- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
178

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

178

TEKNISK TIDSKRIFT

stället kan trycket vid andra brytningen bli väl lågt på
grund av den betydande luftåtgången, och detta kan för
vissa brytare medföra krav på en betydligt större
tryck-luftsbehållare.

Trefasig snabbåterinkoppling vid storkraftöverföring
Avjoniseringsförhållandena för ljusbågarna har för
spänningar upp till 220 kV undersökts på skilda håll i världen
genom omfattande laboratorie- och fältprov. Härvid har
man funnit, att avjoniseringstiden vid 70—220 kV är av
storleksordningen 0,15—0,17 s. För 380 kV har, såvitt
bekant, inga försök gjorts, men här är avjoniseringstiden
troligen densamma eller kanske något längre.

Då man fastställer det spänningslösa intervallets längd
måste man ta hänsyn icke blott till angivna
avjoniserings-tider utan även till spridningen i relä- och brytartiderna
samt till att brytarna i de båda ledningsändarna kan vara
av olika typ eller fabrikat och sålunda olika snabba.
Vidare kan reläskyddet för vissa fellägen vara inställt på
olika tider i de båda ledningsändarna. Även om man — i
avsikt att få kort bortkopplingstid och perfekt selektivitet
vid alla fel — har kompletterat de normala distans- och
jordfelsskydden med högfrekvenstillsatser, kommer man
för vissa fellägen att få en viss skillnad (ca 0,05—0,07 s)
i bortkopplingstid i de båda ledningsändarna. På de
svenska 380 och 300 kV ledningarna, som numera genomgående
har utrustats med högfrekvenstillsatser, är det
spänningslösa intervallet för närvarande inställt på 0,4 s, men man
hoppas att så småningom kunna sänka detta till 0,3—
0,35 s.

Vid en överföringsledning bestäms den största tillåtna
längden av det spänningslösa intervallet av
stabilitetsförhållandena. Ett system kan inte endast dimensioneras med
hänsyn till att effekten skall kunna överföras vid lugn
drift, utan systemet skall dessutom vara i stånd att hålla
synkronismen under de flesta felen.
Snabbåterinkoppling-ens huvuduppgift är att öka möjligheterna för att
synkronismen mellan maskinerna skall upprätthållas efter ett
fel. Snabbåterinkopplingen innebär nämligen en bättre
förbindelse mellan maskinerna, vilket reducerar
utsväng-ningarna och höjer den dynamiska stabilitetsgränsen. För
att snabbåterinkopplingen skall få någon nämnvärd
inverkan på den dynamiska stabiliteten bör det
spänningslösa intervallet vara kort, helst mindre än en halv sekund.

Snabbåterinkopplingen ökar även den statiska stabiliteten
efter störningen, vilket har stor betydelse om systemet
skulle klara den första utsvängningen men tendera att
förlora synkronismen efteråt. Snabbåterinkopplingens
inverkan på den statiska stabiliteten är speciellt viktig för
system, där skillnaden mellan den dynamiska och den
statiska stabilitetsgränsen är liten.

Det är svårt att göra något generellt uttalande om
snabbåterinkopplingens inverkan på stabiliteten, eftersom denna
inverkan beror på flera faktorer såsom
överföringssystemets utseende och reaktanser, spänningar och effekter vid
feltillfället, felets art, läge och varaktighet,
synkronmaskinernas svängmassor m.m. Så mycket kan dock sägas, att

nyttan av att snabbåterinkoppla en ledning står i
proportion till ledningens andel i den totala överföringen.
Generellt gäller alltså att nyttan av snabbåterinkoppling ökar med
minskat antal parallella ledningar. Sålunda har metoden
befunnits vara av stor betydelse för de svenska 380 kV
ledningarna från Norrland till Mellansverige, eftersom
stabiliteten utan snabbåterinkoppling i många fall går förlorad
men med snabbåterinkoppling i flertalet fall kan räddas.

Emellertid har undersökningar visat, att
snabbåterinkoppling är ekonomiskt berättigad även för system med många
ledningar parallellt, såsom för det svenska 200 kV
systemet där den motiverats huvudsakligen av sin betydelse för
den statiska stabiliteten och av den drifttekniska fördelen
att automatiskt få in ledningarna igen efter fel. Av
sistnämnda orsaker är snabbinkoppling motiverad även vid
rikt förgrenade nät, såsom det mellansvenska 130 kV nätet.

Snabbåterinkopplingen är emellertid ej generellt
användbar på det svenska storkraftsystemet. Den kan ej användas
där det för stabiliteten maximalt tillåtna intervallet är för
kort ur avjoniseringssynpunkt. Detta är framför allt fallet
vid överföringar av enkelledningskaraktär. Ett typiskt
exempel är ledningen från Harsprånget.

Enfasig snabbåterinkoppling vid stor kraftöverföring
Då man studerar förhållandena för sådana ledningar i
direktjordade nät där snabbåterinkoppling ej kan
användas och samtidigt studerar felstatistiken som säger, att ca
90 °/o av felen är enfasiga, är det berättigat att göra
följande fråga: Varför koppla bort alla tre faserna vid ett
enfasigt fel? Varför inte i stället koppla bort endast den
felaktiga fasen och låta de två övriga ligga inne under det
spänningslösa intervallet och hjälpa till att upprätthålla
stabiliteten? Med två faser har ledningen ungefär halva
sin normala överföringsförmåga och överföringen kan
således vid enfasig snabbåterinkoppling på en enkel
förbindelseledning upprätthållas till ungefär hälften under det
spänningslösa intervallet.

För det svenska nätet har vi ännu ej gjort några
noggrannare undersökningar om stabilitetsförbättringen genom
enfasig snabbåterinkoppling. Enligt amerikanska
nätmodellstudier är enfasig snabbåterinkoppling motiverad för
överföringssystem, som har ett fåtal (högst två eller tre)
ledningar i parallell. Räknar man med ett spänningslöst
intervall av 0,3 s vid trefasig och 0,5 s vid enfasig
snabbåterinkoppling så finner man att enfasig snabbåterinkoppling
ger ca 50 °/o högre dynamisk stabilitetsgräns än trefasig vid
ett enkelledningssystem och ca 20 %> högre vid ett
dubbelledningssystem. För ett system med tre ledningar torde
vinsten bli endast 5—10 °/o.

Den enfasiga snabbåterinkopplingen försvåras emellertid
genom den företrädesvis kapacitiva kopplingen mellan den
felbehäftade och de friska faserna. Genom denna koppling
kvarstår matningen till felstället även efter felfasens
bort-koppling i båda ändar. Denna inducerade ljusbågsström
— enligt engelskspråkig terminologi kallad den sekundära
strömmen — är visserligen icke på långt när så stor som
kortslutningsströmmen — den primära strömmen — men

Fig. 3. Slingoscillogram från
prov med enfasig
snabbåterinkoppling på en 4/5 km lång
380 kV ledning; A enfasiga
jord-felet inträffar, B felbehäftade
fasen bryts bort, C misslyckad
återinkoppling av felbehäftade
fasen, A—B kortslutningstid,
B—C spänningslöst intervall, 1

ljusbågsström med lämpligt
utslag under B—C, 2
ljusbågsström med lämpligt utslag under A—B, 3 felfasens spänning med lämpligt utslag före A, 4 och 5 friska fasernas spänning,
€ felfasens spänning med lämpligt utslag under A—C, 7 nollföljdsspänningen, 8 tidsmarkering med 0,01 s delning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free