- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
111

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 8 februari 1955 - Jonbyte i biokemisk industri och forskning, av Nils Lengborn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 februari 1955

111

Vitamin Bi (tiamin) kan utvinnas ur avfallet
från rispolering med katjonbytare av typen
De-calso (H). Absorptionen sker ur ett
alkohol-extrakt, och elueringen görs med 1 M
ainmo-niumnitratlösning vid 75°C. På samma sätt kan
tiamin utvinnas ur alkoholextrakt av
bryggerijäst. Eventuellt närvarande vitamin B2
(riboflavin) stannar kvar i lösningen29. Tiamin kan även
absorberas på jonbytare av sulfonsyra- eller
kar-boxylsyratyp.

Vitamin B2 (riboflavin) är en betydligt svagare
bas än tiamin och absorberas därför endast i
ringa grad på katjonbytare av såväl zeolit- som
hartstyp.

Vitamin B12 fås vid jäsningar, antingen som
biprodukt tillsammans med streptomycin eller
också som huvudprodukt. Ur mäsken utvinns
först eventuellt närvarande streptomycin,
varefter vitamin Bi2 isoleras genom absorption på
jonbytare. En karboxylsyrajonbytare buffrad till
pH 5,0 är lämplig, och eluering sker med
utspädd saltsyra i ett polärt organiskt
lösningsmedel, såsom aceton. Man kan även använda en
mycket svag jonbytare Duolite S-30 vid pH 8 och
eluera med vatten-butanollösning. Utbytet blir
ca 55 %30.

Vitamin Bi2 är i vattenlösning huvudsakligen
icke-jonisk i sitt förhållande till jonbytare,
medan andra vitaminer, såsom tiaminhydroklorid,
riboflavin, nicotinamid, kalciumpantenat och
as-korbinsyra, är mer joniska till sin karaktär och
därför fastnar lättare på jonbytaren, medan
vitamin B12 passerar genom utan att absorberas.
Härigenom har man en möjlighet att separera
denna från de övriga vitaminerna.

Vitamin C (askorbinsyra) kan isoleras genom
absorption på en an jonbytare, lämpligast en
svag av typen Amberlite IR-4B, som genom
regenerering med saltsyra överförs till kloridform.
Absorberad askorbinsyra elueras med 0,1 N
saltsyra med ett utbyte på ca 90 %. Per ml
Amberlite IR-4B kan 9—11 mg askorbinsyra absorberas.

Askorbinsyra kan utvinnas bl.a. från avfallet
vid valnötsbehandling. Detta extraheras härvid
med en vattenlösning, innehållande svaveldioxid
som stabilisator; ur extraktet absorberas
vitaminer på jonbytare. Den absoluta mängden
askorbinsyra i lösningen tycks ej påverka
utbyteskapaciteten, medan däremot förhållandet
askorbinsyra till total torrsubstanshalt gör -det.
Om man nämligen sätter ren askorbinsyra till
ett svaveldioxidextrakt, kan utbyteskapaciteten
höjas till 40 mg/ml jonbytare. En
uppkoncen-trering genom indunstning har däremot ingen
sådan effekt.

Under elueringens gång stiger halten
askorbinsyra i eluatet för att så småningom nå ett
maximum och sedan åter avta. Samtidigt stiger
saltsyrahalten i eluatet, så att detta blir allt surare.
För att få fram en så ren fraktion som möjligt

avskiljer man det sista sura eluatet för sig och
använder det för att påbörja elueringen av nästa
torn. På detta sätt får man högre
askorbinsyra-halt i eluatet och mindre saltsyrahalt. Det gör
att eluering av flera torn i serie blir effektivare32.

Blod

En användbar metod att fraktionera
proteinerna i blodplasma är att successivt minska
salthalten i lösningen, så att proteinerna faller ut.
En sådan avsaltning kan man åstadkomma
genom att låta lösningen först passera en
katjonbytare och sedan en an jonbytare. Vid ett sådant
förfarande kan man emellertid ej lätt hålla pH
omkring neutralpunkten, vilket är nödvändigt
för att hindra en denaturering av proteinerna.
Bäst genomförs avjoniseringen med en
bland-jonbytare (sulfonsyrajonbytare och stark
anjon-bytare).

Man blandar 1 del harts med 4 delar blodserum,
tills jonstyrkan sjunkit från 0,20 till 0,050.
Hartset avcentrifugeras, och ur lösningen
utfaller /-globulin. Till lösningen sätts mer jonbytare,
tills jonstyrkan sjunkit till 0,017, då ß-globulin
faller ut. I ett nytt steg sänks jonstyrkan
ytterligare till 0,0010, varvid ct-globulin erhålles. I
moderluten kvarstannar albumin och
vattenlösliga globuliner. Följande resultat fås:

Jonstyrka Fraktion Proteinsammansättning

albumin cx.- ß- y-

globulin globulin globulin
°/o °/o °/o °/o

0,20 serum 72,0 2,4 11,7 13,9

0,050 moderlut 71,3 2,2 10,9 2,0

fällning 1,5 0 0 12,1

0,017 moderlut 79,4 1,8 4,4 2,4

fällning 3,4 0,4 8,1 0,1

0,0010 moderlut 89,1 0 5,4 2,6

fällning 0,5 2,1 0,1 0,1

Avjoniseringen kan även utföras i kolonn. Man
får då fullständig avjonisering till en jonstyrka
mindre än 0,0010, men utfällningen av proteiner
sker till största delen först när lösningen
passerat igenom kolonnen. Den vidare separeringen
genomförs genom att man successivt löser ut
proteinerna med buffrade saltlösningar med
stigande salthalt. Det uppges att
antikroppskoncentrationen i de olika fraktionerna blir högre
vid jonbytesförfarandet än vid etanolfällning.
De jonbytta fraktionerna blir dessutom helt
pyrogenfria33-35.

Hormoner

Bland de hormoner, som kan renas genom
jonbyte märks ACTH. Ett extrakt av corticotropin
har starkt basisk karaktär, varför det kan renas
genom absorption på en svag katjonbytare av
karboxylsyratyp i natriumform. Hormonet
elueras sedan med saltsyra. För att hindra oxidativ
nedbrytning under absorptionen tvättas jonby-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:39:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1955/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free