- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
307

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12 april 1955

307

Fig. 7. En enkel typ av
riktkopplare; nedtill
ekvivalenta kretsar ur
vilka den elektriska
och magnetiska
kopplingen framgår.

Fig. 10. Termisk
genomgångs-effektmeter för
rundradiovåglängd; upptill principschema,
nedtill vektordiagram.

Dämpningsvärden på 20 dB i önskad riktning
(reflekterad våg) och ca 0,1 dB i icke önskad
riktning (utsänd våg) kan erhållas. Dessa
dämpare finns i handeln för 3—10 cm våglängder.

Riktkopplare

Riktkopplaren, som närmast motsvaras av
shunten för likström och transformatorn för
lågfrekvent ström, har funnit stor användning
inom mikrovågtekniken, ej enbart som shunt
utan fast mer på grund av sin riktningsverkan,
för att särskilja utsänd och reflekterad energi.
Denna förmåga benämns direktivitet och
uttrycks i dB.

D = 10 log

sek

sek

Pilarna i formeln anger transmissionsriktningen
i huvudgrenen. Vanliga värden på direktiviteten
är ca 30 dB vid 20 dB koppling. De viktigaste
användningsområdena för riktkopplare är: som
isolering mellan signalkälla och belastning t.ex.
mellan lokaloscillator och blandare (alternativt
med beskriven riktningsberoende dämpare), i
reflektometerkopplingar samt som shunt vid
frekvens- och effektmätning.

Sätten att åstadkomma en riktningsberoende
koppling är många. En riktkopplare för
frekvensområdet 1—1 000 MHz på koaxialledare
baserar sig på en slinga med blandad induktiv
och kapacitiv koppling mellan huvudgren och
sekundär gren, fig. 7.

Om, som pilarna i fig. 7 visar, den kapacitiva
och induktiva kopplingen görs lika stora vid
anpassade sekundärgrenar, erhålls
riktningsverkan. Denna princip kan även användas på
vågledare, men där ersätts kopplingsslingan av ett
eller flera hål i vågledaren och den till denna
kopplade sekundärledaren. För koaxialledningar
kan vid högre frekvenser även ett hål med
fördel användas. Med ett runt hål får man
riktningsverkan genom att kopplingsgraden för det
elektriska fältet görs lika stor som
kopplingsgraden för det magnetiska fältet genom att man
väljer lämplig vinkel mellan primärgren och
sekundärgren. I praktiken kan man ändra
kopplingsgraden genom att förse den gemensamma
mellanväggen med olika stora kopplingshål,
fig. 8.

En riktningskopplare av "flerhåls"-typ på
vågledare är en modifiering av principen, där två
hål är placerade på 1/4 avstånd från varandra.
De icke önskade bidragen av vågen har att löpa
en vägsträcka av 1/2 och upphäver varandra.
Med denna flerhålsriktkopplare erhålls mycket
god direktivitet, 40 dB vid 10 dB koppling, fig. 9.

Effektmetrar

Genomgångswattmetern med ström- och
spänningsspole av elektrodynamisk typ görs numera

Fig. 8. Enhålsriktkopplare.

Fig. 9. Flerhålsriktkopplare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free