- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
211

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 8 mars 1955 - Nya metoder - Eldskyddsbehandlade bomullstyger, av SHl - Suspensionspolymerisation av vinylklorid, av SHl - Framställning av karbamid med ammoniaköverskott, av SHl - Böcker - Några problem rörande fri sikt i vägkurvor, av Einar Bohr

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 mars 1955

211

och karbamid polymeriseras vid rumstemperatur till en
viskös vätska eller till ett gel på några timmar. Man
tillsätter därför trietanolamin som stabiliserar lösningen.
Tri-metylolmelaminer kan ersättas med metylolkarbamid, men
ett förfarande med denna har ännu inte utarbetats.

Tyget kan behandlas kontinuerligt eller satsvis. I båda
fallen blöts det först i impregneringslösningen, pressas ur
och torks genast vid 85°C. Det går sedan genom en serie
processer av vilka de viktigaste är härdning, tvättning,
mjukgöring och slutlig torkning. Tygets resistens mot eld
beror på mängden införd plast och på vävens konstruktion.
För de flesta ändamål räcker 15—20 °/o plast medan ca
40 °/o behövs av de flesta andra impregneringsmedlen
(In-dustrial & Engineering Chemistry juni 1954 s. 15 A). SHl

Suspensionspolymerisation av vinylklorid. I allmänhet
har polyvinylklorid erhållen genom olika
polymerisations-förfaranden samma mekaniska egenskaper, men t.ex. dess
värmestabilitet, elektriska egenskaper och kemiska
resistens varierar med framställningssättet. Av de fyra
huvudmetoder, som nu används, kan därför ingen ge produkter
av alla de typer man önskar.

Emulsionspolymerisation i vatten har t.ex. fördelen att
den lätt kan göras kontinuerlig, och den kan ge speciella
polymerer med egenskaper som kan erhållas endast med
denna metod. Den erhållna produkten består av polymer,
monomer och vatten. Vanligen avlägsnas först monomeren
och sedan vattnet i en tork. Upparbetningen av
reaktionsprodukten är alltså relativt utrustningskrävande.
Koagule-ringsförfaranden har också använts, men de medför
betydande förlust av polymer.

För tillverkning av polyvinylklorid till allmänt och
elektrotekniskt bruk anses suspensionspolymerisation
lämpligare. Vid denna metod består nämligen
reaktionsprodukten av nästan ren polyvinylklorid då mindre än 1 °/o
sus-penderingsmedel och katalysator sätts till chargen. Man
behöver därför relativt liten apparatur, och det är mindre
risk för att främmande ämnen skall förorena
slutprodukten och försämra dennas värmetålighet och kemiska
resistens. Metoden har dock olägenheten att det är besvärligt
att bibehålla suspensionen under och efter
polymerisatio-nen och att den inte kan ge alla typer av polyvinylklorid.

Suspensionspolymerisation utarbetades redan 1939, men
den har inte använts i större utsträckning förrän tio år
senare. Är 1953 tillverkades emellertid i USA ca 90 000 t
PVC genom suspensionspolymerisation, ca 65 000 t genom
emulsionspolymerisation och ungefär lika mycket enligt
andra metoder. Under 1954 har fabriker, i vilka
suspensionspolymerisation används, satts i gång både i Europa
och USA. Metoden tycks alltså snabbt vinna terräng
(Chemical & Engineering News 13 sept. 1954 s. 3672). SHl

Framställning av karbamid med ammoniaköverskott.
Som bekant fås karbamid genom reaktion mellan
ammoniak och koldioxid under tryck vid upp till 210°C (Tekn.
T. 1952 s. 235). Härvid använder man vid de flesta
metoderna överskott på koldioxid därför att ammoniak är
den dyrare råvaran; 50—55 %> av ammoniaken kan då
omsättas till karbamid. Resten ger ammoniumkarbamat
som spjälkas till ammoniak och koldioxid. Dessa kan inte
utan separering komprimeras och införas i reaktionskärlet,
och man återvinner därför antingen ammoniaken som
ammoniumsulfat till konstgödsel eller separerar gaserna
på något sätt (Tekn. T. 1953 s. 493).

I USA har man utarbetat en metod vid vilken överskott
på ammoniak används vid reaktionen. Den uppges framför
andra förfaranden ha fördelarna att 76 °/o omsättning
uppnås, att ammoniaköverskottet kan återvinnas och
införas i reaktionskärlet på ett enkelt sätt efter
kondensation med vanligt kylvatten utan extra kompression och att
den ammoniak-koldioxidblandning, som fås vid
sönderdelning av karbamatet. kan separeras enligt en enkel
metod.

Flytande ammoniak och koldioxid införs i en autoklav i
molförhållandet 6:1. Temperatur och tryck vid
reaktionen är 175—185°C och 170 at. Ammoniaköverskottet är
200 "/o. Reaktionsblandningen från autoklaven, som består
av karbamid, vatten, ammoniumkarbamat och ammoniak,
rinner under minskat tryck till en destillationsapparat där
98 % av ammoniaköverskottet utvinns som torr gas fri
från koldioxid. Den rena ammoniaken kan kondenseras
genom kylning med tillgängligt kylvatten.

Destillationsåterstoden går under ytterligare minskning
av trycket till ett reaktionskärl där karbamatet
sönderdelas. Koldioxiden i den erhållna gasblandningen
absorberas selektivt i monoetanolamin varefter ammoniaken
kondenseras under kompression och går till ett lagerkärl.
Koldioxiden avdrivs ur lösningen, och lösningsmedlet
används på nytt. Återstoden i reaktionskärlet, som är en
vattenlösning av karbamid, evakueras och indunstas till
kristallisation varvid karbamid utvinns på gängse sätt.

En anläggning för 150 t/dygn karbamid uppges kosta
3 M$. Denna siffra minskas dock med 20 °/o om den
gasformiga ammoniaken kan levereras till en
konstgödselfabrik (L H Cook i Chemical Engineering Progress juli
1954 s. 327). SHl

Böcker

Några problem rörande fri sikt i vägknrvor, av N von

Matern & L-0 Alm. Stat. Väginst. Rapp. 17. Stockholm
1954. 24 s., 24 fig. 0,50 kr.

Rapporten innehåller tre avsnitt: fri sikt i konvexa
vertikalkurvor (backkrön), skärningsvolymen i konvexa
vertikalkurvor samt schaktning och röjning m.m. för fri sikt
i cirkulära horisontalkurvor. Siktlängden, "som är av
betydelse för den hastighet, varmed ett fordon kan
framföras", behandlas matematiskt i samband med kurvornas
utformning m.m. För vertikalkurvorna har
överslagsformler för skärningsmassans volym vid olika väglutningar och
radier för krönet såväl för berg- som jordskärning
uppställts. Bergskärningen förutsätter vertikala väggar,
jordskärningen lutande väggar, varför i sistnämnda fall
skärningsvolymen självfallet blir större.

Bilisterna är naturligtvis tacksamma, om deras
skattepengar används även till siktförbättringar och borttagning
av de många trafikfällor som orsakas av otillräcklig sikt.
Användningen av de uppställda formlerna och
diagrammen beror på, om man i praktiken kan fastställa
begreppet "fri sikt" eller, kanske bättre, "erforderlig siktsträcka"
i varje fall. Man blir därvid nödsakad att bl.a. utgå från
en given tämligen begränsad fordonshastighet, varom
kanske icke är så mycket att säga. Detta har man ju alltid
gjort" med hänsyn till de ekonomiska möjligheterna.

De av förff. gjorda siffermässiga exemplifieringarna är
emellertid föga sannolika under nuvarande förhållanden.
Synbarligen baserar de sig på "1931 års väg- och
brosakkunniges" utredning (Statens Väginst. Medd. 1934
nr 44). Redan då denna framlades var grunderna för de
däri framlagda siktberäkningarna ganska diskutabla. Nu
kan de sägas vara förlegade i många avseenden. En
sikt-sträcka på 150 m ansågs 1934 motsvara en
fordonshastighet av 70 km/h (förff. säger nu 60 km/h). I själva verket
är denna sträcka tillräcklig för väsentligt större hastighet,
om man bortser från omkörning. Gör man icke det, så
behöver man säkert numera teoretiskt minst 300 m fri sikt
på våra vanliga 6 m breda vägar. (I en amerikansk stats
trafiklagstiftning, mer än tio år gammal, föreskrives
minst 500 fots fri sikt för omkörning.)

Problemet om sambandet mellan erforderlig fri sikt och
bilhastighet och om de betingelser, som avgör
kompromissen mellan teoretiska tekniska krav och ekonomiska
möjligheter för vägväsendets arbeten, är utomordentligt
intressant och viktigt. Det torde vara värt grundliga
överväganden, baserade på moderna konstruktioner av bilar och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:39:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1955/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free