Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 8 mars 1955 - Färgfotografi, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 mars 1955
193
Färgfotografi
Färg och form är de av ett föremåls egenskaper
som i huvudsak bestämmer dess karaktär, dvs.
det intryck det gör på betraktaren. Av de två är
färgen ofta mindre viktig än formen när det
gäller att känna igen föremålet. Därför kan en bild
i svart-vitt, som återger dess form genom ett
samspel av ljus och skugga, vara fullt tillräcklig,
men en färgbild kan återge vissa egenskaper hos
det, som högst väsentligt förhöjer
reproduktionens värde.
Färg är ett synintryck alstrat av det ljus som
träffar ögat. Färgsensationer beror alltså helt
och hållet av ljus; utan detta existerar ingen
färg. Fysikaliskt kan varje färg definieras genom
angivande av ljusets spektrala sammansättning,
men den sensation ljuset ger beror givetvis av
ögats egenskaper, dvs. av fysiologiska faktorer.
Dessas verkningssätt är till en liten del kända,
men dessutom spelar också psykologiska
processer, vilkas mekanism är fullständigt okänd, en
betydande roll för det sätt varpå det mottagna
ljuset uppfattas.
Hur bra en färgfotografi lyckas, dvs. hur gott
intryck den gör, beror därför inte bara på det
tekniska utförandet utan på faktorer,
fysiologiska och psykologiska, som varken kan regleras
eller tekniskt reproduceras. Färgfilmen kan bara
under gynnsamma betingelser "se" ett motiv på
samma sätt som ögat. Det är därför en
betydande skillnad mellan "god" och "riktig"
färgåtergivning och mellan "dålig" och "felaktig". För
att den skall anses god måste den ibland vara
felaktig, och ofta kan den anses dålig när den är
riktig.
Fysiologiska faktorer
Iakttar man en skillnad i färg hos två föremål,
som betraktas samtidigt, har de båda
ljusknippen som träffar ögat, alltid olika
våglängdssammansättning. Ser de båda föremålen ut att ha
samma färg, är det emellertid inte säkert att de
ljusknippen, som de sänder ut och som når ögat,
har samma våglängdssammansättning. Två
fysikaliskt sett olika ljusknippen kan nämligen ge
exakt samma synintryck. Detta är en av
grundvalarna för klassificering och reproduktion av
färger.
Placeras kadmiumglas, som släpper igenom allt
ljus med våglängd över 500 mil framför en vit
ljuskälla, erhåller man t.ex. ett ljusknippe vars
färg knappast kan skiljas från monokromatiskt
ljus med våglängd 576 mp trots att det består av
778.6
rött, orange, gult och grönt ljus. Härav och av
andra liknande iakttagelser kan man sluta att
människans färgsensationer är mycket färre än
det antal ljussorter med olika spektral
sammansättning som kan förekomma.
Enligt ett antagande som går tillbaka ända till
Newtons tid och som i början av 1800-talet
utvecklades till en teori av Young och Helmholtz
kan man genom att blanda ljus av endast tre
grundfärger, nämligen rätt avpassade nyanser av
rött, grönt och blått, i lämpliga proportioner
erhålla ljus vars färg synes vara densamma som
hos ljus med vilken spektral sammansättning
som helst. Detta innebär uppenbarligen att man
kan mäta en godtycklig färg genom att
bestämma de mängder av de tre grundfärgerna som
måste ingå i en färg som ser likadan ut. Vidare
möjliggör det färgreproduktion genom
sammansättning av tre färger.
Fysikaliskt sett behöver grundfärgerna inte
nödvändigtvis vara rött, grönt och blått. Av dem
fordras bara att de kombinerade i ett visst
bestämt förhållande skall ge vitt och att de skall
bestå av var sin tredjedel av det synliga
spektret. Det är därför troligt att man vid
färgreproduktion kan använda andra grundfärger än rött,
grönt och blått. Vid tryckning av färgbilder
används t.ex. delbilder i rött, gult och blått, ofta
tillsammans med en fjärde i svart. Valet av
grundfärger beror emellertid till stor del på vilka
färgämnen eller pigment man har till sitt
förfogande, och ur denna synpunkt är de nu
använda lämpligast.
Det är naturligt att fysiologerna sökt efter
morfologiska orsaker till människoögats
trefärgs-reaktion. Resultatet har emellertid blivit mycket
magert. Flera teorier har visserligen föreslagits,
men ingen har fått experimentellt stöd. Enligt
den äldsta av dem antas näthinnan innehålla
tappar, dvs. färgkänsliga organ, av tre slag, vart
och ett reagerande för sin grundfärg. Detta
antagande förklarar visserligen trefärgsseendet,
men man har vid undersökning av näthinnan
inte funnit något som antyder att det finns mer
än ett slags tappar.
Man har därför antagit att varje tapp reagerar
på olika sätt för de tre grundfärgerna. Ett stöd
för denna teori är att en forskare uppger sig ha
funnit att tapparnas ljuskänsliga substans
består av tre komponenter, vilka reagerar olika för
ljus. Hans resultat har dock inte bekräftats.
Färgseendets mekanism kan därför ännu inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
