- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
89

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

8 februari 1955

89

bågspänning är densamma vid ett syntetiskt
prov som vid ett prov med full effekt, betyder
detta att förhållandet mellan bågspänning och
kretsspänning är större vid ett syntetiskt än vid
ett motsvarande direkt prov. Bågspänningen
medför en deformering av strömkurvan och
forcering av dess nollgenomgång, fig. 3 i mitten, och
därmed även en minskning av
energiutvecklingen i bågen. Genom att bågspänningen vid ett
syntetiskt prov är relativt sett högre än vid ett
motsvarande direkt prov, blir energiutvecklingen
i bågen lägre vid det syntetiska provet än vid det
direkta. Om man nu känner bågspänningen hos
den brytare, som skall provas, och utgår från en
viss tillåten skillnad i bågenergi mellan ett
syntetiskt och ett motsvarande direkt prov, så kan
man med kretsekvationen beräkna den
effektökning som kan nås med syntetiska metoder1.

Resultatet av en undersökning som närmast
gäller för Aseas brytartyper och med Aseas
nuvarande högeffektlaboratorium som bas, visas i
tabell 1. Vid överslagsräkningar torde tabellens
värden kunna tillämpas även för brytare av
andra fabrikat. Beräkningen är grundad på en
tillåten skillnad i bågenergi mellan syntetiskt
och direkt prov på i medeltal 5—10 % (i tabellen
7,5 %). Spridningen på grund av skillnader i
kontaktskiljningsögonblick uppgår härvid till
10—15 % av totala bågenergin. Nämnvärt större
avvikelser torde knappast kunna tillåtas, om
man fordrar en någorlunda god säkerhet vid
bestämmandet av brytförmågan. Med speciella
försiktighetsmått, t.ex. synkroniserad
kontaktskilj-ning, skulle en större precision kunna uppnås,
och därmed en större medelavvikelse kunna
accepteras. Det torde dock vara skäl att iaktta
mycket stor försiktighet härvidlag och ej
avlägsna sig alltför långt från de vid ett direkt
prov rådande förhållandena. Tabellen visar att
det framför allt är vid högre spänningar, som
man kan nå betydande effektvinster. Detta
sammanhänger med att brytarnas bågspänning
relativt sett minskar med ökad driftspänning.

Praktiska tillämpningar

De många syntetiska kopplingar, som sett
dagens ljus, kan i princip uppdelas i två
huvudgrupper. I den ena gruppen erhålls den
återvändande spänningen genom upptransformering av
huvudströmkretsens spänning; i den andra
gruppen alstras den av en stötgenerator1’2.

Fig. 5. Jämförelse mellan
direkt prov och syntetiskt
prov i en krets enligt fig.

upptill kopplingsschema
för den syntetiska
kretsen; nedtill provbrytarens
brytförmåga som funktion
av återvändande
spänningens frekvens vid, a
det direkta provet, b det
syntetiska provet.

Fig. -4. Syntetisk krets där återvändande spänningen
erhålles genom upptransformering från huvudströmkretsen; t.h.
ström- och spännings förlopp.

Återvändande spänning

från huvudströmkretsen

Den kopplingstyp, där den återvändande
spänningen erhålls genom upptransformering av
huvudströmkretsens spänning, illustreras av fig. 4.
Under strömintervallet är provbrytaren B
ansluten till huvudströmkretsen G via
kopplingsbryta-ren A. Denna förbindelse bryts vid strömmens
nollgenomgång. Under spänningsintervallet
upp-transformeras huvudströmkretsens
återvändande spänning av transformatorn T och tillföres
provbrytaren över resistansen Rv. Denna
resi-stans fordras för att begränsa strömmen genom
spänningskretsen under strömintervallet. Man
kan teoretiskt visa att denna koppling ger rätt
förrn åt den återvändande spänningen, endast
om provbrytaren saknar restström1. Detta
sammanhänger med att spänningskretsen i detta fall
med nödvändighet har högre impedans än en
motsvarande krets för direkt prov. Villkoren för
spänningslikhet kan därför ej uppfyllas, om i
icke är noll, och den återvändande spänningen
kommer att bli kraftigare dämpad än vid ett
direkt prov. Dämpningen ökas ytterligare av
resistansen Rv. Man kan därför vänta att denna
kopplingstyp under vissa förhållanden ger alltför
lindriga påkänningar på provbrytaren.

Här framförda teorier har bekräftats vid de
prov som utförts med denna kopplingstyp1. Den
vid proven använda kopplingen, fig. 5 upptill, är
en utveckling av kopplingen i fig. 4 och
möjliggör upprepning av förloppen, genom att
huvudströmkretsen återinkopplas efter varje
återtändning i provbrytaren B. Återinkopplingen sker
genom att kopplingsbrytaren A återtänds med
hjälp av ett inbyggt gnistgap, styrt av
spänningsfallet över R23. Filterkretsen Ci/?3
förhindrar att hjälpgnistgapet förblir brinnande under
hela strömintervallet. Proven visar, fig. 5
nedtill, att överensstämmelsen mellan syntetiskt och
direkt prov är god vid låga frekvenser hos
återvändande spänningen men dålig vid höga. De
oscillogram som upptogs under proven, visade
att återvändande spänningen var kraftigt däm-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free