- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
194

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

194

TEKNISK TIDSKRIFT

anses utredd, men vid bedömningen av
möjligheterna att tekniskt reproducera färger kan man
provisoriskt anta att ögats näthinna har tre
ljuskänsliga celltyper av vilka var och en reagerar
för sin grundfärg.

Det har emellertid visat sig att i så fall dessa
celltypers reaktion inte kan anses vara
fullständigt selektiv. Betecknas de R, G, B med
känslighet för rött, grönt resp. blått ljus, reagerar
sålunda inte bara G-typen för grönt ljus utan det
gör också R- och ß-typen. Detta gäller även om
man använder med största omsorg valda
mono-kromatiska grundfärger.

En annan egenskap hos ögat, som har betydelse
vid bedömning av fotografier såväl i svart-vitt
som i färg, är dess anpassning efter belysningens
styrka. Alla vet att pupillen drar ihop sig vid
stark belysning, men mindre väl känt torde vara
att näthinnans ljuskänslighet automatiskt avtar
med stigande belysningsintensitet. Denna
anpassning går mycket snabbt om skillnaden i
allmän ljusstyrka inte är stor. Därför ser man
alltid skuggor ljusare än de i verkligheten är, dvs.
man utjämnar delvis belysningskontraster vid
seendet.

Det fotografiska materialet har inte samma
anpassningsförmåga och därför tycks bilders
skuggor i allmänhet bli för mörka. Vid fotografering i
svart-vitt kan man emellertid utjämna
kontrasterna i önskad grad vid negativets framkallning
och kopiering. Vid färgfotografering är detta
omöjligt därför att framkallningsprocessen alltid
måste utföras på exakt samma sätt för att
färgåtergivningen skall bli så riktig som möjligt.

Reproduktionsmetoder

Fastän färgseendets mekanism är långt ifrån
utredd kan man bestämma ögats tre spektrala
känslighetskurvor med tämligen stor
noggrannhet under förutsättning att Young—Helmholtz
teori gäller. Man kan därför välja ut
kombinationer av färgfilter och fotografiska emulsioner
med känslighetskurvor nära överensstämmande
med ögats. Dessa kombinationer kan då
användas för registrering av de tre grundfärgerna så
att en färgbild kan erhållas.

Vid alla numera använda färgfotografiska
förfaranden framställs sålunda bilder, bestående av
tre på varandra lagda delbilder, antingen i de tre
grundfärgerna, rött, gult och blått, eller i dessas
komplementfärger, blågrönt ("cyan"), purpur
("magenta") och gult. I förra fallet kallas
metoden additiv därför att varje delbild bidrar med
sin grundfärg, i senare fallet kallas den
sub-straktiv därför att varje delbild absorberar en av
grundfärgerna. I båda fallen sker
färgåtergivningen genom reglering av de tre grundfärgernas
relativa intensiteter (fig. 1).

Vid den äldsta additiva metoden, som alltjämt
används för vissa ändamål, tas först tre negativ

Fig. 1. Färgblandning, t.v. additiv, t.h. subtraktiv.

vart och ett med filter i en av grundfärgerna.
Man kan sedan erhålla en färgbild genom att
göra svart-vita positiv och projicera bilder av
dessa på varandra med ljus i de tre
grundfärgerna, dvs. med vitt ljus som passerat filter i dessa
färger. En rödfärgad del av det fotograferade
föremålet motsvaras tydligen av en genomskinlig del
i det diapositiv, som projiceras med rödfiltret,
och en del, som är fri från rött, av en
ogenomskinlig del i samma diapositiv. Motsvarande
gäller givetvis för de båda andra grundfärgerna.
Används vitt ljus vid projektionen, återges
alltså icke-rött ("minus rött") av rödfilter
tillsammans med ogenomskinligt silver, men exakt
samma effekt kan uppnås med ett filter i rötts
komplementfärg, blågrönt, därför att detta
absorberar rött ljus. Man kan därför ersätta det
röda filtret och svart-vita diapositivet med ett
blågrönt positiv som absorberar rött ljus på
samma sätt som den svart-vita "rödbilden"
absorberar vitt. På motsvarande sätt kan man givetvis
ersätta de båda övriga delpositiven och filtren
med positiv i purpur och gult. Detta är den
subtraktiva metoden för färgåtergivning.

Vid den mest framgångsrika utföringsformen
av den additiva metoden, som dock numera är
praktiskt taget övergiven används rasterplåtar
(eller film) med ett pankromatiskt
bromsilver-skikt och under detta ett filterskikt, bestående av
mycket små genomskinliga fläckar av de tre
grundfärgerna i sådana proportioner att de totalt
släpper igenom vitt ljus. Färgfläckarna kan vara
ordnade i ett regelbundet mönster eller
oregelbundet placerade. Den förra metoden är bäst
därför att det vid den senare är omöjligt att helt
undvika lokala anhopningar av fläckar med
samma färg varigenom bilden får grovkornig
struktur.

Rasterfilmen exponeras från baksidan, dvs.
genom färgfiltret, och ger ett färgdiapositiv vid
vanlig omvändningsframkallning. Vid projektion
av ett sådant diapositiv får man en bild,
bestående av ett stort antal små färgfläckar liggande
vid sidan av varandra. Man får en färgbild
därför att silver täcker vissa färgfläckar i filtret och
ögat adderar de återstående, om de är tillräckligt
små.

Den subtraktiva metoden utnyttjas vid nästan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free