftades efter ett långt, grovt rör, som
placerades i storhålet. Utsättning av ansättningspunkter
för smalhålen skedde med tumstock, och vid ansättningen
av dessa styrdes borrskäret för hand. Parallelliteten mellan
riktrör och borr bestämdes sålunda bara genom den
synkontroll som borraren utförde.
De grundläggande försöken utfördes med 3,2 m håldjup
dels med 75 och dels med 100 mm storhålsdiameter. Det
gällde främst att experimentellt bestämma lämpliga hål-
Utdrag ur examensarbete 1954 i Avd. för Väg- och Vattenbyggnad,
KTH.
Fig. 1. Borrplaner för
Michigan-kil; t.v.
tre-sektionskil, t.h.
tvåsektionskil; o laddade hål;
siffrorna anger
tänd-följden. Alla hål är
parallella.
avstånd och lämplig laddning. Som utgångsvärden
användes data enligt U Langefors (Tekn. T. 1954 s. 593). Dessa
värden korrigerades med ledning av försöksresultaten, så
att de blev lämpliga för det berg (relativt hård
stockholmsgranit), där försöken utfördes.
Största delen av försöken utfördes med 100 mm storhål
då för små indrifter uppnåddes med 75 mm storhål. Med
100 mm borrkrona erhölls en borrsjunkning på ca 7 cm/min
vid ett effektivt lufttryck av ca 5,7 at ö. Kronan slipades
efter ca 12 m borrning och var efter 30 borrade meter ej
särskilt sliten (fig. 2).
Totalt utfördes 19 kilförsök, 13 tresektionskilar och 6
tvåsektionskilar. Ansättningsfel och småhålens avvikelser
från parallellitet med storhålet uppmättes för varje kil,
sedan den var färdigborrad.
All laddning utfördes med Extradynamit LFB Typ B
50 °/o i 160 eller 135 mm patroner omväxlande med
trästickor, så att medelladdningen blev ungefär 0,3 kg/m
borrhål. Tändningen skedde med stubin, och kilarna sköts
antingen skott för skott eller i en salva. De använda
centrumavstånden (fig. 1) var för R[ 120—150 mm och för Ry
170—225 mm vid tresektionskilen. För tvåsektionskilen
var motsvarande gränser 125—155 mm resp. 130—220 mm.
Redan vid 4,0 m håldjup visade sig tvåsektionskilen vara
alltför osäker, varför vi på större djup övergick till
tresektionskilen. För denna visade sig Ri = 125 mm och Ry —
200 mm vara lämpligast vid 100 mm storhål och
laddningen 0,3 kg/m. Med dessa data nåddes sålunda gott resultat
vid 6,4 m borrat håldjup, då kilen renblåstes till 6,0 m.
Inget tyder emellertid på att maximum därvid skulle vara
nått.
Kilens verkningssätt
Ett borrat storhål gör med sin cirkulära tvärsektion
starkare motstånd mot inbrytande krafter än t.ex. det
"stor-hål", som erhålles, då de fem innersta hålen i en
Grönlund-kil (Tekn. T. 1954 s. 598) skjuts ihop. Detta
motstånd mot inslagning avtar med växande diameter och är
en anledning till att maximal tomhålsdiameter är
önskvärd (fig. 3).
I en tresektionskil skall de tre innersta hålen
(sprätt-hålen) endast slå sönder storhålet. De slår inte ut större
bergmassor. Storhålets sönderslagning bör ske
kontinuerligt så att dess cylindriska form inte finns kvar på något
ställe. Centrumavstånden mellan storhål och sprätthål
skall vara små för att säkerställa en god sönderbristning,
Fig. 2. Michigan-kil,
borrad till 4,5 m, renblåst till
4,8 m, area 32 X 24 cm.
Fig. 3. Första sprätthålet
skjutet; borrat djup 5,6 m,
renblåst 5,6 m, bara smal
skåra mellan tomhål och
sprätthål;
uppsprättning-en kontinuerlig (inga
kvarstående kammar).
Ett sprätthål hopborrat
efter 2,3 m varför ett
nytt ansatts bredvid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
