Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 8 mars 1955 - Modern järnmalmsanrikning, av Sven Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
TEKNISK TIDSKRIFT
från första stund med full effekt och kräver i
allmänhet ingen eftersyn och justering, förrän
hela infodringen är mogen för utbyte.
Kvarnar med "lifters" av olika slag mal i regel
med nedsatt effekt en tid efter ny rostningen,
vartill kommer, att infodringen är dyrbar och
måste justeras tid efter annan med kostbara
driftavbrott som följd.
Även vid sekundär målning börjar
stångkvarnen vinna insteg. Ett utmärkt stångmaterial
utgöres här av borrstångsskrot, som kapas i
lämpliga längder.
Magnetisk anrikning
På det för oss så viktiga området magnetisk
anrikning har läget undergått en väsentlig
förändring i och med tillkomsten av
permanentmagnetiska separatorer. De gamla Gröndals-sepa-
Fig. 2. Anriknings schema
i Ramhäll.
ratorerna har härvid blivit föremål för en
märklig renässans. Det har nämligen visat sig, att den
modernare motströmsprincipen vid magnetisk
separering icke lämpar sig för separering med
permanentmagneter. Förklaringen ligger i
per-manentmagnetens tätare kraftfält med minskad
attraktionsförmåga på ökad distans.
En motströmsseparator brukar i allmänhet icke
kunna belastas med mera än med 10—13 t
ingående gods per h och m trumlängd, medan
Gröndals-separatorn utan svårighet klarar 20
t/hm. En Gröndals-separator med 1 732 min
trumlängd har sålunda en kapacitet av 40 t/h
ingående gods, om sligutbytet är 50 %. Är
ingående godset rikare, minskar kapaciteten
proportionellt.
Metallutbytet är högre vid medströmsseparering
än vid motströmsseparering. Detta torde delvis
bero på att slamförlusterna ofta kan bli
avsevärda vid motströmssepareringen med dess slituttag
genom vattenspolning. Skillnaden gör sig
särskilt märkbar vid slutseparering, där avfallet vid
motströmsseparering sällan kan betraktas som
avfall utan måste repeteras som mellanprodukt.
Vid separering med permanentmagnetiska
separatorer är däremot halten av magnetiskt järn i
avfallet relativt konstant både vid för- och
efter-separering.
Halten av magnetitjärn i avfallet blir 1—3 %,
om separatorns pulpnivå är rätt inställd. Det är
viktigt, att den ingående pulpens innehåll av
fasta partiklar hålles vid ca 50 %, att pulpen
tillförs relativt konstant mängd och att den
fördelas jämt utefter trumbredden. Om separatorn
överbelastas, blir sligens järnhalt lägre, medan
avfallsförlusterna blir desamma.
Genom att slutna kretsar och returer blir
obehövliga i ett verk med permanentmagnetiska
separatorer, blir det totala vattenbehovet avsevärt
lägre än i ett verk med motströmsseparatorer.
Allt behov av elektrisk ström för magnetisering
bortfaller vid permanentmagnetisering.
Maskininstallationen förenklas härvidlag väsentligt, och
de löpande driftkostnaderna inskränks i stort
sett till trummornas drift. En
permanentmagnet-separator är i dag ungefär dubbelt så dyr som
en elektromagnetseparator, men tar man hänsyn
till kapaciteten, blir investeringen av samma
storleksordning.
För kontroll av den magnetiska separeringens
verkningsgrad har vi konstruerat en
"mag-netitmeter". Apparaten består i princip av en
induktionsspole, vars kärna utgörs av det
avfallsprov man önskar undersöka. Sekundärströmmen
förstärks till direkt mätbara värden, och man
erhåller ett skalutslag motsvarande provets halt
av magnetitbundet järn, som oftast starkt
avviker från halten saltsyrelösligt järn. Det senare
värdet använder man vanligen felaktigt som ett
mått på anrikningens verkningsgrad.
Fig. 1. Anrikningsschema
i Vint i örn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
