- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
93

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

8 februari 1955

93

Olika polyetenfabrikats skilda egenskaper är sålunda till
stor del rena tillfälligheter, och det gäller för kemisterna
att bringa de för slutproduktens egenskaper
bestämmande betingelserna vid tillverkningsprocessen under
kontroll. I framtiden måste de processer, som är tillräckligt
anpassningsbara för att efter önskan ge ett stort antal
olika produkter, bli av största ekonomiska betydelse. Det
är nämligen ännu omöjligt att framställa ett material med
alla dc bästa egenskaperna, och det är troligt att några av
dessa över huvud taget inte kan kombineras.

Under de allra senaste åren har man utarbetat nya
metoder för polymerisation av eten, vilka ger en mycket
kristallin produkt. Härvid används olika katalysatorsystem,
och i allmänhet fås polymerer med mindre grenade
kedjemolekyler än hos den enligt gängse metoder erhållna
poly-etenen. Dessa nya plasttyper blir relativt styva och lämpar
sig därför kanske särskilt för vissa formsprutade detaljer.
Det förefaller troligt att högkristallin polyeten kan
framställas även enligt mer konventionella metoder.

I många avseenden är polyeten lättare att formspruta än
någon annan plast. Den är formbar inom ett stort
temperaturintervall, har utmärkta flytegenskaper och är
okänslig för fukt. Den lätthet, varmed polyeten kan
formas, frestar emellertid till framställning av detaljer i vilka
materialets säregna egenskaper inte utnyttjas till fullo.

Vid tillverkning av en viss artikel är det därför viktigt att
denna utformas på bästa sätt och att man väljer den för
ändamålet lämpligaste polyetenkvaliteten. Det är t.ex. av
största vikt att en polyetendetalj utformas med tanke på
det spänningssystem under vilket den skall användas. Av
särskild betydelse är härvid att man beaktar skillnaden i
krypegenskaper hos polyeten som utsätts för en- eller
tvåaxliga spänningar (J C Swallow i British Plastics sept.
1954 s. 364; Modern Plastics okt. 1954 s. 91). SHl

Xenonfylld båglampa för vitt ljus. När en gas eller en
metallånga används som ledande medium för en
elljusbåge har den utsända strålningen huvudsakligen ett
linjespektrum som bestämmer ljusets färg. I jämförelse med
dagsljus ger t.ex. cerium för blått ljus, kvicksilver och
kadmium för grönt och neon för rött. Vid mycket högt
tryck och mycket hög temperatur ger gaser visserligen ljus
med både kontinuerligt och linjespektrum, men de tryck
som fordras för att att det förra skall överväga kan
åtminstone för närvarande inte realiseras i praktiken.

Xenon har den unika egenskapen att ge synligt ljus med
kontinuerligt spektrum; dess linjespektrum ligger
nämligen inom det infraröda området. Man har därför
kunnat konstruera xenonbåglampor som ger vitt ljus av stor
styrka och är lämpliga för optiska undersökningar och
projektion. I senare fallet uppnås sålunda mycket vackert
resultat med färgfilm.

Båglampan är konstruerad för mer än 6 000°K
färgtemperatur hos ljuset som härigenom blir mycket likt solljus.
Dess hölje är av smält kvarts som tål upp till 1 200°K. En
egenhet hos xenonbåglampan är att den slocknar och tänds
för varje period när den körs med växelström (Engineers’
Digest dec. 1954 s. 499). SHl

Bättre zink-silverperoxidcell. De första meddelandena
om zink-silverperoxidcellen i moderniserad form var
mycket optimistiska (Tekn. T. 1950 s. 115). Cellen tillverkas
visserligen i USA i flera typer, huvudsakligen för militära
ändamål (Tekn. T. 1952 s. 849), men den har hittills haft
en allvarlig brist. Fastän den teoretiskt sett är
omladd-ningsbar, har den tidigare i praktiken bara kunnat
användas som engångsbatteri.

Orsaken till att hittills gjorda försök att tillverka en
zink-silverperoxidackumulator haft föga framgång är att
silverjoner passerar genom separatorn, när denna är av
cellulosa, till zinkelektroden och att cellulosan reducerar
silver-peroxid irreversibelt. Följden härav blir att batteriets
kapacitet snabbt avtar vid omladdningar.

Man har emellertid nu vid Brooklyn Polytechnic Institute
framställt ett permselektivt membran (Tekn. T. 1954
s. 865) av en aminplast. Använt som separator släpper det
inte igenom silverjoner men väl andra joner; det reagerar
inte med silverperoxid. Batterier med separatorer av den
nya typen har laddats och urladdats varvid ett av dem
hade 90 %> av ursprunglig kapacitet efter 50 laddningar.

I Sverige har man dock tidigare med framgång använt
diafragma av urglödgad asbest som inte reducerar
silveroxid. Detta batteri lär kunna laddas och urladdas flera
hundra gånger (Chemical Engineering News 4 okt. 1954
s. 3959; Metal Industry 26 okt. 1954 s. 372). SHl

Bilar vid atombombskrevad. Vid försöken med
atombomber i USA (Nevadaöknen) undersöktes för
amerikanska civilförsvarets räkning även explosionernas inverkan
på passagerare i bilar och på bilarna själva. Meningen
var att finna, om vid en överraskande atombombsexplosion
bilen kunde utgöra ett skydd och i så fall i vilken
utsträckning. Skall man ha fönstren stängda eller öppna,
skall man hoppa in i bilen eller söka skydd annorstädes,
skall man sitta eller lägga sig på golvet, skall bilen stoppa
eller gå?

Ett femtiotal olika slag av bilar, mest ordinära sedantyper
men även stationsvagnar och truckar, utplacerades i en
sektor på olika avstånd från atombombstornet och från
varandra. De uppställdes i varierande riktningar och i viss
utsträckning med fullt påklädda dockor i naturlig storlek
som passagerare. Bilarna var självfallet försedda med
speciell instrumentutrustning för senare undersökningar
avtryck, värme och radioaktiv strålning m.m.

Radiella avstånden från tornet varierade mellan 800 och
3 200 m.

Bomben var på 15 kiloton, dvs. 75 % av vad man
benämner "nominell storlek". Om detta betyder ungefär
samma effekt som t.ex. Hiroshimabomben eller ej, nämns
icke.

Skadorna på fordonen inskränkte sig i regel till
karos-seriskador på fönster, sidor och framför allt tak, som i de
flesta fall befanns vara hårt nedtryckta (fig. 1). Även om
fordonen, då de haft bredsidan mot bomben, välts
överända, var skadorna relativt ringa. Däremot kunde
skadorna genom brand bli avsevärda, ehuru antalet bränder var
överraskande litet. När eld uppstod började den i regel i
den inre klädseln, i paneler o.d. samt i passagerarnas
kläder. Bränslesystemet syntes ej ha del i de uppkomna
bränderna, inga bensintankar exploderade.

Glasskadorna varierade och full klarhet, om de
påverkades av att alla eller några av fönstren var helt tillslutna
eller delvis öppna, vanns ej. Vissa splitterfria
fönsterglastyper visade sig väsentligt hållbarare än andra och
orsakade mindre sekundära skador på passagerarna. Med
något enstaka undantag, där batteriet skadats, kunde
samtliga fordon köras efter explosionen. De flesta glasskadorna

Fig. 1. Tryckskador på bilens tak och sidvägg, inga
glas-skador; bilen belägen 2,5 km från explosionscentrum.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free