Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 26 april 1955 - Fotogrammetri och gränspunkter, av Lars-Erik Apelqvist och Nils Rågstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 april 1955
395
Fotogrammetri
och gränspunkter
Civilingeniörerna Lars-Erik Apelqvist och Nils Rågstedt,
Stockholm
526.918
Vid utstakning av gränspunkter gäller det att med hjälp
av en karta dels sätta ut gränspunkterna på marken och
dels koordinatbestämma markeringarnas lägen. Vid
utsättningen kan toleransen i vissa fall få uppgå till ca 1 m,
i andra fall måste däremot centimeternoggrannhet iakttas.
Koordinatbestämningen måste däremot alltid ske med stor
noggrannhet beroende på gränsmarkeringarnas rättsliga
betydelse.
Utsättning och koordinatbestämning kan ske i två
omgångar, varvid gränspunkterna först sätts ut ganska
ungefärligt och punkterna efteråt mäts in för
koordinatbestämning. Det är också möjligt att verkställa utsättningen med
så hög noggrannhet, att koordinaterna utan ytterligare
inmätning kan bestämmas med ledning av utstakningsdata.
För den traditionella geodetiska utstakningen och
inmätningen fordras i allmänhet ett relativt tätt nät av
stom-punkter (ca 50 per km2).
Har man nu någon möjlighet att med fotogrammetrins
hjälp lösa utstakningsproblemet? Först kan konstateras,
att man i universalinstrumenten kan koordinatbestämma i
flygbilderna identifierbara detaljpunkter eller på marken
utsatta signaler (konstgjorda detaljpunkter) med ett
medelfel i läge som uppgår till ca 0,15 °/m av flyghöjden.
Detta förutsätter att bilderna orienteras på ett (visst)
antal stödpunkter, vanligen sex per modell (vid flyghöjden
1 000 m motsvarar detta 10 kända punkter per km2).
Vidare kan man med hjälp av detaljerna i förstorade
flygbilder sätta ut punkter, ehuru med tämligen begränsad
noggrannhet. Problemet blir att söka utforska en
utsättningsmetod, som är så enkel som möjligt men dock
medför så hög noggrannhet, att inmätning i efterhand undviks.
Utgår man från en fotogrammetrisk karta, på vilken
gränspunkter planlagts, kan man i stereoinstrumentet göra
noggrann inställning på varje gränspunkt med hjälp av
ritbordets lupp samt därefter identifiera detaljen, där
mät-märket faller i modellen. Vore terrängen och bilderna
tillräckligt detaljrika, skulle man kunna sätta ut punkten på
marken genom direkt okulär jämförelse med de
sistnämnda. Nu är emellertid detaljtätheten i allmänhet så låg, att
en okulär utsättning efter flygbilder endast kan göras med
begränsad noggrannhet. Man är därför nödsakad att
utföra mätningar på marken från sådana detaljpunkter,
vilka först koordinatbestämts i stereoinstrument. Där
detaljpunkter saknas eller förekommer för glest, måste man
själv åstadkomma sådana genom att före fotograferingen
sätta ut signaler.
Vid utstakning från naturliga detaljpunkter kan det i
regel ej bli fråga om en renodlad fotogrammetrisk
utstakning utan en kombination av mätningar i bilder och
mätningar på marken. Fotogrammetrins betydelse ligger i att
markmätningarna kan inskränkas betydligt samt att det
för såväl framställningen av grundkartan som för
utstakningen endast fordras ett glest stomnät.
De flygbilder, som använts vid examensarbetet, var tagna
över Vattnäs i Dalarna 1946. Skifteskartan över
Vatt-näs upprättades emellertid med vanliga geodetiska
metoder. Bilderna togs med flygkameran Zeiss RMK 20
30 X 30 cm (topogonobjektiv) på ca 880 m höjd.
Negativskalan är alltså ca 1:4 400, medan diapositiven, som an-
Utdrag ur examensarbete i Avd. för Lantmäteri, KTH.
vändes vid bearbetningen i A7, har en skala på ca 1 : 8 800.
Maskin- och kartskala valdes till 1 :2 000. Vid flygningen
1946 var ett flertal polygonpunkter signalerade. Dessa
användes som stödpunkter för modellen och vid
koordinat-transformation. En ny flygfotografering över området
utfördes 1952, dock utan signalering, varför dessa bilder
icke utan vidare kunnat användas. Instickning av
gränspunkter och detaljpunkter har dock gjorts på förstoringar
i skala 1 : 2 000 av dessa bilder, och de har även använts
för att utröna vilka förändringar, som tillkommit sedan
1946.
I autografen A7 avlästes maskinkoordinater på de sex
signalerade polygonpunkterna, vilka användes för
koor-dinattransformationen (medelfel 30 cm). Ett femtiotal
gränspunkter belägna inom olika terrängtyper utvaldes
därefter för undersökningen. I stället för att grafiskt ta
ut koordinater på skifteskartan omräknades i detta fall
gränspunkternas kända markkoordinater till
maskinkoordinater.
För varje gränspunkt inställdes maskinkoordinaterna på
autografens räkneverk. Observatören överförde
mätmär-kets läge från modellen till förstoringen från 1952 med
ledning av detaljerna. De närmaste omgivningarna i
modellen genomsöktes noga, varefter närliggande
detaljpunkter utvaldes, inställdes noggrant och koordinatbestämdes
i instrumentet.
Punkterna inprickades och littrerades på förstoringen.
Dessutom avlästes vinkelräta mått till vägkanter,
åkerkanter, dikeskanter m.m. direkt i instrumentet.
Utstakningsdata (riktning, avstånd) beräknades i
maskinkoordinatsystemet samt omräknades därefter till marksystemet.
Avstånden multiplicerades med förstoringsfaktorn 2. Däremot
omräknades icke riktningarna samtidigt från maskinens
till markens system. Vid utstakning med kompass
tillkommer nämligen missvisningen och därför är det enklare
att direkt bestämma hela korrektionsvinkeln genom
uppmätning av kompassriktningen på en polygonsida (i båda
riktningarna) och jämföra denna med riktningen uträknad
i maskinsystemet.
För varje gränspunkt verkställdes utstakningen från alla
koordinatbestämda detaljpunkter med hjälp av kompass
och mätband. Utstakningsresultaten markerades tillfälligt
med träpinnar. Differenserna mellan den geodetiskt
utstakade punkten och dessa pinnar uppmättes såsom x- och
y-differenser, och vidare uträknades läget av tyngdpunkten
till de olika utsättningspunkterna.
Vid utstakning med hjälp av kompass bör man såvitt
möjligt undvika att stå för nära föremål som kan
påverka kompassen, såsom kraftledningar, metallföremål
o.d. Flera bestämningar av varje riktning bör göras som
kontroll och om möjligt från flera olika punkter i
förlängningslinjen.
Ca 200 detaljpunkter har undersökts vid utstakningen.
Av dessa kan hushörn, takhörn, stakethörn, brohörn,
brunnar, stolpar, stenar och buskar betecknas såsom säkra,
medan vägar, diken och åkerkanter är mindre skarpa.
Hushörn är i regel icke synliga i flygbilderna, varför
takhörn måste inmätas i stereomodellen och sedan nedlodas
på marken. Stenar är tillförlitliga detaljpunkter. Omkring
3/i återfanns orubbade på marken. Även buskar är
användbara, särskilt om en hel grupp av t.ex. tre buskar
inmäts. Skulle en buske vara nedhuggen, kan utstakningen
i regel lika säkert ske från roten. För träd däremot blir
inställningen i modellen alltför osäker.
En undersökning av detaljpunktstätheten för olika
terrängtyper i rutor på 50 X 50 m visade, att tätheten torde
vara tillräcklig för utstakning med kompass överallt utom i
åkerområden och skogsmark, där man endast
undantagsvis kom upp till två detaljpunkter per ruta, och där man
således måste tillgripa signalering för utstakning. För
bebyggelseområden erhölls minst 10 (ett hus per ruta) och
högst ca 30 punkter per ruta, för hagmarksområden 5—10
samt för ängsmarker och backar 3—5 punkter per ruta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
