Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 25 januari 1955 - Nya metoder - Dragkraftsomvändning för reaflygplan, av hop - Hydrometallurgiska processer ger pulvermetaller, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 januari 1955
75
Fig. 2. Olika av Boeing Airplane Co.
undersökta konfigurationer för
dragkraftsomvändning.
skall användas på transport- och bombplan under
utrull-ningen efter landning på samma sätt som en omställning
av propellerbladen i dag används på kolvmotordrivna plan.
Den ger en omvänd dragkraft, som är ca 45 °/o av den
normala, rättvända dragkraften. Detta är ungefär vad som
krävs för att man på en isbelagd landningsbana med
dragkraftsomvändning skall få samma landningssträcka som
man har utan ömvändning på en torr bana. Anordningen
har utvalts bland fem alternativ (fig. 2) såsom den
säkraste och mekaniskt enklaste. Den har dessutom den för
flygplan av denna typ mycket väsentliga egenskapen, att
den i infällt läge ej påverkar dragkraft eller
bränsleförbrukning.
Ett annat alternativ har utvecklats av Naca i USA. Det
består av två serier ledskenor belägna inne i motorns
ut-blåsningsmunstycke, fig. 3. I infällt läge medför den ca
2 °/o förluster och i utfällt läge en omvänd dragkraft på
ca 50 °/o. Vid installation i ett ensidigt jaktplan medförde
anordningen en mervikt av 125 kg.
Den franska motorfirman Snecma har ett tredje
alternativ under utprovning. Runt strålen bakom motorn har
ett antal cirkulära ledskenor placerats, fig. 4. Genom
att man släpper in högtrycksluft från kompressorn via ett
profilformat ben genom strålen kommer denna att pressas
utåt och avlänkas bakåt genom ledskenorna. Metoden har
fördelen att kunna användas även under flygning vid
höga hastigheter. Den ger dock icke mer än ca 20 °/o
omvänd dragkraft, samtidigt som förlusterna i normala fall
kan uppgå till 4—6 °/o. Installationsvikten är dessutom
hög. Man har även diskuterat att utveckla metoden så att
Fig. 3. Principen för en av Naca utvecklad mekanism för
dragkraftsomvändning.
Fig. A. En av den franska motorfirman Snecma utvecklad
anordning för dragkraftsomvändning.
strålen roteras, varvid den av centrifugalkrafterna pressas
ut genom ledskenorna (Aviation Week 8 juni 1953 s. 40,
19 april 1954 s. 28, 14 juni 1954 s. 18, 30 aug. 1954 s. 30).
hop
Hydrometallurgiska processer ger pulvermetaller.
Relativt nya hydrometallurgiska metoder för framställning
av rena metaller i pulverform, oftast ur fattiga malmer,
synes kunna bli av stort intresse för den
pulvermetallurgiska industrin därför att de kan väntas ge billigare
pulvermetaller. Av stor betydelse är att dessa metoder tillåter
ekonomisk bearbetning av fattiga malmer som finns i
nästan alla länder men hittills inte kunnat utnyttjas.
Hydrometallurgiska metoder (Tekn. T. 1952 s. 852) lovar
också att ge utmärkt utbyte av de önskade metallerna till
en kostnad som understiger nuvarande processers.
En lakningsmetod (Tekn. T. 1953 s. 480) tillämpas t.ex.
på en sulfidmalm som bryts vid Lynn Lake, Manitoba,
och håller 1,223 % Ni, 0,618 «/o Cu och något kobolt. Vid
provning av denna metod i halvstor skala har man nu
kommit upp till en anläggning för behandling av 235
t/dygn malmkoncentrat.
Malmen floteras först varvid man får ett
kopparkoncentrat, innehållande 30 °/o Cu, och ett
nickel-koboltkoncentrat innehållande något koppar. Det förra kan smältas
ekonomiskt på konventionellt sätt. Det senare bringas att
reagera med ammoniak och syre i en autoklav vid
relativt låg temperatur (65—105°G, ca 9 kp/cm2). Härvid
bildas metallaminer, järnhydroxid och ammoniumtiosulfat.
Ur reaktionsblandningen avlägsnas först gångart, därefter
fälls koppar ut som sulfid, och slutligen erhåller man
nickel och kobolt var för sig i form av metallpulver med
hög renhet och kornstorlek ca 50 fi. Utbytet är 90—95 %>
för nickel med 99,95 °/o renhet och 50—75 °/o för kobolt
med 99,6 °/o renhet. Icke omsatt ammoniak överförs till
ammoniumsulfat och säljs som gödsel.
Separering av nickel, koppar och kobolt sker alltså utan
röstning eller annan värmebehandling av malmen.
Förfarandet kan komma att utnyttjas i stor skala då
malmreserven vid Lynn Lake beräknas vara ca 14 Mt. Genom en
ny anläggning, som väntas vara färdig i början av 1955,
anser man sig kunna spara 2,5 M$/år i jämförelse med
kostnaden för konventionella utvinningsmetoder.
Lakningsmetoder i två former har provats vid Mount
Morgan i Queensland. Den ena skall ge en kopparlösning
ur vilken kopparpulver kan erhållas genom elektrolys.
Den andra består i läkning med ammoniak och syre under
tryck och kemisk reduktion av lösningen till metallisk
koppar. Avsikten med dessa förfaranden är att undvika
smältning och elektrolytisk raffinering av blästerkopparn.
Man väntar att betydande besparingar skall uppnås om
metoderna kan genomföras (vid framställning av 6 000—7 000
t/år koppar ca 300 000 A£/år).
Jonbytesprocesser är särskilt lämpliga för utvinning av
metaller ur utspädda lösningar. Jonbytare kan givetvis
användas för koncentration av metaller i grundvatten, men
också för separering av metaller i form av salter och för
rening av elektrolyter. Av direkt intresse för metallurgen
är emellertid användning av jonbytare vid utvinning och
separering av metaller i mycket utspädd lösning.
Jonbytesprocesser är nämligen billiga i drift och fordrar inte
särskilt dyrbara anläggningar.
En kanadensisk guldmalm med komplicerad
sammansättning bearbetas t.ex. med jonbytare varvid guld, silver,
nickel, koppar och zink absorberas av en anjonbytare.
Kopparn och zinken elueras sedan eller avlägsnas med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
