Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 25 januari 1955 - Tunneldrivning med grovhålskil, av Sven Ekberg, Torsten Grennberg och Jan Hallmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. i.
Snedhet vid
borrning av
kilhålen; a
samtliga hål
(95), b 47
hål i
tresek-tionskilar
(håldjup
över 4,0 m).
och laddningen bör helst bestå av en genomgående sträng
av sprängämne.
Viktigt är, att hålen laddas ända till 10—15 cm från
gaveln, så att fri utblåsning av det sönderskjutna berget kan
erhållas. Extra laddning i bottnen av hålen är olämplig,
då sådan orsakar hopsintring eller tillstoppning av
storhålet och ger större risk för överslag.
De tre yttre hålen kan, sedan storhålet är sönderskjutet,
tjäna som första serie i strosskjutningen, men med hänsyn
till att de losskjutna massorna även vid skjutning av dessa
hål måste blåsas ut ur kilen måste hålavstånd och
laddning avvägas så att en god sönderslagning och en effektiv
gasström erhålles.
Tvåsektionskilen med fyra laddade hål har visat sig ge
för liten säkerhet för gott utslag, medan tresektionskilen
med sex laddade hål ger tillräcklig garanti för detta,
åtminstone vid gott berg. Tänkbart är, att en kil med fem
laddade hål kan visa sig effektiv, men säkerheten blir
därvid lägre.
Säkerheten hos tresektionskilen framgår bäst av att
endast fem hål av de laddade sex behöver tända för att
acceptabel kilarea skall erhållas. Vid försöken har alla
sex skotten i många fall kommit separat, men i en del
fall har överslag genom sprickor o.d. givit endast 2—3
skott. Härvid har renblåsningen blivit sämre men i regel
inte så mycket att kilens funktion äventyrats. Ryckare
har dock föranlett omskjutning, om det gällt mer än
ett hål.
Ingen av kilarna har varit helt misslyckad. I början av
försöksserien erhölls visserligen en del dåliga resultat,
men sedan lämpligaste laddning och hålavstånd bestämts,
erhölls som regel utmärkta resultat med en indrift på
90—95 %> av borrat håldjup.
Felaktigheter i hålavstånd och riktning
Med de använda metoderna uppstår givetvis i praktiken
avvikelser från de önskade hålavstånden redan vid
ansättningen av kilhålen. Vid hela och rena gavlar har
an-sättningsfelen kunnat hållas små, medan de blivit
avsevärda vid trasiga och sneda gavlar. Det har visat sig att
de radiella ansättningsfelen inverkar mest på resultatet,
medan förskjutningar i tangentiell led haft mindre
betydelse.
Ansättningspunkten bör alltså alltid placeras så att rätt
centrumavstånd i första hand erhålles. De radiella
ansättningsfelen blev 50 »/o mindre än 4 mm, 70 °/o mindre
än 8 mm och 90 °/o mindre än 16 mm. Dessa avvikelser
är så små, att de inte kan sägas ha haft någon avgörande
betydelse för slutresultatet.
Sedan ansättningen är gjord, kan borrhålet avvika från
rätt läge inne i berget främst genom felaktig inriktning av
hålet under borrningen, störningar i bergets struktur (slag,
sprickor etc.) och tyngdkraftens inverkan på borren,
vilken orsakar en krökning av hålet i vertikalplanet. Med
här angivna metoder kan förutom ansättningsfelen endast
den sneda borrningen studeras.
Ansättningsfelens inverkan reduceras, om man ger kilhålen
den mest lämpliga tändföljden. Om snedheten tillåter, följs
därför principen att det närmast storhålet belägna
sprätt-hålet tänds först och det därnäst närmaste som nummer
två. De tredje och fjärde hålen är sedan givna enligt den
teoretiska tändföljden (fig. la). Som sista hål av de två
resterande tas det med största centrumavståndet.
Ansättningsfelens inverkan kan vid detta förfarande nära nog
helt elimineras. Detta kan naturligtvis även ske genom
att man mekaniserar ansättningen genom användning av
mall.
Det har angivits (Tekn. T. 1954 s. 593) att 84 % av
antalet borrade hål bör ha en snedhet på högst 1 % (1 cm/m)
relativt det rör, som utmärker storhålets riktning, vid den
metod som använts vid dessa försök. Under antagande av
normalfördelning har en frekvenskurva över de uppmätta
snedheterna uppritats. Den visar att 74 °/o av samtliga hål
har mindre än 1 % snedhet. Vid borrning av kilar på
4,0 m och däröver hade 82 °/o av hålen mindre än 1 %
snedhet (fig. 4).
Den senare siffran är av särskild betydelse då den gäller
för de kilar som med acceptabelt resultat provats under
senare delen av försöken, då större vana och- erfarenhet
uppnåtts. En intressant detalj i kurvorna är, att
medelvärdet ligger på 0,2 °/o borrning utåt från storhålet. Detta
är också att vänta. Om nämligen borraren från sin plats
bakom maskinen söker hålla borr och riktrör parallella
inverkar perspektivet så att divergens erhålles.
Ansättningsfelen ger med håldjupet konstanta värden på
förskjutningen i hålavstånd, medan snedheten ger med
håldjupet ökande värden på denna. Tillåten snedhet avtar
därför med håldjupet. Med använda anordningar för
borrning av smalhålen kan därför en borrnoggrannhet
tillräcklig för djup överstigande 4,0 m ej alltid erhållas. Säkraste
sättet att begränsa snedheten är att helt mekanisera
borrningen så att borrarens personliga egenskaper och
allmäntillstånd inte inverkar på resultatet.
Snedheten inverkar mera menligt på kilens
funktionsduglighet vid borrning utåt från storhålet än vid borrning
inåt. I förra fallet kan nämligen försättningen bli så stor
att utblåsning inte erhålls, medan man i senare fallet trots
snedheten erhåller uppsprättning längs hela hålet, såvida
storhål och smalhål inte hopborrats. Detta är dock mindre
farligt, då det endast föranleder ansättning av nytt hål
med samma centrumavstånd vilket inte nämnvärt
äventyrar kilens funktion. Ungefär två tredjedelar av de snett
borrade hålen har dessutom riktningen utåt, och den
maximala försättningen blir alltså bestämmande för vilket
kildjup, som kan användas vid viss borrspridning.
Att ånge ett bestämt värde på den snedhet inom vilken
en viss procent av hålen måste befinna sig för att gott re-
Fig. 5. 4,8 m
salva;
obetydlig kastning, ingen
hop
skrapning framför
massorna
gjord, högen
ej hårt
komprimerad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
