Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 12 april 1955 - Hydrometallurgiska metoder som komplement till anrikning, av Gotthard Björling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 april 1955
333
Hydrometallurgiska metoder
som komplement till anrikning
Tekn. lic. Gotthard Björling, Stockholm
Stora tillgångar av fattig malm har förut måst
betraktas som värdelösa. Malmen har antingen
tippats som avfall eller har fått ligga, därför att
man inte haft metoder att utnyttja den
ekonomiskt. Av någon orsak kan malmen inte anrikas
genom befintliga processer därför att dess
fysikaliska eller ytkemiska egenskaper inte
tillräckligt skiljer sig från gångartens. Ofta är det
värdefulla metallmineralet så finfördelat i
gångarten, att vanliga anrikningsmetoder inte kan
tillämpas, eller också är malmen jordig och
ler-artad.
Under de senaste åren har emellertid kemiska
metoder, enligt vilka man kan laka ut de
värdefulla metallerna med eller utan förbehandling av
malmen, fått en ökad utbredning. Utvinning av
ädelmetaller genom cyanidlakning har länge
använts, och det mesta av det nu utvunna guldet
erhålles på detta sätt. Även andra metaller
erhålls emellertid i stor utsträckning
huvudsakligen genom läkning, t.ex. uran, och för andra,
t.ex. nickel, har nya lakningsmetoder utvecklats.
Kemiska förutsättningar
För att en metall skall kunna lakas ut ur en
malm, måste det ingående mineralet antingen
direkt kunna reagera med de i lakvätskan
ingående kemikalierna eller genom en relativt enkel
förbehandling kunna överföras i en mera reaktiv
förening. Vid behandling av fattiga malmer
måste man av ekonomiska skäl kunna arbeta
med relativt svaga lösningar och vid lägre
temperatur, och därför kan i regel endast metaller,
som förekommer som element eller oxider,
hydr-oxider eller karbonat, lakas ut. Sulfider har i
allmänhet visat sig mera svårangripbara och
därför måste kraftigare reagens och högre
temperaturer användas för dem.
Sedan man genom selektiv brytning och
eventuell anrikning fått ett så rikt ingående material,
som omständigheterna medger, förbehandlas
detta om så fordras genom t.ex. röstning eller
reduktion, varefter godset lakas. Ur lösningen
fälls sedan metallen ut som element eller
förening, och de avfiltrerade produkterna kan
behandlas enligt gängse, i regel pyrometallurgiska
622.775
metoder. Den kemiska processen är i många fall
endast en hydrometallurgisk anrikning.
Guld
Möjligheten att utvinna guld genom
cyanidlakning måste betecknas som en av de viktigaste
upptäckterna inom ädelmetallernas metallurgi.
År 1887 togs det första patentet ut av skottarna
I S Mc Arthur, R W Förrest & W Förrest, och
redan 1889 byggdes den första anläggningen på
Nya Zeeland. År 1890 infördes metoden i
Wit-watersrand i Sydafrika, och sedan dess har den
varit den viktigaste processen för framställning
av guld.
Trots att processen varit känd så länge, är man
inte helt säker på alla detaljer i mekanismen vid
utlakningen av guldet. I malmen förekommer
guldet vanligen gediget, men kan också vara i
förening med t.ex. tellur i form av tellurid. Man
antar att reaktionen vid läkning av guld med
natriumcyanid är
4 Au + 8 NaCN + 02 + 2 H,0 =
= 4 NaAu(CN), + 4 NaOH
Det är sålunda nödvändigt att tillföra luft vid
läkningen. Man använder vanligen en lösning med
0,01—0,1 % NaCN men måste ibland öka dess
koncentration till 0,5 % NaCN. En viss mängd
cyanid förbrukas alltid vid läkningen, vanligen
125—250 g NaCN per t malm, och denna
förbrukning beror inte bara på den angivna reaktionen
utan, förutom på mekaniska förluster, också på
att andra ämnen, "cyanide killers", förbrukar
cyanid, t.ex. kolsyra, metaller såsom koppar och
sulfider. Kolsyra reagerar sålunda enligt formeln
NaCN + C02+ HaO = HCN + NaHCOs
Man måste därför oskadliggöra kolsyran genom
att hålla relativt högt pH genom kalktillsats t.ex.
50 g/t malm. Då det emellertid vid den egentliga
lakningsreaktionen bildas fritt alkali, får man
inte hålla så högt pH att läkningen försvåras. Av
sulfider anses särskilt antimonsulfid
(spetsglans) förbruka mycket cyanid genom bildning
av komplexa lösliga salter. I vissa fall måste man
därför rosta bort dessa sulfider före läkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
