Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 12 april 1955 - Hydrometallurgiska metoder som komplement till anrikning, av Gotthard Björling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
TEKNISK TIDSKRIFT
Nickel
Medan kopparoxid lätt löses i syror är
nickeloxid svårlöslig. Däremot kan metallisk nickel
relativt lätt lösas i närvaro av syre.
I Nicaro på östra Kuba finns en serpentinmalm
med ca 1,45 % Ni, bunden som ett dubbelsilikat8.
Denna malm går efter torkning in till
reduktionsugnar av Herreshoff-typ, där malmens
nickel och järn reduceras till metall med
generatorgas vid högst 640°G. Efter avkylning lakas under
lufttillträde ined en lösning innehållande 11 %
NH3, varav hälften är bunden som
ammonium-karbonat. Härvid bildas komplext
nickelammo-niakkarbonat, medan järnet oxideras men inte
löses. Lösningen upphettas efter filtrering så att
ammoniak och kolsyra går bort och kan
absorberas till ny lakvätska. Nickeln faller ut som
hydroxid. Genom kalcinering av denna fås
säljbar nickeloxid. Per dvgn reduceras och lakas
3 700 t malm ur vilken ca 36 t nickel utvinns.
Avfallet håller 0,32 % Ni. Per t malm förbrukas
2,75 kg NH3, 40 kg kol och 145 kg olja.
I Moa något öster om Nicaro på Kuba har man
en annan fattig nickelmalm, som man planerar
att laka med syra9. Denna malm innehåller
nämligen inte magnesia, som omöjliggör användning
av sur läkning av Nicaro-malmen.
Mangan
Även för manganmalmer börjar
lakningsmeto-der ägnas stort intresse. Av tidigare beskrivna
lakningsmetoder10 har sulfaterande röstning och
läkning såsom en driftbillig metod fått aktuellt
intresse vid US Bureau of Mines11.
Zink
Det finns en del fattiga oxidiska zinkmalmer,
som har trotsat alla anrikningsförsök. I dessa
ingår zinken huvudsakligen som smithsonit ZnC03,
hydrozinkit 2 ZnC03 • 3 Zn(OH)2 och kalamin
2 ZnO • Si02 • HoO. Eftersom gångarten ofta
består av kalksten, lämpar sig sur läkning inte så
bra för dessa mineral, men man har funnit
möjligt att laka med ammoniumkarbonat och
ammoniak enligt en metod liknande den som
användes för koppar och nickel12. Ädlare metaller,
som samtidigt går i lösning, fälls med zinkpulver.
Någon i bruk varande process för behandling av
malm finns visserligen inte, men utförliga
försök har gjorts, bl.a. med en malm, hållande 5,5 %
Zn, som lakats med över 95 % utbyte.
Uran
I naturen förekommer uran i ett flertal mineral,
men i de flesta ingår uranet som U02 eller U03.
Av dessa kan U02 vara bunden vid en syra som
en tvåvärd basisk radikal och U03 bundet vid
baser som en sur radikal. Det inest kända
mineralet är pechblände, vars formel Ua08 kan skrivas
UOo • 2 U03.
I de flesta fall kan uranet bringas i lösning
genom läkning av malmen med en syra, och därvid
använder man av ekonomiska skäl vanligen
svavelsyra13. Om uranet föreligger som U02 måste
man samtidigt oxidera. Vid läkningen bildas det
lösliga uranylsulfatet enligt
U02 + i/2 02 + H2S04 = U02S04 + H20
U03 + H2S04 = U02S04 + H20
Som oxidationsmedel används natriumklorat
eller brunsten, och samtidigt med uranlakningen
kan man också lösa ut vanadin, som ofta
förekommer tillsammans med uran.
Ibland kan uranet vara bundet vid kolväten och
då måste malmen först rostas, för att kolvätena
skall förstöras och uranet friläggas. Man rostar
vid 450—500°C och bör försöka få ned kolhalten
under 0,2 %. I vissa fall kan det vara lämpligt
att rosta med koksalt, dock endast vid låg halt
av kalksten.
Om utbytena blir för låga vid läkning med
utspädd svavelsyra, kan man bli tvungen att
blanda malmen med ganska koncentrerad syra och
eventuellt låta blandningen stå flera timmar vid
100—150°C för att fullborda reaktionen. Man
bör kunna få uranutbyten på 95—98 % och
va-nadinutbyten upp till 95 %.
Liksom vid bearbetning av kopparmalmer kan
uran inte lakas ut med syra vid alltför hög halt
av kalksten eller andra syraförbrukande mineral.
Vid uppslutning med syra kan man tolerera
högst 18 % kalksten, men vid vanlig läkning i
sump anses 4 % vara övre gränsen. Under 6 %
kalksten räknas som låg halt, över 18 % som
hög. Man tillgriper i senare fallet läkning med
sodalösning innehållande en viss mängd
bikarbonat, varvid uranmineralen bringas i lösning
enligt
U02 + 1/2 02 + Na2C03 + 2 NaHC03=
= Na4U02(C03)3 + H20
U03 + Na2C03 + 2 NaHC03 =
= Na4U02(C03)3 + H20
Natriumuranylkarbonatet är lösligt i måttligt
alkaliska lösningar. Sodalakningar måste alltid
ske vid en temperatur nära lösningens kokpunkt,
där lösligheten för syre är mycket liten. Man kan
antingen laka under syretryck eller med tillsats
av ett oxidationsmedel, t.ex. permanganat.
Oxidationen är mycket väsentlig; t.ex. uran i
pechblände kan inte lösas ut utan oxidation14.
Ur den sura uranylsulfatlösningen fälls uranet
som fosfat. Denna metod torde vara den mest
använda, men man kan också utnyttja jonbytare
eller extraktion med ett lösningsmedel. Ur
kar-bonatlösningen fälls det svårlösliga
natriumura-natet eller biuranatet genom tillsats av
natrium-hydroxid enligt formlerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
