- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
208

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228

vattnare. De finkornigaste sligerna
(kulsintersli-gerna) kan emellertid icke avvattnas på detta
sätt. Det vanliga Oliver-filtret har visat sig ge
en god lösning av detta problem.

För större kapaciteter blir skakavvattnarna
alltför utrymmeskrävande, vartill kommer, att
det slighaltiga återgångsvattnet ibland skapar
speciella komplikationer. Av dessa anledningar
börjar filter av olika slag att vinna allt större
insteg även för mera ordinär järnmalmsanrikning.
Magnetitsliger avvattnas sålunda under
mycket hög effekt (12 t/hm2 filterarea) på
inagnet-filter, vilka utvecklats i Malmberget. Grova
blod-stenssliger avvattnas däremot rationellt på
invändiga trumfilter av Dorrco-typ.

Filterduk tillverkas numera av syntetiska
material, såsom Perlon, nylon och Dacron,
varigenom dess livslängd kunnat mångfaldigas i
jämförelse med de gamla dukarna av naturfiber.

Andras erfarenheter

Spik med stor vidhäftning. Vidhäftningen för spik kan
ökas kraftigt genom att spiken på 2/3 av sin längd från
spetsen räknat förses med kraftiga spiraler eller ringar.
Islagningsmotståndet ökar också ehuru i måttlig grad.
Priset för de i USA saluförda nya spikarna av denna typ
är ca 60 °/o högre än för den i USA eljest brukade runda
spiken. Utdragshållfastheten lär endast minska obetydligt
vid uttorkning och under träets fuktrörelser, vilket gör
att spiken ej kryper ut ur träet som t.ex. den vanliga
svenska trådspiken ofta gör. Den nya spiktypen torde vara
lämplig t.ex. för möbler, särskilt trädgårdsmöbler, samt
för lådor och formluckor (Norges Bj-ggforskningsinstitutt.
Särtryck 14, Oslo 1954). Göran Larsson

Material för hantering av fluor. Då man kan vänta att
fluor inom en nära framtid kommer att få betydande
användning i kemisk industri, finns ett behov av material
som inte angrips av detta element, det mest reaktiva
av alla. Det reagerar nämligen mer eller mindre våldsamt
med nästan alla material; bara ädelgaserna, några
metall-fluorider och koltetrafluorid tycks vara helt inerta. Vid
tillräckligt hög temperatur antänds och brinner alla
vanliga konstruktionsmetaller i fluor. I allmänhet är de, som
motstår oxidation, t.ex. nickel och järn, lämpligast för
hantering av fluor.

Föroreningar, t.ex. vatten eller organiska ämnen, har
stor betydelse för fluors angrepp på
konstruktionsmaterial. Med vatten bildas nämligen fluorväte och syre vilka
starkt inverkar på korrosionshastigheten. Torr fluor kan
sålunda utan risk hanteras i apparatur av t.ex. koppar,
aluminium och magnesium.

Ibland tycks fluors reaktion med vatten hindras varvid
vattenånga kan samlas tills en plötslig, våldsam reaktion
sker. På grund härav måste man noga skydda gasen mot
fukt och ägna särskild uppmärksamhet åt rörskarvar. Man
bör så vitt möjligt använda svetsade konstruktioner. Det
uppges att reaktion med kondenserad vattenånga skett
vid läckande rörskarvar under bildning av gnistor och
lågor dock utan att röret antänts.

Rörskarvar med flänsar eller förskruvningar har vidare
nackdelen att de innebär risk för förorening med
organiska ämnen, särskilt olja och fett, vilkas närvaro kan
leda till våldsam reaktion och antändning. En fettfläck
eller t.o.m. ett fingeravtryck på en metall kan medföra att
denna antänds.

Av metallerna uppges mjukt stål vara tillfredsställande

vid upp till ca 250°C, och det har använts under korta
perioder vid mer än 400°C. Ståls resistens mot fluor
sammanhänger med dess kiselhalt. Är denna mindre än 0,01 °/o
håller stålet vanligen bra vid lågt tryck och temperaturer
upp till ca 400°C. Korrosionshastigheten växer emellertid
avsevärt om kiselhalten överstiger 0,07 %>.

Rostfritt stål rekommenderas inte för temperaturer över
250°C, och niobstabiliserat 18-8-stål angrips snabbt redan
vid denna temperatur, antagligen beroende på bildning av
flyktig niobfluorid.

Det uppges att aluminium och magnesium motstår fluor
vid upp till 450 resp. 300°C, medan platina angrips snabbt
vid 400°C och därför är fullständigt oanvändbar vid denna
temperatur. Nickel synes vara det lämpligaste materialet
för hantering av fluor vid temperaturer upp till ca 600°C.
Vid närvaro av vattenånga bör dock Monel föredras.
Denna legering har dessutom bättre mekaniska egenskaper och
skall därför användas om apparaturen utsätts för nötning.
Vid närvaro av svavelföreningar kan nickel inte användas
därför att den då utsätts för korngränsfrätning och blir
spröd.

Några icke-metalliska material har tämligen god
resistens mot fluor vid atmosfärstryck om de är rena och
torra. Föroreningar kan liksom på metaller inleda en
våldsam reaktion. I frånvaro av fluorväte angrips Pyrex-glas
inte allvarligt av fluor under ca 250°C. Ett lämpligt
ickemetalliskt material för högre temperatur är sintrad
aluminiumoxid, t.ex. Alundum, som tål upp till 750°C i fluor.

Amorft kol förändras inte synbart när det utsätts för
fluor vid upp till 100°C, men grafit blir spröd vid samma
temperatur. Enligt en uppgift hade en grafitstav ökat 6 °/o
i vikt, 2 %> i diameter och 0,9 %> i längd sedan den utsatts
för en fluorström i 24 h vid 100°C, medan en icke
gra-fiterad, hård kolstav av petroleumkoks vid samma
behandling bara ökade 0,28 °/o i vikt och inte visade någon
volymändring.

Tvättorn av kol med skärmar och sprutmunstycken av
grafit används i växande utsträckning för att utvinna fluor
av rökgaser. I allmänhet synes dock grafit vara lämpligast
för fluor som reagerat med vatten och amorft kol för
elementär fluor.

Organiska material reagerar i allmänhet våldsamt med
fluor. Cellulosamaterial och gummi reagerar bara ibland,
men de är osäkra; troligen är spår av fukt eller andra
föroreningar orsak till reaktion. Ren Teflon
(polytetra-fluoretylen) kan t.ex. hållas i en fluorström utan att
något händer, men stryker man först över det med
handen, tar det eld och brinner.

Teflon är tämligen resistent mot fluor upp till 200°C,
men de flesta andra plaster, såsom plexiglas, mjukgjord
polyvinylklorid och polyisobutylen, tänds i fluor, om de
inte "betats" genom behandling med utspädd fluor.
Poly-styren och polyeten har viss resistens och Neoprene sägs
inta en mellanställning. Alla dessa material brinner
emellertid i fluor om de tänds (Industrial Chemist juni 1954
s. 266). SHl

Material till formar för glasindustrin. Av gjutjärn för
glasformar fordrar man god bearbetbarhet, resistens mot
värme och korrosion, stor täthet och finkornig struktur.
Formens hålighet skall kunna blankpoleras för att
glasartiklar med glänsande yta skall erhållas. Järnet måste
motstå skalning och ha god stabilitet så att det inte sväller
eller ändrar form vid upprepad upphettning och avkylning.

Grått gjutjärn tenderar att svälla, vilket vid temperaturer
under 700°C huvudsakligen beror på sönderdelning av
järnkarbid i ferrit och grafit. Vid högre temperatur
tillskrivs svällningen grafitering av bundet kol, oxi"dation av
kiseljärn och utvidgning av ockluderade gaser. Ett mjukt
kokillhärdat gjutjärn med hög kolhalt får tät, finkornig
struktur och är i allmänhet lämpligt till glasformar. För
speciella ändamål föredrar man dock ett icke kokillhärdat
järn med låg kolhalt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free