- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
388

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

388

TEKNISK TIDSKRIFT

vererat bromsprogram, ett arrangemang, som ger
betydande fördelar. I ännu mer utvecklad form
reglerar automatiken hastigheten i varje punkt
på banan med hänsyn till kurv-, lutnings- och
stigningsförhållandena samt med hänsyn till
stationernas lägen.

Man har då nått det stadium i utvecklingen, då
behovet av förare på tågen kan börja diskuteras.
Men även i detta fall måste banan vara i hög
grad opåverkbar av yttre störningar, om inte
automatiken skall behöva drivas över alla
gränser. Det får t.ex. icke finnas plankorsningar med
vägar, det får inte finnas några träd, som kan
falla ned över banan, inte heller några kreatur,
som kan förirra sig in på järnvägens område.
Dessa villkor är uppfyllda i de underjordiska
tunnelbanorna, för vilka förarlösa tåg
konstruerats och lär vara i trafik. Men de saknar för
dagen varje aktualitet för järnvägar av vanlig typ.
På dessa kan i stället en förenklad typ av
hastighetskontroll som införts t.ex. i Schweiz vara av
stort intresse.

Den automatiska hastighetskontrollen kräver
relativt stora investeringar i järnvägarna utan
att ge några kalkylmässigt påvisbara vinster. Å
andra sidan höjer den säkerheten och kan
förhindra järnvägsolyckor av stor omfattning. Man
har här att brottas med ett svårt
avvägningsproblem, som emellertid blir aktuellt först då
säkerhetssystemet i övrigt är så utbyggt, att
förutsättningar skapats för den automatiska
hastighetskontrollen.

Redan i dag finns flera system för denna
kontroll fullt färdiga. Det är dock sannolikt, att
man ännu icke kommit fram till en optimal
lösning. Problemets lösning förenklas knappast av
att man i en framtid kan komma att ställa krav
på kommunikation mellan tåg och bana, inte
enbart för automatisk hastighetskontroll utan även
för ordergivning och rapportering i tjänsten, för
samtal med resenärerna samt t.o.m. för att
tågpersonalen själv skall kunna manövrera fasta
anordningar, t.ex. växlar i spåret och
destina-tionsskyltar på stationerna.

Det ligger nära till hands att för dessa ändamål
ta radion i tågföringens tjänst. Svårigheten
ligger här sannolikt på materielsidan i kravet på
driftsäkerhet till rimlig kostnad för materiel och
personal. Det gäller också att få fram en relativt
komplicerad automatik i terminalutrustningarna
och på den punkten vet man, att utvecklingen
är mycket ojämn, och att det är
utomordentligt svårt att finna personal, som känner
järnvägens driftförhållanden och som samtidigt har
förutsättningar för att med framgång ta itu med
automatikproblemen.

De definitiva lösningarna ligger alltså i en mer
eller mindre avlägsen framtid. Detta innebär att
man ställs inför frågan, hur mycket man skall
våga investera i dagens tekniska lösningar, när

man har på känn, att bättre lösningar måste
komma.

Ju längre svaret dröjer, desto ödesdigrare kan
ett eventuellt missgrepp bli. Men man står ej
till svars med att ingenting göra i en situation,
där varje tänkbar och gripbar
rationaliseringsvinst måste tillvaratas, och där varje möjlighet
att i kund värvningens tjänst förbättra
järnvägens tjänster måste utnyttjas så snabbt det
över huvud taget är möjligt.

Automatteknik inom försvaret

Laborator Törd Wikland, Stockholm

Det är naturligt och välkänt att det moderna
försvaret i hög grad utnyttjar teknikens
möjligheter till mekanisering och automatisering för
att uppnå större snabbhet, precision och
säkerhet hos stridsmedlen samt för att spara och
skydda personal. Automattekniken spelar en
viktig roll för flyget, flottan, kustförsvaret och
luftvärnet men dess betydelse ökas mer och mer
även för övriga grenar av försvaret. Det område,
där denna utveckling tidigast satte in och där
man nu också hunnit längst, är vid luftförsvaret,
dvs. jaktflyg, luftvärn och robotvapen samt alla
dess hjälpmedel för spaning, eldledning och
förbindelsetjänst.

Jaktförsvarets automatisering

För att säkert upptäcka ett fientligt plan
fordras ett utbrett nät av spaningsradarstationer och
optiska luftbevakningsstationer. Dessa
stationers bevakningsområden skall vara tillräckligt
stora och lappa över varandra så att de
tillsammans täcker ett så stort område, som behövs för
att de efter en upptäckt och identifiering
följande försvarsmomenten skall hinna genomföras.
Man skall hinna nedkämpa planet, innan det
utfört sin uppgift, som för ett bombplan består i
att fälla bomber, kanske atombomber, mot ett
bestämt mål.

Skall försvarsuppgiften över huvud kunna
lösas, måste alla möjligheter till tidsvinst och
tidsbesparing utnyttjas och detta innebär att man
måste automatisera så mycket som möjligt. En
hundraprocentig automatisering av hela
spanings- och dirigeringsverksamheten är dock
sannolikt inte möjlig och troligen inte heller
lämplig. Upptäckandet av ett fientligt plan och
bedömandet av dess avsikter, sovringen och
bedömningen av informationer som strömmar in
från bevakningsstationerna, samt avgörandet av
lämplig försvarsinsats är moment, där det
säkerligen är nödvändigt att ha mänskliga sinnen
och hjärnor inkopplade. För automatisering
lämpar sig å andra sidan väl sådana moment som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free