- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
94

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

94

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 2. Interiör av bil med främre vindrutan öppen 1,2 km
från explosionscentrum; taket har tryckts ned mot dockans
huvud, brandskador, glasskador.

uppstod inom ett område av mindre iin 2 km från centrum
för explosionen.
Ingen nämnvärd skillnad mellan olika bilmodeller och
lyper kunde konstateras. De av träkonstruktioner byggda
stations- eller herrgårdsbilarna hade dock ringa
motståndskraft mot explosionstrycket och splittrades. Däcken
påverkades icke mekaniskt eller termiskt utan var fullt
brukbara.

När bilar med stängda fönster stod på minst 2,8 km
avstånd, utgjordes de vanligaste skadorna av tillplattade tak
och inböjda sidplåtar. Bilar på detta avstånd, som haft
fönstren öppna, visade ej dylika skador. De senare var
däremot mera utsatta invändigt för hög temperatur och
radioaktivt damm och stoft. På närmare håll, då stängda
fönster helt eller delvis krossades, fanns dock ej denna
skillnad.

För inverkan på passagerare har ingen uttömmande
redogörelse lämnats. Man kan emellertid utgå från att
passagerarna utsätts för termisk strålning, tryck och
radioaktiv strålning. Det antas, alt de får bättre skydd ju
närmare bilens golv de befinner sig; de undgår då skador
genom takets kraftiga nedtryckning och i viss grad
termisk strålning.

De i bilarna befintliga dockorna hade typiska skador
orsakade av takets nedtryckning (15—25 cm) samt på
närmare håll än 1,2 km även brandskador, i detta fall mest
på huvudet och skuldrorna (fig. 2). Det sägs, att den
termiska strålningens antändningseffekt var långsam,
ungefär som då en brinnande cigarrett antänder en sittdyna e.d.,
varför tid för släckning bör finnas. Skador av splitter
från intryckta fönster kan befaras. Bilar i omedelbar
närhet till eller inuti byggnader av dålig beskaffenhet
(tegelhus, trähus) utsätts för skador genom ras. Stängda fönster
och vindrutor torde ge ökat skydd mot radioaktivt stoft
och damm, som eljest tränger in i bilen.

Bilen ger sålunda i viss mån skydd och ofta bättre än
ordinära tegel- och trähus som störtar samman eller
antänds inom området för bombens aktionsradie. Det sägs
dock, att specialbyggda skyddsrum och underjordiska
lokaler (källare) alltid skall föredras som skydd framför
bilen (A L Haynes i SAE Transactions 1954 s. 13). EBr

Smakämnen i klorerat dricksvatten. Orsaken till
"klor-smak" hos vattenledningsvatten är sannolikt huvudsakligen
kväveföreningar härrörande från algvegetationen i
råvattnet. Man har undersökt verkan av klorering på ett stort
antal aminosyror och enkla aminoföreningar och har
härvid funnit att fyra, nämligen alanin, fenylalanin, prolin och
arginin, ger smak åt vatten.
Underklorsyrlighet avspjälkar lätt amingrupper från
aminosyror med fria sådana, särskilt arginin, varvid liten

mängd trikloramin bildas. De härvid erhållna resterna av
alanin och fenylalanin har smak; spår av den senares rest,
som är fenylpyrodruvsyra, har påvisats.
Underklorsyrlighet, monokloramin eller klordioxid reagerar med prolin
till en förening som har mycket stark smak.
Sönderdel-ningsprodukterna av såväl fenylalanin som prolin ger den
för klorerat vatten utmärkande smaken.

Emellertid har man i ett undersökt fall inte kunnat påvisa
fenylalanin eller prolin i råvattnet i så hög koncentration
att det klorerade vattnets smak kan förklaras.
Klorsma-kens orsak synes alltså alltjämt vara outredd. Oxiderande
hydrolys av proteiner och polypeptider bör emellertid lätt
kunna ge pyrodruvsyra eller fenylpyrodruvsyra, och det är
tänkbart att underklorsyrlighet har denna verkan på
proteiner (R S Ingols, H W Hodgden & J G Hildebrand i
Agricultural & Food Chemistrv 13 okt. 1954 s. 10681. SHl

Elurladdningar som reaktionsinitiator. Tvärt emot vad
man kanske kunde vänta är elurladdningar även vid
mycket hög spänning en mycket mild initiator för kemiska
reaktioner. Vid flera hundra tusen voit ger de nämligen
en jonisationsenergi av storleksordningen 0,5—1,0 eV. Vid
t.ex. bildning av acetylen ur metan genom elurladdning
får man så stort energiutbyte att det synes osannolikt att
reaktionen beror på jonisation. Metylradikaler tycks ha
mycket lägre energi än metan, och redan liten mängd av
dem kan därför absorbera största delen av den tillförda
energin.

Vidare har man funnit att atomer eller molekyler, som
exciterats genom elurladdning, absorberar tillförd energi
lättare än icke exciterade partiklar. Sannolikheten för
fortskridande excitering av vissa atomer eller molekyler är
därför mycket stor. Tämligen litet arbete har emellertid
nedlagts på att utreda mekanismen vid initiering av
reaktioner med elurladdningar, och man vet därför inte
mycket om den. Det anses dock mycket möjligt att metoden
kan få industriell tillämpning i framtiden, särskilt vid
tillverkning av petrokemikalier (Chemical & Engineering
News 22 nov. 1954 s. 4652). SHl

ökning av startmomentet för asynkronmotorer. För
att man skall få en mjuk start hos asynkronmotorer
minskas ofta startmomentet. I många fall fordras emellertid ett
högre startmoment än motorns normalmoment. Motorn
brukar då överdimensioneras, varigenom dock
verkningsgrad och effektfaktor blir låga.

Man kan höja startmomentet genom att koppla in en
kondensator eller en transformator i en fas, fig. 1. Efter
starten urkopplas dessa. De momenthöjande kopplingarna
kan även användas i samband med Y/D-start när
Y-kopp-lingens startmoment är för lågt. På detta sätt kan
förhållandet mellan Y-kopplingens moment och D-kopplingens
ökas från 1 : 3 till 2 : 3. Det kan också vara lämpligt att
börja med lågmomentstart för att uppta dödgång, t.ex. i
kuggväxlar, så att starten blir stötfri vid övergång till
högmomentkopplingen.

Om startkondensatorn görs tredelad kan den kopplas om
och användas för faskompensering under drift
(Elektro-technik und Maschinenbau 1954 h. 20 s. 488). FÖ

Fig. 1.
Momenthöjning,
t.v. med
kondensator, t.h.
med
transformator.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free