Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 8 mars 1955 - Färgfotografi, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 mars 1955
195
alla de i dag använda färgfotografiska
metoderna. De tre delpositiven framställs härvid i tre på
varandra gjutna mycket tunna skikt. Vanligen är
det yttersta endast blåkänsligt, det mellersta
blå-och grönkänsligt och det understa blå- och
röd-känsligt. Det blåa ljus, som vid exponeringen
passerar genom det yttersta skiktet, absorberas
av ett under detta liggande gulfärgat gelatinskikt
vars färg löses bort vid materialets framkallning.
Den yttersta emulsionen registrerar den blå, den
mellersta den gröna och den innersta den röda
grundfärgen.
För exponering i kameror finns två huvudtyper
av material, ömvändnings- och negativfilm. Av
den förra gör man direkt färgdiapositiv, av den
senare negativ, vilka kan kopieras till färgbilder
på papper eller färgdiapositiv. Vid framkallning
av omvändningsfilmen skall man erhålla en
positiv gul bild i det yttersta skiktet, en purpurbild
i mellanskiktet och en blågrön bild i det innersta.
Negativfilmen skall ge negativa bilder i samma
färger. Med positiv gulbild menas då en som är
färglös där rent blått ljus träffat filmen vid
exponeringen.
Delbildernas färg erhålls genom reaktion
mellan den oxidationsprodukt, som framkallaren ger
när den reducerar ut den latenta silverbilden,
och olika ämnen för de tre skikten. Dessa ämnen,
som brukar kallas kopplare, är färglösa och
finns vanligen från början i emulsionsskikten,
men de kan också ingå i framkallaren. I senare
fallet måste varje skikt färgframkallas i en
speciell, för det avsedd framkallare, vilket givetvis
gör framkallningen till en mycket invecklad och
svårreglerad process.
För att exponerad film skall ge en positiv
färgbild måste den omvändningsframkallas. Härvid
framställs först en negativ silverbild genom
vanlig framkallning. Därefter belyses det
återstående bromsilvret och färgframkallas (Tekn. T.
1950 s. 22). Slutligen löses silvret bort i ett
blekbad varefter bara de tre positiva färgbilderna
återstår. Omvändningsfilmen är särskilt
anpassad till detta förfarande.
Negativfilmen färgframkallas direkt varefter
resterande bromsilver och utfällt silver löses bort.
Ömvändningen sker sedan vid kopiering på ett
papper med ljuskänsligt skikt av samma typ som
negativfilmens. Papperet behandlas på i princip
samma sätt som filmen. Vid kopieringen, som
kan utföras i förstoringsapparat, tar man bort
färgstick, t.ex. ett rödskimmer över hela bilden
genom att föra in färgfilter i ljusbanan.
Vid projektion av diapositiv framställda enligt
den subtraktiva metoden utnyttjas ljuset bättre
än vid projektion av rasterplåtar då diapositivet
inte innehåller silver och därför ingen total
absorption av vitt ljus sker. Vidare saknar
tre-skiktsfilmerna färgraster och kan därför
förstoras betydligt mer än rasterplåtar. Valet av färg-
ämnen är mer begränsat vid den subtraktiva
metoden än vid den additiva, och man bör därför
vid den senare kunna erhålla renare färger och
hållbarare färgämnen.
En olägenhet, som vidlåder alla
ömvändnings-förfaranden, är att de inte medger återgivande
av stora belysningskontraster och att materialets
exponeringslatitud är mycket liten. Dessa
egenskaper är särskilt utpräglade vid
färgfotografering.
Vid fotografering med färgnegativfilm har man
visserligen större exponeringslatitud, och
negativmaterialet förmår återge relativt starka
kontraster, men kopieringspapperet har betydligt
mindre tonomfång och begränsar därför
möjligheterna att reproducera olikheter i ett föremåls
belysning. Medan ett blankt, vitt, glättat
brom-silverpapper kan ge ljuskontraster på 1 : 30, kan
ett färgpapper ge bara 1 : 2 till 1 : 3 med
korrekt färgåtergivning. Diapositiv har alltid större
tonomfång än pappersbilder, och man bör
därför vid användning av subtraktiva metoder
kunna återge de största kontrasterna genom att
fotografera på negativfilm och kopiera denna till
diapositiv.
Man kan göra påsiktsbilder även av diapositiv
erhållna genom omvändningsframkallning.
Härvid kopieras eller förstoras de på ett material
av samma typ som omvändningsfilmen. Positiva
påsiktsbilder fås härvid genom
omvändningsframkallning. En olägenhet hos alla
färgkopie-ringsförfaranden är att de ofrånkomliga felen i
färgåtergivningen lätt förstoras vid den dubbla
reproduktionen.
Vid den additiva metoden med tagning av tre
delnegativ kan man använda emulsioner med
mycket bättre gradation än treskiktsfilmens, och
det är bl.a. därför möjligt att framställa
utomordentligt vackra färgbilder enligt denna metod.
Den är dock mycket omständlig, fordrar dyrbar
apparatur, stor skicklighet och mycket arbete
och blir därför synnerligen dyrbar.
Färgåtergivningens noggrannhet
Man känner ett färgfotografiskt förfarande
enligt vilket exakt återgivande av ett föremåls färger
kan uppnås. Det uppfanns"redan 1890 av
fransmannen Lippman och består i registrering av
stående ljusvågor i ett silverbromidskikt. För att
detta skall kunna ske måste bromidkornens
storlek vara liten i förhållande till ljusets våglängd.
Då fotografiska emulsioners ljuskänslighet
avtar med kornstorleken, blir emellertid
Lippman-plåtar mycket långsamma. Exponeringstider av
storleksordningen 30 min fordras i klart solsken.
Förfarandet kan därför användas bara för vissa
vetenskapliga undersökningar.
För att färgåtergivningen vid trefärgsprocesser
skall bli korrekt fordras att det fotografiska
materialet gör en analys av det av föremålet utsän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
