- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
317

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12 april 1955

317

Fig. 1. Strålgång för
mikro-reflexionsapparat; 1 prov, 2
polarisator eller
kompensator, 3 spektrometerns
inträdesspalt, A linser av stensalt,
5 kondensor, 6 polarisator, 1
Nernst-lampa.

till signalstyrkan. Man har sålunda utnyttjat ett Hilger—
Schwarz term oelement tillsammans med en
GM-förstär-kare. Spektrometern har prismor av litiumfluorid,
natriumklorid och kaliumbromid. Förmonokromatorn består av
två par koncentriska speglar (fig. 1).

Polarisation av ljuset sker med ett natriumkloridskikt
för genomfallande ljus, och som analysator måste selen
användas vid noggrann mätning av dikroism. Är inte det
polariserande skiktet ytterligt tunt, kan en viss
förskjutning av bilden på spalten eller termoelementet inte
undvikas vid vridning av polarisatorn.

Polarisationen inom spektrometern korrigeras med en
kompensator mellan mikroskopet och spektrometerns
ingångsspalt. Kompensatorn består av två tunna plattor av
stensaltkristaller, som är placerade i V-form med exakt
samma vinkel som stensaltprismat" har. Efter
kompensatorn kommer två stensaltlinser av vilka den första ger en
bild av föremålet på infallsspalten och den andra en bild
av objektivets lilla spegel på prismats yta.

Som ljuskälla används en Nernst-lampa. Provet monteras
på en mässingsstav som är monterad så att reflexionsytans
vinkel mot det infallande ljuset kan regleras utan
nämnvärd translationsrörelse hos provet. Som normal används
en ytaluminerad spegel med känd reflexion (Chemical &
Engineering News 29 nov. 1954 s. 4763). SHl

Elektrostatisk stoftlialtsmätare. Mätning av stofthalt
i gaser är med de vanligen använda metoderna ett ganska
tidsödande och besvärligt arbete, och en avsevärd tid
förflyter från provtagningen och till dess mätresultatet
föreligger. Med en nykonstruerad elektrostatisk
stofthalts-mätare får man emellertid möjligheter till praktiskt taget
momentana analyser och även till automatisk registrering
av de uppmätta stofthalterna.

En sådan apparat arbetar i princip som en elektrisk
stoft-avskiljare, men den behöver ingen elektrisk
högspänningsanläggning. Den elektriska laddningen av partiklarna
åstadkommes genom friktion mellan partiklarna och en
rörvägg med lämpliga elektriska egenskaper. Med en
ledapparat, som ger transportgasströmmen rotation, tvingar man
stoftet ut mot rörväggen. Den gasströin, som passerar
apparaten mäts med strypfläns. Den elektriska laddningen
som erhålles i röret leds bort och mäts, och strömstyrkan
utgör då ett mått på stoftkoncentrationen. Sambandet
mellan stoftkoncentration och strömstyrka erhålles genom
kalibrering med uppvägda stoftkvantiteter (E Feifel & R
Prochazka i VDI-Zeitschrift 1 febr. 1955 s. 113—117). Wll

Sintrade presskroppar av glaspulver. Komplicerat
formade glasdelar kan tillverkas med god precision av
glaspulver. Detta blandas härvid med ett bindemedel, pressas
i form och sintras varvid vakuumtäta glasdelar med ca
98 %> av det ursprungliga glasets täthet fås. Det sintrade
materialet har i stort sett utgångsglasets kemiska,
fysikaliska och mekaniska egenskaper. Det är emellertid opakt
och vitt i ofärgat tillstånd och dess hållfasthet är något
mindre.

Till skillnad från smält glas innehåller sintrat glas inga

gasblåsor. Sådana, som i rör eller stavar är utdragna till
tunna linjer, vållade stora svårigheter vid tillverkning av
televisionsrör. Användning av sintrade glasstavar i
elektrodmontaget har visat sig vara en god lösning av
problemet.

Sinterglas kan framställas av de flesta glassorter
varigenom man kan få material med termiska
utvidgningskoefficienter som tillåter gastät insmältning av många
metaller, t.ex. volfram, molybden, platina, kolstål, 17%
kromstål, Dumet och Kovar, samt icke-metaller, såsom glimmer.
Valet av glassort bestäms av fordringarna på den färdiga
produkten. Sinterglasets yta är inte lika slät som på gjutet
glas. Detta är ibland en fördel, t.ex. vid metallisering och
målning av glaset eller när god isolation mot ytströmmar
önskas. Om så fordras, kan ytan poleras genom glödgning.
Vid torrpressning bör oregelbundna ytor placeras
vinkelrätt mot presstrycket och hål parallellt med det. Stora eller
mycket oregelbundet formade stycken kan gjutas på i
princip samma sätt som keramiskt material. För denna
metod lämpar sig emellertid bara glas med 96 %> kiseldioxid
eller smält kvartsglas. Man kan bearbeta halvsintrade
arbetsstycken med verktyg för metallbearbetning och
därefter slutsintra dem (W H McKnight i Materials &
Me-thods okt. 1954 s. 94). SHl

Andras erfarenheter

Elektrolytisk platinering och palladiering. På grund
av platinametallernas höga pris har relativt litet arbete
ägnats åt utforskning av lämpliga betingelser för deras
utfällning elektrolytiskt. På senare tid har emellertid
efterfrågan på beläggningar av platinametaller vuxit, och
kommersiella metoder för ellytisk utfällning av platina,
palladium och rodium (Tekn. T. 1953 s. 566) har funnits i
åtminstone 25 år. Beläggning med iridium, rutenium eller
osmium har hittills inte utnyttjats kommersiellt. De tre för
närvarande aktuella platinametallerna har följande
egenskaper:

Platina Palladium Rodium

Specifik vikt ................ 21,5 11,9 12,4

Smältpunkt .............. 0 C 1 769 1 552 1 960

Resistivitet .......... ohmcm 10,5 10,7 4,9

Hårdhet

glödgade gjuten .... Vickers 40 40 100

ellytiska beläggningar Vickers 400 300 800

Oxideras i luft vid ...... °C —1 200 600

1 Oxideras inte alls.

Platina fälls numera ur bad, innehållande
natriuinhexa-hydroxiplatinat Na2Pt(OH)6 • 2 H20. Denna badtyp är den
enda av de under 1927—1932 föreslagna som överlevat.
Platinatet framställs genom kokning av
natriumkloropla-tinat i natriumhydroxidlösning varvid kloratomerna ersätts
med OH-grupper. Badet framställs genom upplösning av
det torra platinatet i småportioner i hett vatten
innehållande 0,5—1 °/o natriumhvdroxid. I allmänhet är det svårt
att uppnå större koncentration än ca 20 g/1 platina; i
praktiken används vanligen en halt av 10 g/1.

Man rekommenderar ett bad innehållande 20 g/1
Na2Pt(OH)e (motsvarande ca 10 g/1 Pt).och 10 g/1 NaOH.
Som anod används nickelplåt. Badtemperaturen bör vara
75°C, strömtätheten 0,8 A/dm2 och spänningen vid
tillräcklig anodyta 1,3 V. Strömutbytet vid katoden blir 95—100 °/o
och utfällningshastigheten 30 mg/Amin, motsvarande ett
25 [x tjockt platinaskikt på 4 h. Badet måste vara mycket
rent; närvaro av cyanider är särskilt skadlig.
Platinabeläggningen blir något mjölkig, men den kan
blankpoleras med fint kromoxidpulver. För tunna
beläggningar kan man använda magnesia på en mycket mjuk
sudd. Den senare metoden ger inte lika lätt repor som den
förra. Önskas högglans, kan man använda magnesia
försatt med litet kromoxid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free