- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
261

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 mars 1955

261

ekonomiskt för alla konstruktionsfel vilka
undgått deras upptäckt. När allt kommer omkring
är byggnadsmyndigheterna inrättade för att
bevaka samhällsfunktionernas gilla gång och för
att skydda de byggnadsföretaget utomstående
parterna emot förluster och olägenheter.
Byggnadsmyndigheterna har som det nu vanligen är
ordnat inga medel att ansvara ekonomiskt ens för
sina egna förbiseenden.

Hur problemet än vändes återkommer man till
att den enklaste metoden att reducera de grova
konstruktionsfelen och till att den metod som
ger minsta samhällsekonomiska uppoffring är
att låta ansvaret för de grova felen primärt få
falla på byggherren eller byggets ägare. Där hör
det av naturliga orsaker först hemma; där kan
också, ganska naturligt, ekonomiskt ansvar
utkrävas: byggnaden representerar ju ett
kapitalvärde.

Vederbörligt ansvar för skada på utomstående
torde alltid lagligen åvila ägaren. Det bör vara
ägarens sak att genom speciella aktioner, avtal
eller försäkringar, men ej genom införande av
särskild lagstiftning, skydda sig själv genom att
effektivt och där så rimligen ske kan återföra
betalningsskyldigheten på den närmast vållande.
Kriminellt handlande synes böra vara den enda
grunden för att primärt utkräva ekonomiskt
ansvar under lag.

Till och med bland byggherrar och
byggfack-män synes märkligt nog en viss förvirring råda
i uppfattningen om vem som kan åläggas att
ekonomiskt ersätta skador av "grova" fel, om
hur ersättning kan indrivas i praktiken och om
vem som i regel får bära förlusten. En fullt klar
fixering av det reella ansvaret på ägaren torde
skingra mycken ineffektiv osäkerhet men
framförallt bidra till att ägaren mera värdesätter (och
betalar) ett sorgfälligt och grundligt
konstruktionsarbete och andra planeringsåtgärder för
hans bygge. Sålunda befordras konstruktörens
möjligheter att avlämna ett gott, fullvärdigt
arbete, vilket i sin tur kanske är den allra
viktigaste faktorn, när det gäller att eliminera de
ifrågavarande grova personliga felen.

Andras erfarenheter

Utnyttjande av avloppsvatten i Storbritannien. Vid de

mest använda metoderna för behandling av avloppsvatten
skiljer man först ifrån så mycket som möjligt av de fasta
ämnena och erhåller då ett första siam hållande 90—
97 »/o vatten. Den återstående vätskan renas biologiskt
varefter ett andra siam med hög vattenhalt avskiljs och
vätskan släpps ut i ett vattendrag. Per 1 000 personer fås i
Storbritannien 5—10 Ml/år avloppsvatten innehållande 25 t
torrsubstans.

Av den oorganiska växtnäringen i det råa avloppsvattnet
går kalium till största delen och kväve till ca 75 °/o i det
utsläppta vattnet. Per 1 000 personer är den årliga
förlusten av kväve ca 2 t. Natural Resources Committe ("The
use of towns wastes in agriculture", H.M.S.O., London

1954) har därför rekommenderat att man försöker utarbeta
metoder för behandling av avloppsvatten, som möjliggör
utnyttjande av de värdefulla gödselämnena (jfr Tekn. T.
1954 s. 694). Såvitt känt är ännu inga allmänt användbara
sådana förfaranden kända.

Det är emellertid mycket lättare att utnyttja slammet än
vätskan. Man uppskattar att 350 000 t/år torrsubstans av
siam, innehållande 8 000—9 000 t kväve (N), 4 000—5 000 t
fosfat (P205) och 1 000 t kalium (K20), för närvarande
utnyttjas som gödsel i Storbritannien. Detta är något över en
tredjedel av den mängd som kan erhållas från existerande
avloppssystem. Av de övriga två tredjedelarna går en del i
havet medan en del lagras.

Den största svårigheten vid slammets utnyttjande är dess
torkning så att det kan transporteras och hanteras
ekonomiskt. Flera torkmetoder används, och det är känt att
deras effektivitet och kostnad varierar betydligt. Ministry
of Housing and Local Government har därför tillsatt en
kommitté för studium av torkmetoderna.

Enligt dess rapport ("Report of an informal working
party ön the treatment and disposal of sewage sludge".
H.M.S.O. London 1954) varierar det pris, som kan erhållas
för delvis torkat avloppsslam, mellan ingenting för
luft-torkat till 65 Vo vattenhalt och 6 £/t torrsubstans för en
rötad pulverformig produkt med 15 °/o vattenhalt.
Röt-ningen består i anaerob jäsning under utveckling av metan
och koldioxid, en metod som används vid många stora
reningsverk (Tekn. T. 1954 s. 89). ökad tillämpning av den
rekommenderas.

Torkning av slammet utförs vid några reningsverk enligt
mekaniska metoder, såsom filtrering i filterpress eller
vakuum och filtrering efter upphettning, men centrifugering,
som tillämpas i USA, har hittills inte prövats i
Storbritannien. Denna metod har olägenheten att betydande mängd
organiska ämnen går i filtratet, vilket medför ökat behov
av biologisk rening. Vid en intressant och effektiv metod
försätts slammet med koaguleringsmedel, fryses, töas upp
och filtreras. Detta förfarande tillämpas emellertid ännu
inte i fullstor skala.

Kommittén anser att de enklaste, minst mekaniserade
metoderna har största utsikten att löna sig. Den
rekommenderar i första hand användning av slammet i flytande
form, helst efter rötning, i andra hand rötning och
lufttorkning till 40—50. °/o vattenhalt. Torkning till 10 °/o
vattenhalt bör inte försökas utan föregående
undersökning av möjligheterna att avsätta produkten (Nature 22
jan. 1955 s. 146). SHl

Borrhålskamera. Man behöver ibland, t.ex. vid
dammbyggnad, veta hur berggrunden är beskaffad. I sådana fall
kan man borra ut kärnor ur den, men ofta ger dessa inte
tillräckligt god upplysning om sprickor och andra
ojämnheter i berget, vilka kan inverka på dess bärighet. Det är
då nödvändigt att driva dyrbara schakt som möjliggör
direkt visuell inspektion.

För att undvika denna utgift har man emellertid
konstruerat kameror med vilka borrhålsväggen fotograferas
(Tekn. T. 1948 s. 827; 1949 s. 934). En ny sådan kan
sänkas ned i ett 75 mm borrhål och ger härvid en fullständig

) f

\f J

Fig. 1. Relation mellan en bild i plan projektion och
borrhålsväggen; från v.t.h. borrkårna, fotografi i plan och i
cylindrisk projektion, omfattande angivna 25 mm av
borrhålets längd; J och F sprickor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free