- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
375

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12 april 1955

375

Gjutning av titan. För att smälta titan utan att
förorena det kan man använda skållsmältning ("skull
melt-ing") i argonatmosfär, varvid chargens mitt smälts ned
med ljusbåge, medan ett tjockt lager av osmält metall, en
skålla, lämnas kvar vid degelväggen.

Vid en undersökning har man funnit att av de provade
formmaterialen kiseldioxid, zirkon, zirkonium-, beryllium-,
torium-, magnesium- och aluminiumoxid, titankarbid, kol
och grafit bara de båda sistnämnda kan komma i fråga
som. formmaterial. I kolform svalnar metallen långsammare
än i grafitform varigenom skarpare hörn hos gjutstycket
kan erhållas i den förra.

Grafitformar måste förvärmas till 800°C och fyllas
underifrån för undvikande av kallstänk. På detta sätt har man
framställt cylindriska gjutstycken på 7—11 kg. När de
göts i argon under vakuum erhölls en porös zon under
gjutstyckets yta. Porositeten blev mindre vid
atmosfärstryck. Krympningen blir 2 °/o för tvärsnitt på 50 mm till
1,25 »/o för 300 mm tvärsnitt.

Analys av gjutna cylindrar av rentitan visar att metallens
kolhalt växer med endast 0,01—0,02 °/o och dess kvävehalt
med upp till 0,01 °/o. Analys av ett 11 kg gjutstycke av en
titanlegering med 4 °/o Al och 4 °/o Mn visar att man kan
erhålla god homogenitet hos gjutena vid användning av
skållsmältning.
De mekaniska egenskaperna hos gjutstycken av rentitan
ocli en ct-legering med 7 °/o Al har visat sig jämförbara
med varmbearbetad metalls. Gjuten av a;-jS-legering med
4 °/o Al och 4 °/o Mn får visserligen större hållfasthet än
varmbearbetat material med samma sammansättning, men
deras seghet blir mycket mindre. Därför synes denna
legering inte lämplig för gjutning.

Grafitformar är emellertid dyrbara i tillverkning, orsakar
lätt ytfel hos gjutstycket genom för snabb avkylning och
har liten livslängd. Enkla formar har spruckit mycket vid
användning 10—15 gånger, och mera komplicerade har
kunnat användas bara en gång.
Skalgjutning av titan har därför provats. Som bindemedel
för formarna har fenol-formaldehydharts använts (Tekn.
T. 1952 s. 754). Det eldfasta materialet var grafit, kvarts,
zirkon samt elektriskt smält zirkonium- och
aluminiumoxid. De båda sistnämnda produkterna är dyrbara; kvarts
är billigast. För att minska metallens reaktion med
formmaterialet har man preparerat formarna (utom de av
grafit) med inhibitorer, såsom fluorosilikat och fluoroborat.
Inhibitorerna provades först i zirkonformar. Härvid fann
man att kaliumfluoroborat och ammoniumfluorosilikat i
mängder under 1 °/o förbättrar gjutstyckets ytfinhet men
att de inte har denna verkan vid tillsats i större mängd.
Vidare fann man att fluorosilikat minskar metallens
reaktion med formmaterialet mera än fluoroborat.
Ammonium- och magnesiumfluorosilikat är effektivast, medan
natriumfluorosilikat har minst verkan. Även vid
användning av de två förra får emellertid gjutstycken med mer
än 12 mm godstjocklek porer.

Bästa resultat erhölls med aluminiumoxidformar
innehållande 0,5 °/o magnesiumfluorosilikat. I dem får gjutstyckena
mycket litet porer vid upp till 50 mm godstjocklek; vid
12 mm tjocklek blir de fullständigt porfria. Gjutstycken
framställda i på samma sätt preparerade kvartsformar har
bättre ytfinhet och färre porer än de som tillverkats i
opreparerade formar, men bara vid upp till 3 mm
godstjocklek får man porfria gjuten.

Skalformar av grafit kan framställas av kornigt material,
fullständigt fritt från fint pulver. För att de skall få
tillräcklig hållfasthet måste man använda relativt stor mängd
bindemedel. De bästa formarna fås av grafit med lämplig
kornstorlek, 12 vikt-% fenol-formaldehydharts och
tillräcklig mängd fotogen för att dämning nätt och jämnt
skall undvikas.

Gjutstycken, framställda i skalformar av grafit, får god
ytfinhet vid 50 mm godstjocklek eller mindre; inga porer
uppstår, och metallen får bara ett tunt, löst sittande glöd-

skal. De har alltså bättre ytegenskaper än gjutstycken
framställda i formar av andra material, och de saknar de
ytdefekter som uppstår i tjockväggiga grafitformar.

Ytföroreningar av metallen uppstod i alla de provade
skal-formarna. Ett hårt och sprött ytskikt bildas (i oxidformar
0,9—1,4 mm tjockt), varigenom gjutstyckenas seghet
avsevärt minskas. De blir också svårbearbetade. Analys har
visat att metallen absorberar betydande mängd väte som
tros komma från bindemedlet och inhibitorn.

Man har försökt avlägsna det förorenade ytskiktet genom
betning och har härvid funnit att en betvätska av 50 °/o
svavelsyra, innehållande 25 g/1 ammoniumbifluorid, är
lämplig. För att punktangrepp skall undvikas måste
lösningen hållas i rörelse under betningen. På detta sätt kan
ytskiktet tas bort utan förändring av gjutstyckets form
eller försämring av dess ytfinhet. Den hastighet varmed
metall avlägsnas beror på betvätskans temperatur; vid
35°C löses 0,23 mm/h och vid 50°G 0,38 mm/h.

Titan har god gjutbarhet, och kommersiell gjutning av
denna metall synes därför möjlig. Det kan emellertid dröja
flera år innan alla de tekniska problem, man möter vid
hantering av titan, är lösta (Metal Progress sept. 1954
s. 176; Light Metals nov. 1954 s. 368). SHl

Noppbildning på nylonplagg. Som bekant bildas lätt
noppor på plagg av nylon. Detsamma gäller alla
material av fibrer av ulltyp, men nopporna nöts lätt bort,
om fibern har relativt liten hållfasthet. Noppbildningen
("pilling") har därför blivit ett problem för material,
särskilt trikåvaror, av höghållfasta fibrer som nylon.

Man kan minska noppbildningen på ett tyg genom att
borsta upp alla långa, obundna fibrer innan tyget skärs.
I annat fall kan de undgå knivarna och sedan bilda tussar
vid tygets nötning. Genom behandling med hartspreparat
kan friktionen mellan fibrerna ökas, varigenom dessa inte
så lätt kan dras ut och bilda noppor på tygets yta.
Mängden harts måste dock göras så liten som möjligt för att
tyget inte skall bli styvt.

Kemisk behandling av tyget har mycket liten effekt, om
inte långa fibrer i ytskiktet dessförinnan har avlägsnats.
Noppbildning lär i någon mån kunna minskas genom
ökning av fiberns grovlek, antistatisk behandling av garnet,
som minskar fiberändarnas tendens att sticka ut, och
kraftig tvättning av plaggen varigenom tussarna lär
kunna avlägsnas innan de blivit för stora. Viktigast torde
emellertid vara att man gör varorna tätare och använder
garn med större snodd och fiberlängd (Textil &
Konfektion nov. 1954 s. 23). SHl

Blyexposition vid skärning av blyfärgsbelagt stål.

En amerikansk undersökning har visat att expositionen
för blyångor blir betydligt över den tillåtliga vid skärning
av stålkonstruktioner målade med blyhaltig färg, även
om färgen först bränts bort. Det är därför nödvändigt att
svetsaren har personligt andningsskydd.

Detta hindrar visserligen inandning av blyångor, men
det visade sig att obehag dock uppstår vid skärningen,
vilket anses bero på att skyddet är ineffektivt mot
organiska ångor. Man bör därför använda tryckluftmask eller
kombinerat skydd, effektivt mot både blyrök och organiska
ångor (Aktuellt om Yrkeshygien h. 9 1954). SHl

Hållbara men dyra bogsertrossar. Vid prov av
trossar av sisal, nylon och Terylene för bogsering av pråmar
på Temsen har man funnit att Terylene-trossar är mest
hållbara. Alla trossarna hade samma grovlek och
användes för samma ändamål. Man fann bl.a. att sisaltrossar,
150 mm i omkrets, höll i genomsnitt 6 dygn medan lika
grova Terylene-trossar kunde användas 137 dygn. Fastän
de senare är mycket dyrare i anskaffning än de förra blir
de billigare i drift. Man har beräknat att sisaltrossar kostar
194 pence/dygn ocli Terylene-trossar 152 pence/dygn
(Che-mistry & Industry 8 jan. 1955 s. 43). SHl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:31:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free